At last...

Vi har fått en lägenhet. Eller, den har fått oss, i och med att den letade upp OSS och inte tvärtom. När vi började segna och ge upp och tyckte synd om oss själva så ringde helt plötsligt hyresvärden och erbjöd oss en lägenhet i huset bredvid. Dagen därpå fick vi komma och titta på den. Tackade ja på stående fot, i morgon skriver vi kontrakt och om en månad flyttar vi in. Hoppla!

Allt har gått så fort att jag fortfarande inte riktigt kunnat glädjas åt det. Jag fejkar lite för M:s skull men egentligen har jag fortfarande inte fattat det. Mind's a blank. I mitt huvud går jag igenom hur den ser ut, för att försöka skapa nån slags känsloreaktion. Det känns rätt och jag vet att den är skitfin, kanske den finaste vi har tittat på. Den är stor och snygg och har både eldstad och balkong. Fiskbensparkett och fönster i tre riktningar. Till och med trappuppgången är snygg, klädd i marmor. Men jag tror helt enkelt att jag har hetsat upp mig över så många lägenheter som vi inte har fått att jag helt enkelt inte kommer landa i det här förrän vi faktiskt börjar bära in våra grejer. Får en sån som jag bo så? I verkligheten?

Systeryster var på besök över påsken, en välkommen paus i alla måsten. Hon tar fram kultursnobben i mig och gör mig glad. Hon fick mig att prova väldigt tjusiga klänningar och fick mig att inse att nej, de får mig faktiskt inte att se ut som en transvestit. Och vi åt väldigt mycket, för det gör man med henne. Innan man har slutat äta en måltid diskuterar man redan vad man ska äta sen. Ett ständigt glufsande, och nu känner jag mig i behov av en detox. Vi diskuterade ingående sånt som vi aldrig har diskuterat tidigare. Kärlek, till exempel. Och emellan strosandet och ätandet och pratandet så låg vi i varsin soffa och läste och lyssnade på musik. Hon läste mina gamla X-Men, jag läste Shadowplay av Tad Williams. Vi lyssnade på detta: