Happiness is a hot dog

Det är vår i luften! Jag och Sigge tar med oss vänner och går långpromenader i Malmö. Jag fick en äppelrökt ost från Möllans ost för ett tag sen, och jag och Sigge har förälskat oss i den fullständigt, så några bitar av den får följa med. När vi hittar en bra parkbänk sätter vi oss i solen och delar på osten, och det luktar tjära och varm jord. Vi omgärdas av hipsters, och jag ser inte att vi sticker ut från mängden. Det är okej. Jag lyfter upp Sigge i famnen, han är tung nu och inte i knähundsstorlek längre, men det skiter vi i. Sorlet av oss människor söver honom, och snart andas han tungt i mitt knä. Och jag vill stanna i det ögonblicket, när dagen känns hur lång som helst, när allt är kravlöst och långsamt, när inga planer finns, inga tider att passa. När samtalsämnena avlöser varandra i sakta mak och jag har hundens varma lurviga päls under min hand. Jag känner mig en aningens borttappad och förvirrad i mitt eget liv, och ibland känns det som att min relation med min hund är det enda som jag verkligen greppar.

Det är den 8 mars.

Och jag tänker på att feminism aldrig får reduceras till "lika lön för lika arbete", inte medan vi tillåter strukturer som våldför sig på och förnedrar individer som inte är cismän. I förändringen av strukturer handlar det lika mycket om lagstiftning som attityd, och attityder byggs av det som du och jag omgärdas av varje dag. Det vi matas med från den dag vi föds. Jag träffar mycket barn i mitt jobb just nu, och jag tänker mycket på hur vuxnas föreställningar om kön formar barn och hur jag själv kan göra annorlunda. Därför stannar jag kanske upp lite extra vid Po Tidholms artikel i DN om LEGOs nya stereotypa drive, och längtar efter mer reklam som ser ut så här:

Vardagliga vardagsdagar

I dag är det onsdag. Mina första ord idag var "Sigge vad gör du i sängen". Solen skiner men det är svinkallt. Jag har på mig grå högmidjade gubbyxor, en instoppad kraglös vit skjorta och randiga hängslen med läderspännen. Hängslen är fina grejer. Det borde man ha på sig oftare. Särskilt när man har på sig byxor som trillar ner annars. Praktiskt liksom.

I dag kommer min mamma på besök och ska stanna i tre dagar. Jag skulle vilja se Sigges reaktion när hon kliver in genom dörren, men jag är på jobbet då. Han älskar min mamma och hon älskar honom. Hon låter honom klättra på henne i soffan och bita henne i öronen. Sånt är guld värt för Sigge. Och så går hon på superpedagogiska promenader med honom och tränar en massa saker. När han var valp var hon här nästan en vecka, och då tränade de bland annat "stanna". I flera veckor efteråt hade vi problem med att han satte sig hela tiden under promenader, och vägrade gå vidare om han inte fick en godis.

Just nu läser jag The Blade Itself av Joe Abercrombie, och njuter av varje sida. Härligt att det är en trilogi. Kommer på mig själv med att undvika böcker som inte ingår i en serie. Om jag fastnar för en story eller en karaktär, då vill jag läsa länge.

Ja. Varje dag är fasen inte ett äventyr, men vissa dagar är nog ändå behagligare än andra.

Linnea Olsson

Den här bruden lyssnar jag mycket på just nu. Gör det du med. Hon är sjukt bra. Jag menar, hon spelar CELLO, hur hett är inte det!? Cellister är de hetaste musikerna.

Surkärringen slår till

Irriterande saker jag tänker på när jag väntar på bussen:

1. Kondommössor. Ni vet, tajta mössor som folk pressar ner över svålen och så lämnar de toppen tom, som den sorgsna fladdriga biten längst ut på en kondom. Du trodde kanske att det modet dog ut med East 17? Då beundrar jag din optimism, och skrattar åt din naivitet. Fenomenet lever, och skapar fortfarande visuella ärr. It's out there.

2. Kollegan som jag delar rum med och som precis kom hem från fem veckor på Bali. Hon ser sådär fräsch och utvilad ut, och pratar om att sitta under träd och läsa bok och få massage varje dag. Och så luktar hon mycket märkligt av någon sunkig aromaterapiolja, som jag nu börjar inse att hon köper ett lager av varje gång hon är på Bali för så luktar hon jämt. Doften är jobbig, men det är det faktum att hon har varit på Bali i fem veckor som verkligen gnager mig. Jag har inte haft semester på två år, och det gör mig bitter beyond my years.

3. Kött-trenden. Nu ska ju alla hippa restauranger specialisera sig på kött, varenda millimiter på grisen ska långkokas och bräseras och flamberas. Vad sägs om ett koöga i vitvinsgelatin på en bädd av griljerad kalvsvansmousse? Jag är visserligen positiv till idén att OM man nu ska äta kött, att man då tar tillvara på hela djuret. Men varför kan det inte vara trendigt att MINSKA på vår köttkonsumtion istället? Det hade varit så jävla kul att få gå på en riktigt juste restaurang där man har slipat på och förfinat det vegetariska köket, på samma nivåer som man jobbar med kött. Klart det finns bra vegetariska restauranger, men någon på samma nivå som exempelvis Bastard? Inte direkt va...

Solsken i ögat

Vad händer med en när en har mått lite kasst en längre tid och sen får upp näsan över vattenytan och kan andas igen? Blir man en bättre människa? Lite klokare, lite mer självmedveten? Nope. Man dricker mer alkohol, och så blir man lite ytligare. Man går omkring och kukelurar på ovidkommande saker, som vad man ska göra med håret. Man shoppar lite flimsy skjortor. Man pillar med spotifylistor. Man stänger av hjärnan och flamsar. Man dansar med hundar och barn. Jag förstår att det här inte är en generalisering, precis så här går det förstås till för alla. Alla alla alla. Så det är det här ni har pysslat med medan jag har legat under isen? Lyllos er asså, för det här är ju skitfint.

Intresseklubben antecknar febrilt!

Gör er redo för ett rafflande inlägg om köksinredning.

Jag skrev i det här inlägget om min crush på Mastersstolen. I går provsatt jag den, och kom fram till att den inte var lika skön som jag hade trott. Jag har antagligen för knotiga armbågar. Dessutom hade jag hoppats att den gula varianten skulle vara lite mer klargul i verkligheten än på bild, men nej, den är dovt senapsgul. Jag lovordade stolen och sa till affärsägaren att jag snart skulle komma tillbaka, sen gick jag lättad därifrån, bekväm med vetskapen om att jag antagligen aldrig kommer sätta min fot i butiken igen. Istället har vi fastnat för en hederlig IKEA-stol, nämligen denna:

Rätt i storlek och färg för köket som går i vitt, ljust blågrått och svart. Jag gillar linjerna, och den är dessutom jävligt bekväm. Den största fördelen? Jag kan köpa tre såna här för priset av en Masters.

Balans

För den trogna lilla skara läsare som har följt den här bloggen längre än vad ni rimligt borde, så kommer kanske detta som en lättnad: Jag kommer inte att tjata om hur stressad jag är på ett tag. Jag börjar nämligen lugna ner mig! Det fanns nån slags tanke om att 2012 ska bli året då jag balanserar upp mitt liv, och ibland är det bra att formulera såna tankar. Fokusera på dem. Jag har inte landat, och jag har inte så himla mycket tid över än, men jag är på väg. Det är någonting som har klickat på plats i min hjärna. M säger att jag skrattar mer, det måste ju vara ett gott tecken. Jag njuter så in i helvete av att vara tillbaka i Malmö. Klart slut varulvstjut.

Tänkte göra min arbetsplats lite mer personlig.

Och vad gör det bättre än en tjusigt sjungande dam iklädd kastrull?

Konsten att strosa

M är i Luleå några dagar. Innan han åkte stressade han runt (med sin brutna näsa) och försökte få i ordning så mycket av lägenheten som möjligt, fylld av dåligt samvete över att han åkte iväg när vi precis hade flyttat. Det borde han verkligen inte ha haft. Jag prioriterar inte uppackning just nu. Jag ägnar mina kvällar åt vänner och hundar, och känner mig nöjd. I går kväll satt jag och Amasonen och drack oss bladiga på öl som var kvar från inflyttningsfesten, och mös över det faktum att vi bor nära varandra igen. Det är så vilsamt att flytta tillbaka till en stad man känner till väl. Det är inget stort projekt, jag hittar överallt som jag behöver hitta. Jag stressar inte fram något just nu. Faktum är att jag har bestämt mig för att luta mig tillbaka ett tag. Inte vara så nervig och flåsig inför livet. Göra saker jag mår bra av. Släppa på kraven. Det är så pinsamt banalt, men i morse sa jag till Sigge på morgonpromenaden "jag tror jag ska vara glad nu" (ja jag är en sån som pratar med min hund på promenader, jag kan inte hjälpa det). Och det är sånt som man kan upprepa för sig själv som ett mantra ända in i döden utan att det gör en gladare för det, men just då... Det kändes som att jag har haft en knuten näve inne i bröstet som plötsligt släppte taget och slappnade av. Som en mjuk suck av lättnad. Som att tanken var helt ny i mitt huvud, och öppnade upp helt nya banor, nya vägar. Nya, soliga, breda boulevarder som man kan strosa fram med en glass i handen. Ungefär så kändes det. Så nu ska jag strosa.