Konsten att strosa

M är i Luleå några dagar. Innan han åkte stressade han runt (med sin brutna näsa) och försökte få i ordning så mycket av lägenheten som möjligt, fylld av dåligt samvete över att han åkte iväg när vi precis hade flyttat. Det borde han verkligen inte ha haft. Jag prioriterar inte uppackning just nu. Jag ägnar mina kvällar åt vänner och hundar, och känner mig nöjd. I går kväll satt jag och Amasonen och drack oss bladiga på öl som var kvar från inflyttningsfesten, och mös över det faktum att vi bor nära varandra igen. Det är så vilsamt att flytta tillbaka till en stad man känner till väl. Det är inget stort projekt, jag hittar överallt som jag behöver hitta. Jag stressar inte fram något just nu. Faktum är att jag har bestämt mig för att luta mig tillbaka ett tag. Inte vara så nervig och flåsig inför livet. Göra saker jag mår bra av. Släppa på kraven. Det är så pinsamt banalt, men i morse sa jag till Sigge på morgonpromenaden "jag tror jag ska vara glad nu" (ja jag är en sån som pratar med min hund på promenader, jag kan inte hjälpa det). Och det är sånt som man kan upprepa för sig själv som ett mantra ända in i döden utan att det gör en gladare för det, men just då... Det kändes som att jag har haft en knuten näve inne i bröstet som plötsligt släppte taget och slappnade av. Som en mjuk suck av lättnad. Som att tanken var helt ny i mitt huvud, och öppnade upp helt nya banor, nya vägar. Nya, soliga, breda boulevarder som man kan strosa fram med en glass i handen. Ungefär så kändes det. Så nu ska jag strosa.