Intresseklubben antecknar febrilt!

Gör er redo för ett rafflande inlägg om köksinredning.

Jag skrev i det här inlägget om min crush på Mastersstolen. I går provsatt jag den, och kom fram till att den inte var lika skön som jag hade trott. Jag har antagligen för knotiga armbågar. Dessutom hade jag hoppats att den gula varianten skulle vara lite mer klargul i verkligheten än på bild, men nej, den är dovt senapsgul. Jag lovordade stolen och sa till affärsägaren att jag snart skulle komma tillbaka, sen gick jag lättad därifrån, bekväm med vetskapen om att jag antagligen aldrig kommer sätta min fot i butiken igen. Istället har vi fastnat för en hederlig IKEA-stol, nämligen denna:

Rätt i storlek och färg för köket som går i vitt, ljust blågrått och svart. Jag gillar linjerna, och den är dessutom jävligt bekväm. Den största fördelen? Jag kan köpa tre såna här för priset av en Masters.

Balans

För den trogna lilla skara läsare som har följt den här bloggen längre än vad ni rimligt borde, så kommer kanske detta som en lättnad: Jag kommer inte att tjata om hur stressad jag är på ett tag. Jag börjar nämligen lugna ner mig! Det fanns nån slags tanke om att 2012 ska bli året då jag balanserar upp mitt liv, och ibland är det bra att formulera såna tankar. Fokusera på dem. Jag har inte landat, och jag har inte så himla mycket tid över än, men jag är på väg. Det är någonting som har klickat på plats i min hjärna. M säger att jag skrattar mer, det måste ju vara ett gott tecken. Jag njuter så in i helvete av att vara tillbaka i Malmö. Klart slut varulvstjut.

Tänkte göra min arbetsplats lite mer personlig.

Och vad gör det bättre än en tjusigt sjungande dam iklädd kastrull?

Konsten att strosa

M är i Luleå några dagar. Innan han åkte stressade han runt (med sin brutna näsa) och försökte få i ordning så mycket av lägenheten som möjligt, fylld av dåligt samvete över att han åkte iväg när vi precis hade flyttat. Det borde han verkligen inte ha haft. Jag prioriterar inte uppackning just nu. Jag ägnar mina kvällar åt vänner och hundar, och känner mig nöjd. I går kväll satt jag och Amasonen och drack oss bladiga på öl som var kvar från inflyttningsfesten, och mös över det faktum att vi bor nära varandra igen. Det är så vilsamt att flytta tillbaka till en stad man känner till väl. Det är inget stort projekt, jag hittar överallt som jag behöver hitta. Jag stressar inte fram något just nu. Faktum är att jag har bestämt mig för att luta mig tillbaka ett tag. Inte vara så nervig och flåsig inför livet. Göra saker jag mår bra av. Släppa på kraven. Det är så pinsamt banalt, men i morse sa jag till Sigge på morgonpromenaden "jag tror jag ska vara glad nu" (ja jag är en sån som pratar med min hund på promenader, jag kan inte hjälpa det). Och det är sånt som man kan upprepa för sig själv som ett mantra ända in i döden utan att det gör en gladare för det, men just då... Det kändes som att jag har haft en knuten näve inne i bröstet som plötsligt släppte taget och slappnade av. Som en mjuk suck av lättnad. Som att tanken var helt ny i mitt huvud, och öppnade upp helt nya banor, nya vägar. Nya, soliga, breda boulevarder som man kan strosa fram med en glass i handen. Ungefär så kändes det. Så nu ska jag strosa.

Förutom näsan känns det rätt

Det är fantastiskt fint att vänner nu bara kan "svänga förbi" mitt hem. Att när jag står där med händerna djupt nere i en flyttkartong och Sigge slickar rent i golvspringorna i köket, då stegar det in en snubbe med en kartong semlor och en trasig laptop. Han gör kaffe till sig själv och så ser vi om vi kan laga hans skärm. Det kan vi inte, men semlorna är fina, så som semlor oftast är. Det är inte lika fint att M kommer hem nån timme senare med en bruten näsa. Han tycker inte att en läkare behöver titta på den. Han har brutit näsan förr, tydligen, och då var det mycket värre. Så därför ska vi ignorera att det ser ut som att nån har kört upp en plommontomat i näsan på honom. O-keeeeej.

Jag tar en kvällspromenad med Sigge. Det här med att vara hemma om dagarna och få besök av en dogwalker en gång om dagen verkar passa honom. Han känns harmonisk. Traskar stillsamt vid min sida, småplockar lite med fimpar på marken och luktar på folk vi möter. Sigges främsta talang: Att gilla läget. Vi går kringelikrokar i området, och runt varannat hörn hittar vi antingen ett mysigt fik eller en rolig second handaffär. Jag gillar också läget.

Flyttad

Jag kan inte minnas när jag var så här trött senast. Hela ansiktet känns stelt och svullet, kroppen är sömnmosig fast jag har varit uppe flera timmar, jag gäspar mina patienter rakt i ansiktet och tappar tråden hela tiden ("jo.... vad var det jag skulle säga..eeehh.. jo men det låter väl bra, och jag tänker atteehhhh.....").

Vi flyttade hela lördagen. Trots att flera av våra vänner tittade på flyttlasset, tittade på M, och klart och tydligt tänkte "jag ska anmäla honom till Maniska samlare", så var de tappra soldater och gjorde en helt enorm insats. Jag menar herregud, när vi var klara började två av dem att packa upp köket. Hur snällt är inte det!? Sen blev det inflyttningsfest, vi bjöd på en rökig chili sin carne och det fanns en jävla massa alkohol men alla var ganska möra så det blev mer mys än ös. Och det var inte så dumt. Folk satt på golvet överallt med sina papptallrikar och pratade om nästanrim och den ultimata frukosten, och det var opretentiöst och trevligt. Och jag insåg att vi nu är princip grannar med alla fina som var där. Det här med att ha inflyttningsfest samma dag alltså... rekommenderar det starkt. Och de här veckorna av packande har lärt Sigge att slappna av mitt i ständig aktivitet, och det är asskönt för på festen la han sig helt sonika på en matta och somnade och sov hela kvällen (efter att han hade kollat att någon verkligen inte ville dela med sig av sin alkohol, den lilla fyllehunden).

Söndag var städdag. Killen som tar över lägenheten efter oss har inga grejer i Sverige så istället för att köra saker till loppis lämnar vi dem helt enkelt i lägenheten. Dealen var att vi då inte skulle göra en riktig flyttstädning utan bara dammsuga av lite, men sen gick det av bara farten. Hur fan kan en städning gå av bara farten när det är det tråkigaste som finns? Så var det i alla fall, och nu är stället squeaky clean. Jag trodde det skulle kännas vemodigt att lämna lägenheten, jag menar den är ju awesome, men det kändes helt neutralt. Antagligen för att jag är så kär i nya stället. Tänk att vi äger det. Tänk att vi får bo där. Tänk att jag äger min egen bostad. Det kommer nog ta ett tag innan jag verkligen fattar vad det innebär. Men upprymdheten är på plats, trots tröttheten. Så mycket nytt!

Vaknar bland flamingos

Ett hem fyllt av lådor

Den som åldras får öl

Jag har bara flyttat tillsammans med en sambo en gång tidigare, och det var när jag och Fransyskan flyttade till Malmö. Vi lånade en hästtransport, och vi fyllde den inte ens. Allt luktade mustigt i nån vecka efteråt, men det var gratis och vi var fattiga studenter. Vi hade nästan inga möbler och när vi kom fram köpte vi de billigaste grejerna vi kunde hitta på IKEA. Hela vår lägenhet bestod av ful obehandlad furu som man blev ledsen av att titta på. Men vi tittade inte så noga, utan fokuserade mer på hur fantastiskt det var att man kunde köpa en falafelrulle för ynka 20 spänn.

Då var jag 23. En förvuxen tonåring. Nu är jag några ynka månader från det magiska 30, och jag har sen länge förätit mig på falafel. Och mitt bohag får tyvärr inte plats i en hästtransport längre. Jag lider av materiell nedtyngdhet! Jag packar och packar och packar och det tar fanimej aldrig slut. Such much! Det är tur att vi har ett helt gäng fina vänner som kommer och hjälper oss flytta. Som tack för deras ofrånkomliga svettande (vi flyttar till en lägenhet på tredje våningen i ett hus utan hiss) så avslutar vi flyttdagen med en inflyttningsfest, right then and there, chili och öl bland kartongerna, jajamensan! Vi hittade två flak med öl i källaren. En klar fördel med att bli äldre. Inga öl hade överlevt mer än en vecka i mitt hem när jag var 23.

Här ska flyttas!

I dag blev jag lägenhetsägare på riktigt. Om jag till exempel vill gå dit och torrjucka mot dörrkarmarna är det ingen som kan stoppa mig. Och det vill jag ju.

Jag har funderat på hur jag ska belöna mig själv för att jag till slut tog den där jädra examen. Jag funderade på en Ipad. Eller en Iphone. Nu funderar jag på att istället kosta på mig ett par riktigt snygga köksstolar. Är det tantigt? Jag har en crush på Masters från Kartell. Å ena sidan tycker jag designermöbler är lite skitnödigt. Å andra sidan är jag verkligen en sucker för kul möbeldesign, som den förutsägbara hipsterfjant jag är. Why fight it?