Just fine and dandy

Plötsligt ringer M. Trodde att han var i radioskugga sedan länge, men det visar sig att de inte hade någon kapten och därför varit fast i Longyearbyen längre än beräknat. Jag känner mig som en hycklare där jag sitter med mitt påklistrade leende och försöker låta glättig, men jag vill inte att han ska oroa sig för vad som pågår hemma när han borde fokusera på isbjörnar och sälar. Det är inte hans fel att hans resa krockar med precis allt annat, den var bokad sen i januari, och han kan inte göra något därifrån ändå. Delad stress är inte halverad stress. Jag känner att jag avslutar samtalet för snabbt. Blir ledsen av hans uppsluppna röst, den gör det så tydligt att jag fejkar.

Dags att ringa hit en vän.

Har viss självbevarelsedrift

Sen gjorde jag nåt busigt. Sånt man får dåligt samvete av. Sånt som gör att man gömmer sig i lägenheten så ingen ska se att man är uppe och går och att man inte alls är särskilt sjuk. Alla jag frågar säger att man får göra sånt. Jag hade ingen annan lösning. Jag köpte tid, och av alla jag känner är jag en av dem som är värd mest att fuska till sig tid just nu. Jag spenderar den ju dessutom så väl.

För första gången så har jag saknat mitt djur. Innan har det bara varit en lättnad, men den här gången så ångrade jag nästan att jag inte tog med honom. Saknade hans närvaro, hans päls under mina händer, hans tyngd i mitt knä, hans torra nos mot mitt ben. När de lämnade av honom och han kom inspringande i lägenheten som en liten rund bajs, så blev jag så lycklig att jag ville gråta en liten skvätt.

Att undvika galenskap

Jag tror inte att jag är typen som man oroar sig för. Jag är ganska stadig, jag fixar biffen. Så när andra människor plötsligt oroar sig för mig, då börjar jag också oroa mig.

Jag är fysiskt frisk igen, men jag vete fan om inte min hjärna är på väg åt fel håll. Stressnivån är orimligt hög. Jag måste backa, strukturera, beta av, men inte försöka beta av allting på en och samma gång. Andas, men kunna vara produktiv. Alla ger rådet att jag måste "ta mig tid", och jag hade också gett mig själv det rådet om jag inte var insatt i situationen, för då hade jag insett att det inte finns någon tid att ta av just nu. Jag behöver veta hur jag ska kunna jobba häcken av mig den kommande månaden utan att gå under. Det handlar om en månad, då jag måste p r e s t e r a. En ynka månad till. Sen ska jag vila. Sen ska jag boka in en semester. Jag ska läsa böcker, åka till stugan och plocka svamp. Sen ska jag sluta med det här jag håller på med nu. Sen. Men nu måste jag fixa det här. Med hjärnan i behåll.

Sånt barn samlar på

Mamma och mormor på väggen

Min mamma fyller 60

Objektivt fantastiskt

Ane Brun - Do You Remember (Official Video) from Ane Brun on Vimeo.

Please don't try this at home

Alltså jag har en fråga om vikt. Jag vägde mig för ett tag sen. Det gör jag normalt aldrig, av princip. Vågar är ondskefulla prylar som får folk att må dåligt genom att visa upp siffror som inte behöver betyda ett skit. Jag brukar klämma lite på mig själv när jag undrar om jag har gått upp i vikt. Eller så behöver jag inte ens göra det, för visst känner man det oftast på sig? När jag ser ut som en muffin, ja då behöver jag ingen våg. I alla fall, jag vägde mig för att jag sen skulle väga mig igen med Sigge i famnen för att se hur mycket han har växt (han väger nu 8 kg, för den som undrade). Nu har jag inte ätit något på två dagar och haft dunderdiarré. Folk säger ju att de rasar i vikt när sånt händer, så jag blev nyfiken och ställde mig på vågen. Den visade att jag hade gått ner 3 kg. På två dagar? Det känns orimligt. Kan man verkligen gå ner 3 kg på två dagar eller är vår våg fucked up?

Ma maladie

Inne på tredje dygnet av feber och rännskita. Très chic, non? Känns märkligt att vara hemma utan snor och hosta, är inte det obligatoriskt? Jag hasar omkring som en stönande vålnad (att gå gör mig illamående, andfådd och yr) i lägenheten, har inte lyckats få i mig nåt annat än lite cola. Jag är ett vrak!

Det är häftigt med djur. Sigge verkar känna av att jag är sjuk. Han ligger mest och sover, eller leker stillsamt för sig själv. Låter mig vara. När jag är uppe och går, så går han långsamt bredvid mig och duttar mig lite försiktigt på benet med nosen. Som om han agerar moraliskt stöd. När vi är ute på promenader är han lugn och lyhörd, som om han fattar att det inte är läge att leva rövare. Jag flåsar och stönar och han går stillsamt vid min sida. Mitt fina lilla djur. Instruktören på valpkursen kallade honom förresten "bäst i klassen". Det är ju för att han är ett geni. Ett geni som äter fågelbajs visserligen, men ändock.

Morron livet

Alltför tidig morgon, grus i ögonen, grus i skorna. Kom nu Sigge, jag pallar inte att vänta på dig medan du sniffar på varje grässtrå. Skynda till jobbet, på med namnskylten, på med leendet. Det finns ingenting i mig utöver stress. Jag har tappat bort min sambo, även om han inte har tappat bort mig. Jag har svårt att känna något utöver stress, jag är bara tom. Jag lovar honom att återkomma om några veckor, lovar att bli flickvän igen, men jag känner ingen tillförsikt. Jag känner inget förutom stress. Sätter på mig leendet och trycker gasen i botten.

Edit 18.26. Jävla livet. Jävla dag. Jävla patienter. Megakonflikt på jobbet. Jag som avskyr konflikter. Skakade i hela kroppen efteråt. Så många knöliga och krävande patienter just i dag. Sen började jag få ont i kroppen, bli illamående och frysa. Nu ligger jag nerbäddad i M:s stora mjuka kläder under tre filtar och fryser arslet av mig. Jävla livet.