Wildbirds & Peacedrums i Pildammsparken

- Innan spöregnet kom, det vill säga. Sigge hanterade sin första konsert med att somna på två sekunder. Obviously not a music lover.

Sigge Sluggo slaggar på balkongen

Qatar

Det finns en liten chans att M:s jobb får ett enormt uppdrag i Qatar. Om de får det så behöver de skicka ner nån dit för att starta upp ett kontor lokalt. Det tar väl en sisådär 6 månader skulle jag tro. I dagsläget är M den enda logiska kandidaten.

Det betyder alltså att det finns en liten chans att jag och M drar till Qatar ett tag! Ingen aning om när detta beslutas, och när vi i så fall skulle åka, men jävlar i helvete vad häftigt det hade varit.

Chansen att jag skulle kunna utöva mitt yrke där är dock rätt liten. Men jag skulle ju kunna läsa nåt på distans... Jag skulle kunna måla. Dricka mig stupfull klockan elva på dagen och raggla runt nere vid poolen. Ja du hör ju. Hade kunnat bli fint.

En långsam process

Jag hämtade Sigge hos några fina vänner som passat honom över dagen. Han var övertrött och störig, men hade skött sig rätt bra. Inte bitit deras barn, till exempel. Sånt är bra. Vi blev kvar länge, och åt middag i kvällssolen. Jag fick halvspringa med honom i famnen till pendeltåget. Han var som en trasa, somnade i mitt knä redan på stationen. Åkte tåg för första gången. Låg alldeles lugnt i mitt knä, helt utpumpad av allt nytt i livet. Låg länge och bara tittade upp på mig. Tysta och allvarliga tittade vi länge in i varandras ögon, han i mina gröna, jag i hans guldbruna. Alldeles stilla. Begrundande varandra. Jag kliade honom lite bakom öronen. Han slickade på min arm, sedan la han sig till rätta och somnade.

Ofta ofta ofta känner jag mig osäker på om det var rätt att köpa hund. Jag är nu helt låst, jag som alltid satt sånt värde på min självständighet och min frihet att göra vad jag vill när jag vill. Det har inte förändrats. Jag ville inte att livet skulle bli annorlunda, jag ville ha det så. Jag insåg inte riktigt vad vi gav oss in på. Så är det. I teorin förstod jag, men ändå inte riktigt. Det är klart att det kommer att bli enklare ju äldre han blir. Han kommer bli mer lätthanterlig. Han kommer gå att lämna ensam några timmar. Men en stor del av den där friheten är borta, och jag har svårt att vänja mig vid tanken.

Då är det bra att det kommer stunder som den på tåget. Då tänker jag att det är värt det, att det är rätt ändå, och att han är den finaste lilla valpen i hela jävla världen.

Sug mitt bröst

Träffade en mamma som ammade sin dotter tills hon var fyra. Och slutade inte för att hon tyckte att det var dags, utan för att hon var gravid igen. Alltså... det är nåt jävligt obscent med det där. När ungen kan gå fram till mamma, säga att hon är hungrig, klättra upp i knät, ta fram bröstet och mata sig själv... Eeeeww icky icky! Är ungefär vad jag har att säga om saken.

Jag tycker generellt sett att amning är en självklarhet, om det funkar, och det är helt sjukt att det i vissa länder är förbjudet att amma utanför hemmet (ex Australien) och att man i andra länder måste täcka över det (ex England, där ammande mammor på caféer gömmer sitt bröst och sitt barn under en sjal eller filt). Men det är ju en helt annan fråga. Om den där (i övrigt supertrevliga) mamman inte hade blivit gravid igen... hur länge hade hon ammat?

Pride var länge sen

Jag är ett dåligt HBTQ. Jag hatar schlager och jag har inte varit på Pride på åratal. Jag vet egentligen inte varför, jag har alltid haft kul när jag varit där. Det har kanske bara inte... prioriterats. När jag tänker tillbaka på de Pride jag varit på så är det ett minne som lyser starkare än något annat. Jag vet inte varför egentligen, det är inte något direkt märkvärdigt.

Jag och Amasonen hade precis börjat dejta igen, efter flera år som vänner. Hon hade inte ens hunnit flytta ifrån sitt ex, om jag minns det rätt. Jag åkte upp till Stockholm för att hälsa på, och vi skulle ut och festa tillsammans med gemensamma vänner. Det var varmt och soligt och det var Prideparad. Vi gick inte i paraden. Vi satt på slänten, ni vet där där alla sitter, där alla jublar som högst. Jag kommer inte ihåg vad stället heter. Solen stekte, det var folkfest och ljudnivån var på max. Jag satt mellan Amasonens ben, med ryggen mot hennes bröst. Vi åt körsbär, drack vin och skrattade. Spänningen låg i luften, all kroppskontakt gjorde mig yr i huvudet. Hon bet mig försiktigt i örat. Det var som om vi satt i en egen bubbla, mitt bland allt folk.

Det är allt. Jag minns inte vad vi gjorde när paraden passerat. Jag minns festerna vi så småningom gick på, jag minns nakenbadet, jag minns tunnelbanan till den lånade lägenheten. Men det är som att minnet vid paraden är i färg, medan det andra är i gråskala.

Jag måste fråga henne nån dag om hon minns det där. Och om jag minns rätt, om det var precis så.

Hela magen full av mask

Min lilla valp har kroppen full med mask! Vita maskar som är uppåt 15 cm långa, och som han antagligen har fått i sig i äggform med modersmjölken. I tre månader har de sedan färdats runt i precis HELA kroppen för att slutligen hamna i magsäcken, där han i morse raskt kräktes upp några av dem. Cirka 10-15 stycken. Jag är glad att jag inte var där. Jag är inte särskilt kräkmagad, och har inga problem med mask. Men jag har definitivt BIG ISSUES med att min lilla hårboll är full av dem. Jag skulle helst vilja sträcka ner en hand i svalget på honom och dra ut dem, nu på direkten. Istället har jag köpt piller som han glatt svalde. Die bastards, die.

Det här med att gänga sig

De flesta somrar har som ett tema. Några somrar passerar visserligen obemärkt förbi, men ofta har de något som utmärker dem. Sommaren 2011 är sommaren av bröllop (3), valp (1) och regn (70 000). Bröllop nummer 2 avverkades igår, en av mina bästa kursare gifte sig. Antagligen det mest traditionella bröllopet jag har varit på, kyrkligt och väldigt heteronormativt. Många långa tal. Men också många trevliga människor, mycket musiker och teaterfolk, vacker festlokal (en ekonomibyggnad tillhörande ett anrikt slott), god mat och ett liveband som spelade swing. Kunde helt klart ha varit värre, och vi blev kvar till sent sent sent. Jag och M dansade foxtrott, vilket jag älskar. Ändå så var det kanske det bröllop som jag själv kunnat relatera minst till. Bröllop betyder ingenting för mig, äktenskap för mig är att skriva på ett papper som gör saker smidigare, men om man nu ska ha en stor fest, oavsett anledning... ja då kommer jag nog alltid skita i traditioner.

Ett stilla regn, en snarkande hund

I dag blir det inte nån av de djuplodande omvärldsanalyser som jag brukar skriva (humor! HA!) utan bara en slags ögonblicksbild:

Jag sitter vid matsalsbordet och försöker fokusera på uppsatsen. På golvet ligger hundleksaker utströdda. Ute regnar det, och jag lyssnar på det här. Jag har på mig mörkblå leggings, ett stort linne med en falk på, och över det en gammal nopprig brun kofta. Under bordet ligger Sigge och sover. Han har lagt sitt lurviga lilla huvud ovanpå min fot, och jag känner hur hans käke rör sig när han drömmer. Jag funderar på om jag ska byta hårfärg. Jag är nyklippt och mitt återuppstådda hår står åt alla håll som på en galen vetenskapsman som lekt med en trasig locktång. Det luktar stekt ägg och hundben och jag har som vanligt ont i ryggen. Känsloläget är neutralt med en underton av oro. Och i morgon ska jag på ännu ett bröllop.

Stay up and fight!

Förr eller senare skulle det ju komma, jag menar herregud vi har varit ihop i 3,5 år nu. Och igår kom det. Grälet. Första gången som det inte bara är jag som är småsur medan M smyger omkring med svansen mellan benen. Nej, den här gången var det HAN som var sur, och jag blev sur tillbaka. Inga röster höjdes, vi diskuterade igenom allting som de vuxna människor vi faktiskt kan vara, men det var mycket känslor, mycket irritation, mycket blängande ner i golvet med armarna i kors. Självklart handlade det om valpen. Självklart, vad annars handlar våra liv om? För i helvete Sigge, bli vuxen någon gång så jag kan återfå mitt liv!

I vilket fall som helst. Vi redde ut det. Vi blev sams. Vi gick och la oss, fullständigt utpumpade. Det tar på krafterna att vara arg.