Det här med att gänga sig

De flesta somrar har som ett tema. Några somrar passerar visserligen obemärkt förbi, men ofta har de något som utmärker dem. Sommaren 2011 är sommaren av bröllop (3), valp (1) och regn (70 000). Bröllop nummer 2 avverkades igår, en av mina bästa kursare gifte sig. Antagligen det mest traditionella bröllopet jag har varit på, kyrkligt och väldigt heteronormativt. Många långa tal. Men också många trevliga människor, mycket musiker och teaterfolk, vacker festlokal (en ekonomibyggnad tillhörande ett anrikt slott), god mat och ett liveband som spelade swing. Kunde helt klart ha varit värre, och vi blev kvar till sent sent sent. Jag och M dansade foxtrott, vilket jag älskar. Ändå så var det kanske det bröllop som jag själv kunnat relatera minst till. Bröllop betyder ingenting för mig, äktenskap för mig är att skriva på ett papper som gör saker smidigare, men om man nu ska ha en stor fest, oavsett anledning... ja då kommer jag nog alltid skita i traditioner.

Ett stilla regn, en snarkande hund

I dag blir det inte nån av de djuplodande omvärldsanalyser som jag brukar skriva (humor! HA!) utan bara en slags ögonblicksbild:

Jag sitter vid matsalsbordet och försöker fokusera på uppsatsen. På golvet ligger hundleksaker utströdda. Ute regnar det, och jag lyssnar på det här. Jag har på mig mörkblå leggings, ett stort linne med en falk på, och över det en gammal nopprig brun kofta. Under bordet ligger Sigge och sover. Han har lagt sitt lurviga lilla huvud ovanpå min fot, och jag känner hur hans käke rör sig när han drömmer. Jag funderar på om jag ska byta hårfärg. Jag är nyklippt och mitt återuppstådda hår står åt alla håll som på en galen vetenskapsman som lekt med en trasig locktång. Det luktar stekt ägg och hundben och jag har som vanligt ont i ryggen. Känsloläget är neutralt med en underton av oro. Och i morgon ska jag på ännu ett bröllop.

Stay up and fight!

Förr eller senare skulle det ju komma, jag menar herregud vi har varit ihop i 3,5 år nu. Och igår kom det. Grälet. Första gången som det inte bara är jag som är småsur medan M smyger omkring med svansen mellan benen. Nej, den här gången var det HAN som var sur, och jag blev sur tillbaka. Inga röster höjdes, vi diskuterade igenom allting som de vuxna människor vi faktiskt kan vara, men det var mycket känslor, mycket irritation, mycket blängande ner i golvet med armarna i kors. Självklart handlade det om valpen. Självklart, vad annars handlar våra liv om? För i helvete Sigge, bli vuxen någon gång så jag kan återfå mitt liv!

I vilket fall som helst. Vi redde ut det. Vi blev sams. Vi gick och la oss, fullständigt utpumpade. Det tar på krafterna att vara arg.

Morfarn min

Min mormor och morfar köpte ett hus mitt i den svenska lantlivsidyllen. De köpte ett stort hus så alla barn och barnbarn skulle rymmas under samma tak. Sen samlades vi alltid där, alla somrar, alla högtider. Huset var fullt av skratt, springande fötter, babbel, musik och mat mat mat. Min morfar var redan då praktiskt taget blind och en välutvecklad audiofil, och han hade sin egen lilla konsertsal. Det var ett rum där en vägg täcktes av hi-fi och två väggar täcktes av bokhyllor fyllda med numrerade kassettband. Mitt i rummet stod hans fåtölj. Så satt han där och lyssnade på allt från Bach till samba, och jagade det perfekta ljudet. Ibland satt nåt av oss barn bredvid på golvet och lyssnade, men oftast var vi för rastlösa.

Mormor och morfar sålde huset för några år sen. De är nu 85 år, skröpliga och trötta. Kan inte längre gå i trappor. Nu bor de i en modern lägenhet inne i stan. Huset har blivit ett vandrarhem. En helg om året hyr vi hela stället och låtsas som att tiden stått still. I helgen var det återigen dags, och det var underbart. Jag har en väldigt kul släkt, om jag får säga det själv. Och Sigge skötte sig perfekt, lekte bra med de andra hundarna och charmade byxorna av alla som kom i närheten. Han simmade i en sjö för första gången, och verkade gilla det. Vi höll en konsert för mormor och morfar, komplett med rekvisita och allt, och mycket av det lät förfärligt, men när vi klämde i med "True Love" av Cole Porter (deras favoritlåt) så lät det fanimej tjusigt.

I söndags kväll, när mormor och morfar kom hem, så kom han plötsligt inte längre ihåg helgen. Raderad ur hans minne. Han var övertygad om att han hade varit hemma hela tiden. Då och då fick han små anfall då han bara satt och tuggade och stirrade rakt ut i intet. Sen dess har han legat inlagd. De hittar inget, kanske är det en liten TIA, kanske är det nåt med alla hans mediciner, kanske är det nåt helt annat. Han mår bättre, men helgen är borta. Jag vill skriva något resignerat och vagt vemodigt om åldrande, tidens gång och oundvikligheter, men jag tror jag nöjer mig med Youtube.

Vi vinner

Mitt all ond bråd död, förvirring och rädsla finns det även utrymme för kärlek och tolerans. I New York till exempel.

Beskyddarinstinkt

M:s mamma kom förbi. Hon är ganska knepig, antingen är hon trevlig eller så vill man strypa henne. Hon är typen som ger alla "goda råd", vare sig de har bett om det eller inte. Mother knows best. Och hon tar ingen kritik. Sigge har vunnit hennes hjärta, och hon kommer nu på små ursäkter hela tiden för att komma och hälsa på. Det är bra, för jag tror hon är lite ensam. Varje gång hon kommer upprepas samma procedur: Hon kliver in i hallen, hälsar på Sigge på det där frenetiska sättet en del gör vilket i Sigges ögon betyder lek, hon stissar upp honom tills han är så hyper att ögonen går i kors, och sedan klagar hon på att han biter. Det slår aldrig fel. Jag har försökt hinta lite försiktigt att hon skapar situationen själv, men det har inte sjunkit in.

Så kom hon då förbi härom dagen. Hon stissade upp honom, och så började han bita. Byxor, händer, skor, alles. Och då daskar hon till honom i huvudet.

Det bara sög till i magen, och jag kände mig alldeles kall. Sen reste jag ragg. Lejonmamman inom mig vaknade till liv, och jag ville ställa mig beskyddande mellan henne och min valp, visa tänderna och morra dovt tills hon slank iväg med svansen mellan benen. Jag vill skopa upp valpen i famnen och putta ut henne genom dörren. Nu gjorde jag inte det. Istället sa jag lugnt till henne att det inte var okej. Och hon tog det faktiskt, hon erkände sitt misstag (världen höll andan) och bad om ursäkt.

Och jag insåg att Sigge och jag har blivit familj.

Mer såna kvällar tack

Igår kväll lyckades jag med nåt så skrattretande idiotiskt som att åka Pågatåg till Malmö, sitta kvar på tåget och åka tillbaka till Lund, för att där hoppa av och ta nästa tåg tillbaka till Malmö. Det är ungefär den nivån min IQ ligger på nuförtiden. Nästa vecka ska jag försöka lära mig att skala en banan.

När jag hade tröttnat på att pendla fram och tillbaka gick jag på nyinvigningen av Chez Madame. En vän hade fixat växterna (bollar som hängde i taket och som det växte gröna spröt ur) och en väns vän hade bidragit med att ställa ut sina foton. Lokalen var fin, men proppfull med regnvåta hipsters så luftfuktigheten låg väl på en cirka 90%. Växterna tyckte säkert att det var toppen, men jag storknade lite. En snubbe ställde sig på en stol med sin elgitarr och brände av Dream Baby Dream med Bruce Springsteen. Det var fint, men jag fick lite klaustrofobi av värmen och trendigheten så vi drog snart vidare. Väl ute i spöregnet bestämde vi oss för att skita i boksläppet och istället gå och käka, det fanns för mycket att prata av sig om.

Vi hamnade på Metro, där har jag inte varit på flera år. Åt sjukt god Fish & Chips och blev överlycklig över att de hade Hobgoblin på fat. Hobgoblin är en av mina favoritsorter när det gäller ale. Inte bara för dess flirt med fantasygenren, utan också för att... ja för att inte bli alltför nördig säger jag att den är välbalanserad. Och jag gillar när ale har en ton av citrus. Så. Enough said. Det var skönt att få en kväll på Möllan med min vän, det var länge sen och han är en av de bästa människorna. Jag känner ingen som är så bra på presenter som han. De är alltid mitt i prick, personliga och genomtänka, och alltid sånt man inte visste att man ville ha. I går fick jag Wagamamas kokbok, eftersom han vet att jag är tokig i deras mat och att det är en sån bitterljuv Londonnostalgi.

Och så en liten notis om Sigge: De sista dagarna har två saker hänt, han har börjat leka själv ordentligt med sina leksaker och det har börjat gå att umgås med honom utan att han biter i all hud han kommer åt. Mycket behagligt.

Vatten vatten bara vanligt vatten

Det har spöregnat i timmar, vägarna är floder, gräsmattorna drunknar och det sprutar ut ur stuprören. Jag ska till Malmö för nyinvigning av ett café och sen ett boksläpp. Blir att dra på sig sydvästen!

Får perspektiv

Ja. Nu får jag perspektiv. Minut för minut blir mitt perspektiv lite större. Jag slappnar av, släpper kraven och förväntningarna. Lutar mig lite tillbaka och accepterar att valptiden alltid är jobbig och att det inte är något jag behöver "fixa". Allting går inte smidigt som rinnande vatten, och det är helt okej. Jag ska sluta vara en drama queen nu. Tack gode gud för vänner som kommer och kastar ens förvirrade känslor och ersätter dem med sunda tankar.

Positiv upplevelse 1:

Tar med Sigge till veterinären för sin tremånadersvaccination. Han sköter sig exemplariskt, blir inte rädd för något i situationen och charmar den mycket trevliga veterinären.