Moi moi

Här i Helsingfors är det jättestort med nepalesisk mat. Typ som falafel i Malmö. Har aldrig ätit nepalesisk mat förut. Väldigt likt indiskt. Så likt att man skulle kunna tro att det ÄR indiskt. Men det är det inte. Det är nepalesiskt. Finsknepalesiskt.

Jag och min värd har utbytt finska ord, för att öka vårt gemensamma finska lexikon. Han lärde mig säga "trevlig helg" och "varsågod". Jag lärde honom att säga "järnspett" och "horhus". Användbara ord allihop.

Förhalandet

Jag försöker packa och det är intorkade vinglas överallt och jag lyssnar på Säkert och jag funderar på hur många långkallingar som är för många och jag vill egentligen bara sitta i soffan och läsa A Feast for Crows, men packandet måste göras någorlunda organiserat den här gången så jag packar. M är ute vid kusten där hans systers aska en gång hälldes ut. Och det var den söndagen.

Awesome

Min nya frisör är en spännig, babblig, straight snubbe från Rumänien. Kaxig som fan. Och han är awesome. Fyra timmar tog det, men nu är mitt hår som han, awesome.

Har aldrig haft en frisör som känts så kompetent, och samtidigt så juste. Jag dras ju med en smärre frisörfobi, men att hänga med honom i några timmar var fan fint. Varför har jag aldrig tänkt på det här med manliga frisörer förut? Man slipper ju allt stereotypt tjejsnack! Istället fördrev vi tiden med att häckla amerikaner, berätta om våra uppväxter, läsa Illustrerad Vetenskap och sen diskutera möjligheten att Tyrannosaurus Rex såg ut som en stor anka (En ny upptäckt visar på att de flesta dinosaurier hade nån slags fjädrar). Och medan vi snackade utförde han smärre mirakel med mitt hår. Det var, med andra ord, awesome.

She's leaving home baj baj

Jag vill hoppa upp på arkivskåpet bakom mig i det här tysta, sterila och vita kontorslandskapet, kasta med håret och bröla "Itts thö fajnall kaountdaown dödödödöööh dödödö dö döööh!"

Det beror inte bara på att jag har tittat en del på Glee på sistone, utan för att jag börjar fatta att jag faktiskt ska sluta på det här stället. Och göra nåt helt annat. Jag vet inte om jag byter till något bättre egentligen, men jag gillar när saker förändras, när det rör på sig. När jag har varit som lyckligast har jag alltid varit i nån slags temporär limbo, på väg från en grej till nästa, utan att veta riktigt vart jag är på väg. Och där är jag nästan nu.

Uppsatsskrivandet passar mig, jag lär mig bäst när jag får lägga upp arbetet själv, bestämma själv vilken litteratur jag ska läsa och använda lärare mer som bollplank än föreläsare. Det är kreativt, dynamiskt och allt ansvar ligger på mig själv, och sånt går jag konstigt nog igång på. Om bara några dagar börjar mina två månader av resande, och det är lite häftigt att tänka att de där halvt engagerade idéerna för ett år sen faktiskt blev någonting, att jag åker nu.

Don't be silly turn on Billie

Jag har brunchat på Retro i Malmö. De har en jävligt fin brunch, men den slår inte Debasers. Egentligen vill jag alltid äta brunch. Brunch är den ultimata maten. Punkt.

Jag har ropat hem två grejer på Tradera, säger min mail. Det är fint. Tradera är kul.

Tillbaka vid matsalsbordet. Jag har täckt det i böcker och godispapper, och känner idag starkt att jag borde göra något annat.

Med livet.

Jagbordejobbamednåtkreativt. Jagbordejobbamednåtkreativt.

Det var väl inte medicinare jag skulle bli?

Jo.

Så var det visst.

Om en vecka åker jag till Finland. Vad gör man i Helsingfors? Jag är uppriktigt nyfiken.

Tipsa mig!

Är det nån som har nåt tips på en bra serie som man bör se? Eftersom jag kommer att spendera februari och mars på resande fot så laddar jag ner serier att kolla på när livet blir för ensamt, eller -och detta är mycket troligt- i väntan på att få intervjua någon forskare. Senaste är Dollhouse och Carnevàle.

Map of Tasmania

Bra skit

Jag kom på en grej som jag bara måste skriva om. Som kanske har framkommit så är jag ingen tv-människa. TV är inte min vän. Därmed inte sagt att jag inte spenderar mycket tid fram en skärm. Jag älskar film, och det finns fan inget roligare än när man får nys om nån lovande serie, laddar ner första säsongen, och ÄLSKAR. Det hände mig för några veckor sen, och den här serien har gått på svensk tv så om ni är tv-tittare så känner ni säkert redan till den. Fuck it, jag tänker göra reklam för den ändå.

Serien heter "United States of Tara" och är skriven av Diablo Cody, som är geniet bakom Juno. Den tredje säsongen släpps i mars. Den handlar om Tara, som spelas av den underbart begåvade Toni Collette, som efter ett trauma i unga år har utvecklat multipla personligheter. När serien börjar har hon tre alteregon: Buck (en machoman, som i Taras kropp förstås framstår som största butchflatan i stan), Alice (en hemmafru à la 50-tal) och T (en tonårsbrud). Hon lever med sin man och sina två tonårsbarn, och försöker att hålla ihop sitt liv. Det här är inte så tramsigt som det kan låta. Serien är välskriven, med en svart humor och ett surrealistiskt allvar som jag verkligen gillar. Och Taras son är det sötaste porträttet av en sökande tonårsbög som jag sett på länge.

hammer this ring into a bullet

Vi har skjutit upp det här med äktenskap på obestämd tid. Jag önskar nästan att det var sådär italienskt dramatiskt, med krossat porslin och stora upprörda gester, men så var det inte. Det var jag och M vid matbordet, vi åt rester och hade det rätt trevligt, trots att det var en sån där riktig vardagsregnig kväll mitt i veckan. Det är inte ett gemensamt beslut, men vi är helt överens.

Jag började känna mig stressad och trängd. Hade svårt att se mig själv som gift, som någons fru, som äkta maka. Det är klart att ett äktenskap blir vad man gör det till, man kan skita i precis alla konventioner som kopplas ihop med giftemål. Det är bara ett papper, det betyder bara något om man lägger en betydelse i det. Men jag är inte redo. Jag vet inte vad jag är beredd att lova än. Jag vet inte om jag har lust att lova något just nu. Men mest är det nog självbilden tror jag, jag vill inte vara någons fru just nu. Och jag älskar M för att han fattar det. Han inte bara accepterar det, han fattar. Ska jag gifta mig med någon, så är det han. Men inte än.

Telling it like it is

Fran Lebowitz, I adore you.