Lugnet på landet

Helgen var fantastiskt skön. Skogen och sjön var inbäddade i en fuktig dimma, färger och ljud var dämpade. Vi eldade i kakelugnen, ansade äppelträd, gick långpromenader, planterade lökar och åt kanelbullar. Som två pensionärer, tänker jag mig. Molnen sprack upp en stund och jag satt invirad i en filt i den döende hammocken och läste bok medan Sigge lyckligt tassade omkring och luktade på alla skogsdofter. Jag hade kunnat stanna en vecka. Jag vill skala av livet, men jag vet inte riktigt hur. Nu sitter jag här med min spänningshuvudvärk efter en intensiv måndag, och jag längtar tillbaka till knirkande trägolv och jord under naglarna.

När en känner sig lite svår

Möten på mitt jobb gör mig suicidal. Alternativt mordisk. Det pendlar, kan man säga. Men jag håller käften. På grund av vårt underbara ekonomiska och politiska klimat så kommer mitt kontrakt antagligen inte förlängas efter den sista juni, och det är ju egentligen skit med så långa patientköer som vi har, men personligen ser jag fram emot det. Jag har inte haft semester på flera år, jag behöver andas lite. Allting fungerar skitbra så länge jag flyter på ytan och håller mig flyktig, men stannar jag upp och funderar över mitt liv så ramlar jag ner i en enda gegga av förvirring. Det enda jag vet är att jag ingenting vet, som Sokrates sa. Det var väl Sokrates? Ja inte ens det vet jag. Går det omkring människor där ute som sådär känner det i magen att de lever det liv de borde leva? Att de har hamnat rätt, att de tar rätt beslut?

Gud jag behöver komma bort. Jag behöver ge mig ut och resa, se nåt annat. Men det får vänta lite. Tills dess behöver jag komma ut i skogen. Gå långpromenader med Sigge bland mossiga tallar, sitta på en sten och dela på en äggmacka. Lyssna på tystnaden. Så i helgen åker vi ut till stugan. Jag ska elda i kakelugnen och läsa serietidningar.

Gaydar

Jag har en sån sjuk gaydar. När det gäller tjejer alltså. Jag brukade inte ha det, men den har verkligen förfinats genom åren. Det har ingenting med utseende att göra, eller manér. Det handlar bara om en enda sak:

Vad som händer i min mage när vi får ögonkontakt.

Om du och jag träffas för första gången, hälsar på varandra och min mage slår en volt och jag blir nervös, ja då är du icke-hetero. Jag kommer sen att vara lite nervös en stund, men det kommer du inte att märka för ibland har jag ett rätt bra pokerface. Det har tagit mig lite tid att känna igen det här mönstret, så nuförtiden vet jag alltid vad det betyder. Innan kunde det dröja rätt länge innan mitt huvud kopplade det som min kropp hade förstått på en sekund, och jag undrade varför jag blev nervig kring vissa människor. Nervigheten går som tur är över ganska fort, jag vet inte ens riktigt varför jag blir nervös. Det handlar inte om attraktion (jo, ibland gör det såklart det), utan kanske mer en slags känsla av att... jag vill göra ett bra intryck. Varför jag nu bryr mig om det, men så är det. Jag vill att andra gays ska gilla mig, tycka att jag är reko. Gud så ocoolt.

Det bästa och det märkligaste

Det bästa just nu är att vi får bo så centralt att vi kan sticka på filmfestival mellan två tvättar.

Det märkligaste just nu är hur jag gick från att aldrig någonsin kunna tänka mig att gifta mig i vitt, till att beställa en som ser ut i princip så här:

Happiness is a hot dog

Det är vår i luften! Jag och Sigge tar med oss vänner och går långpromenader i Malmö. Jag fick en äppelrökt ost från Möllans ost för ett tag sen, och jag och Sigge har förälskat oss i den fullständigt, så några bitar av den får följa med. När vi hittar en bra parkbänk sätter vi oss i solen och delar på osten, och det luktar tjära och varm jord. Vi omgärdas av hipsters, och jag ser inte att vi sticker ut från mängden. Det är okej. Jag lyfter upp Sigge i famnen, han är tung nu och inte i knähundsstorlek längre, men det skiter vi i. Sorlet av oss människor söver honom, och snart andas han tungt i mitt knä. Och jag vill stanna i det ögonblicket, när dagen känns hur lång som helst, när allt är kravlöst och långsamt, när inga planer finns, inga tider att passa. När samtalsämnena avlöser varandra i sakta mak och jag har hundens varma lurviga päls under min hand. Jag känner mig en aningens borttappad och förvirrad i mitt eget liv, och ibland känns det som att min relation med min hund är det enda som jag verkligen greppar.

Det är den 8 mars.

Och jag tänker på att feminism aldrig får reduceras till "lika lön för lika arbete", inte medan vi tillåter strukturer som våldför sig på och förnedrar individer som inte är cismän. I förändringen av strukturer handlar det lika mycket om lagstiftning som attityd, och attityder byggs av det som du och jag omgärdas av varje dag. Det vi matas med från den dag vi föds. Jag träffar mycket barn i mitt jobb just nu, och jag tänker mycket på hur vuxnas föreställningar om kön formar barn och hur jag själv kan göra annorlunda. Därför stannar jag kanske upp lite extra vid Po Tidholms artikel i DN om LEGOs nya stereotypa drive, och längtar efter mer reklam som ser ut så här:

Vardagliga vardagsdagar

I dag är det onsdag. Mina första ord idag var "Sigge vad gör du i sängen". Solen skiner men det är svinkallt. Jag har på mig grå högmidjade gubbyxor, en instoppad kraglös vit skjorta och randiga hängslen med läderspännen. Hängslen är fina grejer. Det borde man ha på sig oftare. Särskilt när man har på sig byxor som trillar ner annars. Praktiskt liksom.

I dag kommer min mamma på besök och ska stanna i tre dagar. Jag skulle vilja se Sigges reaktion när hon kliver in genom dörren, men jag är på jobbet då. Han älskar min mamma och hon älskar honom. Hon låter honom klättra på henne i soffan och bita henne i öronen. Sånt är guld värt för Sigge. Och så går hon på superpedagogiska promenader med honom och tränar en massa saker. När han var valp var hon här nästan en vecka, och då tränade de bland annat "stanna". I flera veckor efteråt hade vi problem med att han satte sig hela tiden under promenader, och vägrade gå vidare om han inte fick en godis.

Just nu läser jag The Blade Itself av Joe Abercrombie, och njuter av varje sida. Härligt att det är en trilogi. Kommer på mig själv med att undvika böcker som inte ingår i en serie. Om jag fastnar för en story eller en karaktär, då vill jag läsa länge.

Ja. Varje dag är fasen inte ett äventyr, men vissa dagar är nog ändå behagligare än andra.

Linnea Olsson

Den här bruden lyssnar jag mycket på just nu. Gör det du med. Hon är sjukt bra. Jag menar, hon spelar CELLO, hur hett är inte det!? Cellister är de hetaste musikerna.

Surkärringen slår till

Irriterande saker jag tänker på när jag väntar på bussen:

1. Kondommössor. Ni vet, tajta mössor som folk pressar ner över svålen och så lämnar de toppen tom, som den sorgsna fladdriga biten längst ut på en kondom. Du trodde kanske att det modet dog ut med East 17? Då beundrar jag din optimism, och skrattar åt din naivitet. Fenomenet lever, och skapar fortfarande visuella ärr. It's out there.

2. Kollegan som jag delar rum med och som precis kom hem från fem veckor på Bali. Hon ser sådär fräsch och utvilad ut, och pratar om att sitta under träd och läsa bok och få massage varje dag. Och så luktar hon mycket märkligt av någon sunkig aromaterapiolja, som jag nu börjar inse att hon köper ett lager av varje gång hon är på Bali för så luktar hon jämt. Doften är jobbig, men det är det faktum att hon har varit på Bali i fem veckor som verkligen gnager mig. Jag har inte haft semester på två år, och det gör mig bitter beyond my years.

3. Kött-trenden. Nu ska ju alla hippa restauranger specialisera sig på kött, varenda millimiter på grisen ska långkokas och bräseras och flamberas. Vad sägs om ett koöga i vitvinsgelatin på en bädd av griljerad kalvsvansmousse? Jag är visserligen positiv till idén att OM man nu ska äta kött, att man då tar tillvara på hela djuret. Men varför kan det inte vara trendigt att MINSKA på vår köttkonsumtion istället? Det hade varit så jävla kul att få gå på en riktigt juste restaurang där man har slipat på och förfinat det vegetariska köket, på samma nivåer som man jobbar med kött. Klart det finns bra vegetariska restauranger, men någon på samma nivå som exempelvis Bastard? Inte direkt va...

Solsken i ögat

Vad händer med en när en har mått lite kasst en längre tid och sen får upp näsan över vattenytan och kan andas igen? Blir man en bättre människa? Lite klokare, lite mer självmedveten? Nope. Man dricker mer alkohol, och så blir man lite ytligare. Man går omkring och kukelurar på ovidkommande saker, som vad man ska göra med håret. Man shoppar lite flimsy skjortor. Man pillar med spotifylistor. Man stänger av hjärnan och flamsar. Man dansar med hundar och barn. Jag förstår att det här inte är en generalisering, precis så här går det förstås till för alla. Alla alla alla. Så det är det här ni har pysslat med medan jag har legat under isen? Lyllos er asså, för det här är ju skitfint.