Det här med att samla vuxenpoäng.

Alla andra verkar växa upp snabbare än jag? Det händer att jag sitter ner med nån jämnårig vän, och så berättar jag generat om såna där supervuxna grejer som jag och M diskuterar ibland, och jag gör det generat och orden känns konstiga i min mun. Som att jag fortfarande är sex år, hasar omkring i mammas klackskor som är tio storlekar för stora och låtsas att jag är vuxen. För det är ju inte på riktigt, allt sånt där ligger ju fortfarande tio år framåt i tiden. Eller?

Kruxet är bara att jag oftast får samma respons. Det visar sig i princip varje gång att min vän är femton steg före mig och redan är insatt, redo och motiverad. Viskar jag bostadsrätt så diskuterar de topplån. Viskar jag bröllop så diskuterar de save the date-kort. Viskar jag barn så diskuterar de svårigheterna att hitta dagisplats. Alltid med samma avslappnade och självklara ton, de är redan där. Och jag blir alltid lika häpen. Jag försöker samla mina anletsdrag, låtsas som att jovisst, allt det här är vardagsmat för mig med, jag förstår precis vad ni menar och känner inte alls paniken komma krypande. Jag är kolugn.

Kärnan av problemet är att jag verkligen inte vet hur jag ska förhålla mig till allt det där. Jag vet inte om jag vill ha allt det där. Jag har aldrig längtat efter det. Särskilt inte det här med giftermål. Ändå är jag förlovad? Kanske tänker jag för mycket. Ofta känns det som att jag inte kan tänka så klart som jag vill. Min hjärna är en härva av lösryckta ord och meningar och jag får inte ordning på någonting. Bäst blir det oftast när jag inte tänker alls. Då händer det saker. Då raggar jag upp en snubbe. Då blir jag sambo. Då köper jag hund. Då köper jag lägenhet. Fler saker skulle kanske kunna lösas på samma sätt. Bara låta livet skölja över en och sen driva med strömmen, låta det bli som det blir och så är det inte mer med det. Men eeeeh... det ligger ju inte riktigt i min natur.

I do my own thing

Jag fick en tia på jobbet.
Jag köpte inte godis för den.
Så jag har kvar den.
Och sjunger den enda låt som passar.

Kom an bara

Ibland är allt man behöver några öl, några skratt, och så en liten dans på ett litet torg. I dag vaknade jag med sluggerattityd och mentalt har jag intagit fighting stance. Nu jävlar är jag trött på ångest, gnäll och stress. Nog nu. Jag ska skaka av mig allting, jag ska sluta vara så blodigt allvarlig och distanslös hela tiden, och jag ska slåss tillbaka. Om du puttar på mig livet, då puttar jag tillbaka!
Bring it bitch.

En katt bland hermelinerna

Om det nu var någon som trodde det, så är det inte helt okomplicerat att vara en flata som lever ihop med en snubbe. Om jag ens kan kalla mig själv för flata längre. Om jag ens vill. I början av vårt förhållande obsessade jag dagligen över etiketter. Nu var det väldigt länge sen jag definierade min sexualitet. Behovet försvann. Men utifrån blir jag fortfarande definierad.
"Det här är Constantin, kan du fatta att hon har en dude!?"
Jag upplever också att vissa av mina mer ytliga queervänner distanserar sig. Framför allt de få gånger då M är med, för då går det liksom inte blunda för att det faktiskt är så, att det inte bara är nåt jag sysslar med on the side. Jag må flirta med andra men M är den viktigaste människan i mitt liv, han är personen jag precis har köpt lägenhet tillsammans med, personen jag planerar att skaffa barn med. Det blir jävligt på riktigt när han sitter med i samma rum, på samma fest. Jag upplever att han exkluderas. Gång på gång. Han säger att han inte känner av det, och att han är helt okej med att det tar tid för folk att vänja sig vid honom. Jag är inte alls lika okej med det. Det ligger något väldigt o-queert och homoelitistiskt över alltihop, som gör mig frustrerad och generad. Vi flyter mellan olika kretsar, och det blir så otroligt tydligt hur mycket enklare det är, i just dessa kretsar, att vara det enda homot bland heterosar, än det är att vara den enda straighta snubben bland flator.

Mitt jävla ex

Tänk dig att bli inslängd i en tvättmaskin, köras i ett program på 90 grader med extra turbo och sen bli utspottad på en magisk himmelsäng. Medan du ligger i sängen får du äta passioncurd samtidigt som du tittar på True Blood och får fotmassage, men sen kastas du in i tvättmaskinen igen. Om och om igen. Ungefär så var det att vara tillsammans med Fransyskan. Ungefär så var det även att vara Fransyskans ex, fast med lite mer tvättmaskin än himmelsäng.

Jag går igenom gamla dagböcker och hittar detta (ber om ursäkt för mitt tjugotvååriga jags melodramatiska ådra):

"Emotionellt Kaos och Rinnande Mascara är mina nya Hugin och Munin, de sitter stadigt på varsin axel och hur jag än snurrar så sitter de där de sitter.


Jag önskar mig en semester från det här. Kan jag få en semester?
Jag skulle vilja åka till Köpenhamn, hem till Henrik och kanske, bara lite och kanske bara för ett litet tag, släppa taget om allt.


Men det gör jag inte, jag är fortfarande kvar, det är för starkt för att ge upp hoppet om. Passionen bränner oss i båda ändar och kanske krävs det en rejäl urladdning då och då för att tackla den intensiva närheten, sårbarheten. Stormen lägger sig och vi drar oss återigen in mot fast mark, andas ut och älskar."


Det var åratal sen och det tog mig åratal att bearbeta efteråt. Inte uppbrottet, för det var förvånande nog odramatiskt, utan allt det andra. Lesbisk symbios är bara förnamnet, och det får ju en extra intressant kryddning när din partner är psykiskt sjuk. Allt blev ohållbart, jag bröt och kontakten minimerades till något mycket sporadiskt mail då och då som mest bestod av mårdubrajagmårbra. Men nu, när dammet har lagt sig, hälften har glömts och resten är jävligt bearbetat och passerat... då har vi tagit upp kontakten. Lite grann. Trevande. Hon är stabil nu, det märks. Uttryckte en önskan om att lägga korten på bordet, så jag la dem. Nu vet hon allt det jag tänkte och kände men aldrig sa, allt det som fick mig att explodera av ilska när jag var full, allt som kokade under ytan. Kanske är det hennes tur att bryta kontakten nu, kanske var jag för ärlig. Och jag tänker att det spelar mindre roll. Det var viktigare att få det sagt.

Bra skit

1. Vi rensar ut på vinden och M hittade ett par militärkängor som bara är lite för stora för mig. Om det inte vore för att min mössa har fladdrande öronlappar så hade jag nästan sett hård ut när jag nu är ute och traskar.
2. Prezi. Jag förbereder min presentation av uppsatsen, och den görs i Prezi. Det är ett roligt program.
3. Sigges ihopsydda skrev läker finfint. I dag fick han till och med springa löst ute vid havet och äta svanbajs.
4. Catching Fire av Suzanne Collins. Uppföljaren till The Hunger Games, som för övrigt kommer på bio snart. Vi har den som ljudbok och har laddat varsin Ipod med den, så bitvis är det väldigt väldigt tyst i den här lägenheten. Det är dessutom rätt städat, eftersom man gärna vill sysselsätta händerna med nåt medan man lyssnar. Ska aldrig mer göra hushållsarbete utan ljudbok.
5. Passioncurd. Fick det på nyår. Gult geggigt knark. En sked av det, och sen vill man aldrig någonsin äta något annat under resten av ens liv. M står och tillverkar det i köket as we speak. Fint som snus!

Men tack ändå

Vår överläkare kommer in och säger att jag är en "god kliniker", att jag "har känslan".

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, för den enda känsla jag har är

FÖRVIRRING.

Happy new year

Tillbaka i ekorrhjulet. Inget får en att känna sig mer som en arbetsmyra än när man befinner sig på sjukhusområdet strax innan åtta, då alla människor väller in i byggnaderna som fabriksarbetare. Vi som jobbar i människofabriken. Det är kolsvart, det ösregnar, och jag är så trött att ögonen svider. Jag har inte varit på jobbet mer än fem minuter när jag börjar bita ihop med käkarna. Jag skulle vilja dra nåt skämt för att liksom lätta upp stämningen för mig själv, men jag är så jävla distanslös när det gäller mitt jobb just nu, så du som läsare kan väl själv sätta in något passande? Typ här---> ...................................................
Jag hoppas att det inte var ett Bellmanskämt, de är aldrig bra.

Popping och Nellie the Nudist Queen

I dag slutför jag min uppsats. Det är inte mycket att blogga om det. Men ni kan ju alltid titta på det här:



Sen kan ni lyssna på den här: Vintage Novelty Songs.

2011...

...var året som jag förälskade mig i San Francisco, och förstod för första gången varför vissa människor väljer att flytta till USA. Det var året jag provade bikram yoga för första gången, och fick på kuppen så len hud att jag nästan var hal. Synd att det inte var en permanent effekt. 2011 erkände jag för mig själv att jag är matintresserad men inte matlagningsintresserad. Det innebar att jag har lagat mycket mindre mat än tidigare år, och det har känts skönt även om det hade varit praktiskt att vara lite mer husligt lagd.

Den 24 april föddes en liten hårboll som fick kennelnamnet Serafino. Två månader senare flyttade han hem till oss och blev Sigge, en kaxig och gosig liten skit som förändrade vårt liv mycket mer än vi hade trott. Nu har vi hämtat oss, och när han inte är hemma känns livet direkt mer ödsligt.

2011 tog jag inte ett endaste penseldrag, och sa upp min ateljé. Det var året då jag aldrig hade någon fritid, och vantrivdes med det. Jag avslutade utbildningen, men hade fortfarande uppsatsen (a. k. a. Avhandlingen) hängandes över mig. 2011 gick i stressens och pressens tecken, tyvärr. Jag började jobba som det jag har utbildat mig till, och det har varit toppar och dalar från dag ett. Den senaste månaden mest dalar, men jag håller tummarna för 2012.

2011 har varit ett stökigt och obalanserat år. Jag har ägnat för mycket tid åt måsten, och alldeles för lite tid åt vänner och kreativitet. Därför är mitt nyårslöfte detta:

2012 ska jag hitta balans. Framför allt mellan jobb och fritid. Om sex veckor flyttar vi till Malmö, och i Malmö finns många människor som jag längtar efter att ha vardag tillsammans med igen, med allt vad det innebär. 2012 ska jag försöka landa lite.