Bortskämda pack

Jag jobbade fem år i konsultbranschen. Nu jobbar jag för Landstinget, och det är fan som två olika planeter.

Jag är van vid att jobba över. Att jobba till klockan sex är INTE att jobba över. Jag är van vid att det ses som något naturligt återkommande, flextid som man helt enkelt har till godo. Inte en fruktansvärd, inhuman och orättvis bestraffning.

Jag är van vid att sköta mig själv, skriva mina egna protokoll, ansvara för min egen administration. Så nej, jag tycker inte att det är förjävligt att inte diktera mina journaler, snarare ser jag diktering som en en bisarr relik från en tid när sekreterare gick i dräkt och serverade kaffe på möten. Jaså du "kan inte" skriva på dator? Nej men lär dig det då. It ain't brain science.

Jag är van vid att EN våning har EN skrivare, där man hämtar sin utskrift med en tag. Det är inte tortyr. Jag tycker inte att det är en mänsklig rättighet att varje person ska ha en egen skrivare inne på sitt kontor. Nej, så jobbigt är det faktiskt inte att gå till skrivaren. Jag lovar, du orkar. Jag kan hålla dig i handen om det känns läskigt.

Jag trodde att jag skulle känna mig bortskämd när jag bytte yrke, för jag gick från ett företag som bjöd på resor, gav en frukost varje dag, öste gratisprylar över en. Vi satt i ett flashigt kontor ute i västra hamnen, allt var high tech och kaffemaskinen fucking skummade riktigt mjölk. Inte för att jag tjänade några pengar där. Men jag hade vant mig vid miljön. Så jag tänkte att jag skulle komma till Landstinget och gråta blod över all förlorad överflöd. Istället visade det sig att det är fan inte jag som gnäller. Det är inte jag som ägnar en timme av ett möte åt att gnöla över hur hemskt det är att behöva dela kontor med en kollega. Istället är det jag som biter ihop käkarna, knyter nävarna, blänger ut genom fönstret och väser inombords:
Käften käften käften käften käften käften käften käften...

Drömde visst lite

Drömde att jag var på tjocken. Sådär FULLSTÄNDIGT otippat som det bara är i drömmar. Allt kändes väldigt verkligt, särskilt min egen reaktion. Jävligt ambivalent. Ganska kul, men samtidigt megaångest. Ringde upp M och berättade och han blev så chockad att han råkade lägga på av misstag. Jag stod hos någon barnmorska med testet i handen och sa "var det tvunget att hända just nu".

Berättade det för M medan vi käkade frukost. Hans svar:
"Kolla på den här bilden i tidningen. Det ser ut som att han har pingisbollen i ögat!"

Nomaden klurar

Jag är dålig på att stanna på ett och samma ställe någon längre tid. Jävla rastlösheten. Jag slår gärna rot, men bara lite lagom. Det är ju ändå en förbättring från tidigare år, då jag knappt ville packa upp, och definitivt inte köpa några tunga möbler. Helst inga möbler alls, blir så mycket lättare att dra då. Men nu har jag faktiskt bott i Lund i några år, till och med i samma lägenhet. Det är M:s fel, han har dålig inverkan på mig. Gör mig lugn och sånt skit. Han har ju mer eller mindre bott i samma stad hela sitt liv, och varit nöjd med det. Därför är det mer än lite förvånande att det nu är M som pratar om att flytta till Malmö. Jag pratar också om det, men det var helt klart han som tog upp det först. Nu surfar vi Hemnet. Alltså, inte nog med att vi planerar en flytt, utan vi funderar dessutom på att köpa. Eventuellt. Snacka om att binda upp sig. Läskigt.

Var ska man då bo i Malmö? Jag kan tänka mig de här områdena: Rörsjöstaden, Karlskronaplan/Nobeltorget, Slussen (kanske), Slottsstaden (eventuellt). Men helst av allt skulle jag nog vilja bo vid S:t Knut. Har alltid gillat det området, bra läge liksom.

Vårt största problem är att vi inte vill byta ner oss. Vi inser mer och mer vilket fynd vår lägenhet är, och att en likvärdig lägenhet i Malmö skulle ruinera oss. Hur mycket är man egentligen villig att betala för fiskbensparkett? Har vi månne definierat tisdagens ultimata i-landsproblem?

Nya brillor

Only in Norrland...

... finns det ett berg som heter Nörd-Sveneberget. Det är sant. Kolla upp det. Nörd-Sveneberget. Jag vill bestiga det.

Shake it up

Jag sitter i köket och lyssnar på pastan som kokar, och jag tänker att det har blivit många stressade, ledsna och trötta inlägg på sistone. Är det viktigt att skriva ner att det bara är en bit av sanningen? Kanske. Om inte annat för att jag själv ska komma ihåg. Sen jag och M la korten på bordet och tömde våra hjärnor så har jag mått helt okej. Jag har börjat jobba heltid och försöker samtidigt skriva klart uppsatsen och ta fullt ansvar för Sigge eftersom M är ute och reser igen, så stressen är där precis som vanligt. Men det är bara stress, det går inte djupare än så. Livskrisen lugnade ner sig. Den finns där, men den småputtrar snarare än stormkokar (att skriva i köket inspirerar tydligen till nya metaforer).

I dag hade vi teambuilding på jobbet. Jag trodde att det nog skulle bli lite mystrevligt, men det blev faktiskt skitkul. Vi bowlade och lekte i en sån där spelhall med simulatorer. Jag körde rallybil, åkte motorcykel, åkte skidor och spelade lufthockey. Lufthockey är ju för övrigt det roligaste spelet. Vi borde ha ett sånt hemma. Motorcykeln var tråkigast. Hur mycket man än lutade på den där låtsashojen så svängde den inte tillräckligt och man landade i diket. Antiklimax. Jag tävlade i slalom mot vår överläkare och han kicked my butt. Visade sig att han kunde åka skidor innan han kunde gå. Typiskt läkare. Typiskt skidåkare. Det var synd att de inte hade såna där dansplattor. Då hade han fått se på fan.

Cry baby

I dag har jag fått en överjordiskt vacker tjej att gråta.

Jag har ett så konstigt jobb.

Lilla håriga kräk

Jag vet inte vad som hände i dag. Kanske var han trött. Kanske var han överexalterad. Kanske var han trotsig. Kanske var han skitnödig. Kanske var han hungrig. Fan vet. Men när jag hämtade Sigge på hunddagiset idag var han ett jävla monster. Slet och drog och bet och försökte tugga sönder ungefär allt han kom åt, inklusive min hud. Jag blev skitförbannad och desperat och ville knyta fast honom i ett träd och gå därifrån, ville straffa honom. Det gjorde jag inte. Jag försökte ignorera, disciplinera, och sen ignorera igen. Vi fick vänta i vad som kändes som tjugo svåra år på busshelvetet, och under tiden så alternerade han mellan att kasta sig åt olika håll i kopplet, gny och skälla. God knows why. Jag försökte ignorera honom. När vi väl kom på bussen var vi så slut att vi var nära att somna direkt, men eftersom busschauffören hanterade gaspedalen som en marackas så nöjde vi oss med att glida in i varsin hålögd stirra-ut-genom-fönstret-med-tom-blick-koma. Och det var väl ungefär där vi blev sams igen, i det tysta och trötta.

Fisken och jag sitter i möte

I skogen finns det smådjur

Om det bara kunde vara höst lite längre, lite oftare. Då hade jag lagt ner allt det här, tagit mitt pick och pack, och bosatt mig ute i stugan. Som i helgen. Där är det nu som att någon har kräkts ut färger, förutom på morgonen då en morgondimma lägger sig som ett täcke över den alldeles spegelblanka sjön och dämpar alla synintryck. Det enda som hörs är droppandet av daggen från träden och en och annan fågel. Vi tar med oss några kompisar dit ut. Vi eldar i kakelugnen och det immar på fönstren. Vi ror över till andra sidan sjön och plockar korgarna fulla med svamp. Hundarna får utlopp för allt det som gör dem till hundar och är överlyckliga. Det mörknar fort, vi tänder stearinljus och läser gamla serietidningar. Hundarna somnar snabbt i soffan och under bordet, intrasslade bland våra ben. Vi glömmer bort att vi alla har för mycket att göra, och så sitter vi bara där, fyllda med ro. Någon gäspar förnöjt. Brasan sprakar. Annars är det helt tyst.