Jag hade visst dragit på mig nån mysko infektion som innebar att jag fick migränliknande huvudvärk som INTE var migrän. Det sa den snygga doktorn och gav mig piller. Så värken och jag spenderade veckan hemma. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag kan hantera allt utom tristess. Och isolering. Att jag är medveten om mina tillkortakommanden gör inte automatiskt att jag kan göra något åt dem. Jag har hasat omkring bland flyttkartonger som ett PMS-monster, ifrågasatt hela mitt liv, tröstätit och tyckt väldigt väldigt synd om mig själv. Då är det tur att man har en hund som sliter en från ens navelskådande genom att äta bajs (antagligen människobajs, vilket utan tvekan är den här planetens värsta typ av avföring) och sen kräkas upp det. Tack Sigge för att du förankrar mig i verkligheten.
Sen försvann huvudvärken, tack gode gud. Jag gick på middagar, tecknade ett avtal med Skånes blygaste dogwalker och gick på konsert. Freddie Wadling uppträdde på Palladium i Malmö med sina tolkningar av Bondlåtar, och det var sanslöst bra. Sådär så att man storflinar, får gåshud, stampar takten och blundar. Magiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar