vikten av att få smakprov

Vi sitter i bilen, på väg hem efter en trevlig glöggkväll hos några äldre vänner som vi träffar alldeles för sällan. Deras hus var fullt av småbarn och äldre barn och deras föräldrar, och jag och M är sockerstinna och barnskriksstinna och alldeles alldeles fyllda av inblickar i småbarnslivet. Jag tittar på M och frågar hur han känner när han kliver in i den världen. Känner han att han vill vara med? Jag har ingen aning om vad jag vill att han ska svara. Han funderar en stund. Det gillar jag verkligen med M, att han tar tid på sig att fundera igenom hur han känner för att kunna ge ett så ärligt svar som möjligt. Till slut svarar han att det nog är både och. Han känner det där föräldrasuget som bara dyker upp som en sporadisk ryckning hos mig, men samtidigt ser han hur mycket det förändrar livet. Och han gillar det livet vi lever nu (förutom arbetsbelastningen). Det är tydligt att vi båda processar det här ganska mycket nu, och att det är en långdragen och långsam process som får ta tid. Vi vet vart vi är på väg, men vi är inte framme än, och det är rätt skönt.