När man kavlar upp ärmarna så...

Min beniga röv har om möjligt blivit ännu plattare efter helgens soffsittande. Två dygn som har sett ut exakt så här: Jag i bäddsoffan på kontoret med laptop i knät. Sigge tungt sovandes bredvid, utfläkt så att han tar upp resten av soffan (han har blivit stor!). M med ostbågerygg framför sin dator, ca en meter bort. Vi har jobbat. Och jobbat. Och jobbat. M agerade drill sergeant och satte upp deadlines för oss båda. Jag höll min. Det gjorde inte han. Det är synd om M, för hur mycket han än jobbar så kommer det alltid mer jobb. Mig är det däremot inte lika synd om, för jag har skrivit klart första utkastet till uppsatsen. Nu väntar den på att bli granskad av min handledare. Det är bara diskussionen som hon inte har läst förut, förhoppningsvis sågar hon den inte fullständigt så jag måste skriva om skiten. Med lite tur är det bara mindre ändringar, och sen är jag klar. KLAR! Skiten som jag har haft hängande över mig sen i maj, KLAR! Jag är William Wallace, och jag skriker FREEDOM så det studsar mellan husväggarna.