Besvikelsen

Jag är fortfarande jävligt kinkig och lite allmänt livskrisig. Vad är egentligen problemet? Jo jag tror att jag har lyckats summera det ganska bra i mitt huvud, och här kan du sluta läsa för det här är nog fullständigt likgiltig information för alla utom mig. Förutom en överbelastad tillvaro som sakta eskalerat de senaste åren så är det nu detta: Jag hoppade av mina journaliststudier. Ville inte längre. Hamnade i livskris för att jag inte visste vad jag skulle ersätta den drömmen med. Började jobba på kontor. Tyckte att det var helt okej, drägligt, men jag ville jobba med något som engagerade mig. Jag ville ha mer än ett kneg. Så jag började en ny utbildning. Slet som ett djur för att få ihop ekonomin när studiemedlet tog slut, men det var värt det, för nu skulle jag få jobba med något riktigt engagerande. Utbildningen sög bitvis, och stressnivån var för hög, men det var det värt för när jag väl kom ut på andra sidan så skulle det bli riktigt bra. Sen kom jag ut på andra sidan. Började jobba. Det började bra, jag gillade det. Sen blev min arbetssituation allt sämre, och de senaste månaderna så har varje nytt besked innebärt en försämring av mitt jobb. Allt är turbulent, allt är förvirring, och jag får inte behålla några av de patientgrupper som jag känner mig engagerad i. Jag har ingen möjlighet att påverka min arbetssituation, och alla är överens om att det fullständigt SUGER för oss som är vikarier här nu. Jag tvingar mig själv att sänka mina förväntningar, att bara pressa mig igenom det. Jag vaknar varje dag och tänker "kan jag sjuka mig idag?". Jag vill inte gå till jobbet. Jag försöker förlika mig med det faktum att jag måste se på det här som ett kneg. Fast det var precis det som det inte skulle vara. Jag slet inte som ett djur i alla dessa år för att få ett jobb som är SÄMRE än det jag hade innan. Problemet är också att det här är ett jobb som inte går att genomföra på slentrian. Det kräver närvaro, engagemang och intresse. Annars går det inte att genomföra. Så varje dag handlar om att pressa ut den sista lilla klutten entusiasm som går att uppbåda i den tub som är jag. Förbannade jävla skit. Det är inte utan att man känner sig som en idiot.