Låt mig vara

Jag försöker verkligen att impa så mycket jag orkar på min nya chef, inte bara för att hon är min chef utan också för att hon är så jävla cool och kunnig, men det är inte helt lätt. Särskilt inte när hon ringer upp mig mitt i frukosten och frågar ut mig om mitt anställningskontrakt och säger "du kommer väl ihåg att jag behövde att du jobbar hela juli? Det kan nog bli mer än 60% då om du vill det.". Och jag måste svara "eh, ja... har kanske nåt svagt minne av det (ljuger)... det är så att vi ska köpa valp... (hör på hennes tystnad hur hon inte bryr sig)... och jag vill absolut jobba, det vill jag, det måste bara funka praktiskt du vet, vi måste ju eh he he få valpen att he he inte pissa inne och så he he... he...". Hon säger diplomatiskt att vi får ta det när det kommer och så lägger vi på, och jag tänker en liten tanke om att det hade varit rätt praktiskt om jag får sparken lagom till att valpen ska hämtas. Och sen får jag dåligt samvete, och sen går jag och fikar istället. Nu orkar jag inte stressa över det här jobbet mer den här veckan. Jag åker med föräldrarna till stugan, och tänker fokusera på att sola, äta, gräva och paddla. Så det så.