När planet lyfte från San Francisco International så var det ovanligt lite dimma i bukten och sikten var fri. Planet rundade halvön, och jag kunde faktiskt se mitt hus. I alla fall min gata, där precis intill Buena Vista Park. Solen gassade och staden var ett myller av vita hus, stora lummiga parker, och så ett kluster med skyskrapor nere i Downtown. Jag tryckte näsan mot rutan och kände mig så förbannat vemodig. Ett tryck över bröstet och en diffus känsla av förvirring. Det var meningen att man skulle sova stora delar av hemresan, vi fick middag, tandborstar, det släcktes ner, och när vi närmade oss London bjöds det på frukost. Jag var klarvaken hela resan och hjärnan gick på högvarv. Jag bäddade ner mig, satte på mig min sovmask, försökte intala mig själv att jag var trött, lyssnade på avslappningsövningar ("feel how your mind relaxes when you let go of all thoughts"), men inget funkade. Tittade på "The King's Speech" och "Burlesque". Satt sen och stirrade håglöst ut i mörkret, lyssnade på Röyksopp. Kändes som om jag var den enda vakna människan på hela flyget (förutom piloterna, hoppas jag). Tankar på framtiden (jobb, boende, barn, livsstil, vänner, självbild, förhållande) surrade i mitt huvud, och gör fortfarande. Jag antar att det är det här som de kallar "examensångest". Och nu är jag alltså tillbaka i Lund, och livet är lite mer tillrättalagt, lite stillsammare, lite mer medelklass. Och jag är alltså, som sagt... förvirrad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar