Man undrar ju lite. Hur det är med självbevarelsedriften egentligen. Det är ju inte alls så att jag klagar, det hade varit osnyggt drygt av mig. Det är mer av en... höjning av ögonbrynet. En stilla undran.
Mitt mantra denna höst har varit "nästa termin kommer det vara mycket lugnare". Det har på nåt sätt varit mitt svar på allt. Och vad gör jag? Jag går med i ledningsgruppen för arbetsmarknadsdagarna. Jag blir praktikinformatör på utbildningen. Jag blir en av de drivande i en "genusuppdatering" av utbildningen. Jag nästlar mig in för att jobba med dekoren på någon av föreställningarna under Lundakarnevalen.
Jag planerar en resa till Tyskland (L-Beach, you know you want to), en resa till Amsterdam för en bögig partyhelg, en resa till Krakow för att fira faderns 60-årsdag och nu det senaste: En långweekend på Svalbard. Jag tänkte också komma igång ordentligt med målandet igen, det diskuteras till och med att hyra en gemensam studio med vänner. Någonstans där skulle jag även skaffa mig en våtdräkt och ge mig ner i ett längre och våtare grottsystem i Norge. Och så ska jag förstås plugga och jobba också. Den lilla detaljen.
Jag klagar inte. Det här är ingen klagan. Det är en ynnest att få vara delaktig i så här många roliga grejer, och jag går in det här med öppna ögon. Och jag räknar inte heller upp detta för att visa upp mig på något sätt för jag har inte gjort någon ansträngning för att bli delaktig och jag har heller inte blivit utvald bland andra. Jag har bara nappat på saker som passerat. Jag har nappat på mycket. Det som händer nu, det känns som formandet av ett liv. Om man nu ska vara så jävla dramatisk. Så jag klagar inte alls.
Men det här med lugn... Glöm det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar