Crush!

Som jag har skrivit så har jag ofta känslan av att jag tappar bort folk. Tiden går så sjukt fort, det har blivit värre. Jag har börjat bli en sån som missar att svara på mail och sms, som slutar höra av sig. Jag brukar hata såna människor, det är så nonchalant. Men jag förstår nu, det handlar inte om nonchalans. Eller... jag väljer att utgå från att alla har det som jag. Alla saker som ska få plats i hjärnan gör en till en scatterbrain, det är rörigt och ostrukturerat och saker och ting trillar ut hela tiden utan att man märker det. Men ibland, ja då plockar man upp en människa som man inte har träffat på evigheter, och så spenderar man några timmar med henne. Man pratar så snabbt och mycket att man börjar snubbla över orden och stamma, och man skrattar så sminket smetas ut och man går och hämtar påtår och glömmer sen bort det tills det blivit kallt. Det är som en förälskelse, det pirrar i kroppen och man kan inte riktigt ta ögonen från henne och man lägger märke till alla små detaljer, och man vill umgås med henne jämt och man vill introducera henne för alla man känner. Trots att man inte har setts på flera år så delar man med sig av det inre innersta utan att det ens är ett medvetet beslut. Man går därifrån fylld av energi och upprymdhet, och ringer upp ens sambo för att berätta att man är kär.