Att ta steget och vad man har på sig

På förfrågan, som det så fint heter, så skriver jag om två saker idag: Hur det är att ta klivet ut ur gaybubblan, och vad jag, i all min subjektivitet, klassar som flatattribut.

Jag minns inte exakt hur det började. Jag tror att det började som nåt jag slängde in i konversationer som ett skämt, typ "ja det finns ju alltid han kollegan, hö hö". Sen började skämtet mer handla om min egen fånighet, att jag spanade på en kille trots att jag så uppenbart var homo, att alltihop berodde på en allmän torka på raggfronten. De som kände mig väl förstod att jag hade börjat processa. Och det höll jag väl på med i några månader. Jag var nog inte kär i M, vi kände knappt varandra. Det var mer att jag... kände igen något. Jag hade en magkänsla. Att jag faktiskt gjorde nåt åt saken hade nog mest med min rastlöshet att göra, jag blev less på att undra och bestämde mig för att testa. Jag bjöd ut honom, vi började träffas, jag hade noll koll och det var helt okej. Det hjälpte att M är så nyfiken och öppensinnad som han är, jag drog igång diskussion efter diskussion om sexualitet och genus och han hakade glatt på. Han följde gärna med in i min värld, han dansade på queerklubb, flirtade med bögar och skålade med drag kings, och det var liksom no big deal. Hade han inte känt sig hemma där hade det kanske slutat annorlunda. Jag hade aldrig valt bort den sidan av mig själv, och jag hade inte velat leva tillsammans med någon som inte förstod det. Men generellt sett tror jag det gäller att inte göra så stor grej av det. Steget är inte så jävla stort som man kan tro innan man har tagit det. Så här i efterhand, efter snart två år, så känns M:s könstillhörighet fullständigt irrelevant. It's all drag. Det handlar inte om att välja sida, eller byta sida, eller växla mellan olika sidor. Allt är flytande, och vi kan röra oss in och ut ur kretsar, livsstilar, delar av oss själva och våra egna självbilder. Men det här skulle jag kunna predika om hur länge som helst, så jag avslutar med: Det är bara att testa.

Så var det det här med flatattribut. Finns de? Finns det någon poäng med att spä på stereotyper? Jag vet inte, men när jag som baby dyke började nästla mig in i flatkretsar så kändes det förbannat tryggt att luta sig tillbaka på några säkra kort. Så varför inte. I dag tror jag att jag har släppt de flesta, och mitt enda synliga gaytrade är möjligtvis att jag har en asymmetrisk frisyr. Här kommer en mycket generaliserande lista:

• asymmetrisk frisyr
• väst
• T-shirt med tryck, gärna i stark färg
• hängslen
• herrkläder
• läderband runt halsen
• slips
• smycke från Efva Attling
• truckerkeps
• neonfärgade sneakers
• regnbågssmycken
• rejäla skor
• högklackat à la burlesque
• tumringar (still going strong)
• tatueringar
• piercingar
• extremt glittriga plagg
• baggybyxor
• underkläder från Frank Dandy
• byxor med häng som visar underkläderna från Frank Dandy
• sportbh
• svartmålade korta naglar

Shit det här var svårare än jag trodde. Det finns ju fler men jag fastnade lite här tror jag. I Malmö har jag märkt att jag ofta förväxlar flator med tonårsgrabbar. Många klär sig likadant. Men generellt sett tycker jag ändå det är rätt svårt att avgöra. Ser jag själv gay ut? I dag till exempel: asymmetrisk frisyr (men lockig, aj aj aj), rejäla kängor, svarta jeans med hög midja, grå topp med svart tryck (några byggnader och lite fåglar tror jag) och en svart uppknäppt herrskjorta (ett herrplagg, check). Skulle jag bli igenkänd av fellow sisters? Sjukt svårt att avgöra. Vad tycker ni är flatattribut? Och hur blev det här inlägget helt plötsligt så modebloggigt?