Vackra svennebananer!

För bara några veckor sen var situationen denna:
Jag var hopplöst trött på singellivet, qx-dejtade flickor jag inte klickade med och hånglade upp främlingar jag inte ens mindes namnet på dagen efter. Nog för att det var goa fester, men kände mig ändå något sliten och blasé. Amasonen var frustrerad över krångliga brudar och kände sig övertygad om att kärleken helt enkelt inte var hennes grej.

Situationen nu: Jag och Amasonen sitter i köket över varsitt glas vin, kiknar av skratt när vi jämför våra nya kärlekar och inser att de verkligen är av samma skrot och korn, bara olika kön. De är ljushåriga, übersvenska, okomplicerade, upptagna (som i att de har lite fritid, inte att de redan är i förhållande), glada och roliga. Och så har de en massa andra saker gemensamt. Jag tycker fruktansvärt bra om dem båda två, men det är bara en av dem jag är knäpp i. Ibland kan jag bara sitta och titta på hans profil och känna hjärtat svälla och rinna över. Då fylls jag av en massa stora ord, som jag inte säger, för man ska ta en sak i taget och inte vara galen och inte kasta sig ut där ute utan säkerhetslina. Men när jag ser hans babymjuka fräkniga axlar, då måste jag bita ihop så jag inte utbrister i lovsång. Då tittar han på mig och flinar, säger:
"Nu ser du sådär finurlig ut igen. Jag måste lära mig vad den där minen betyder."

Jag håller på att utbilda honom i flatkultur, han sväljer allt med stor nyfikenhet. Till helgen ska Amasonen och jag träda in i Malmös flatkrets med varsin blek svennebanan på armen, ska bli mycket intressant!