Nu tar det slut

Nyårsafton är ju trots allt bara hittepå. Som det mesta. I dag känns hela jag som en social konstruktion. Men i kväll ska jag få hänga med fina människor, äta god mat och tända khom loyer. Jag har köpt gigantiska tunga örhängen med kedjor och fjädrar. De kommer säkert inte alls vara obekväma, men vad gör man inte för att se ut som en indian gone urban. Har inte bestämt mig än om jag ska ta med mig panflöjten eller inte. Vem vill inte höra zynthesiserversionen av Mio min Mio, tänker jag? Partytricket numero uno.

Äh. Gott nytt år.

Herakut

De två senaste åren är det nog ingen artist som har inspirerat mig och imponerat på mig som dessa två har. De är och förblir högst upp på min lista av Talanger Värda Att Dyrka.

Byte av siffror

Jag tror jag skiter i att summera 2010. Det var ett bra år, ett jämnt år. Det hände mycket bra saker, men inget världsomvälvande. Det största kanske att jag blev med studio. 2011 däremot, då kommer det hända grejer. Jag ska skriva mitt exjobb. Åka till San Francisco och Helsingfors och träffa forskare och kliniker. Förhoppningsvis följs det av att jag tar examen. Efter ringa åtta år på universitetet, about fucking time don't you think? Och sen... blir allting svart. Nytt "stadie" i livet, även om jag anar att såna indelningar är sjukt konstruerade. Men det blir ett annat liv. Jag ska klippa mig och skaffa mig ett jobb, så att säga. Och kanske göra en unge eller två. Men det sistnämnda är något som jag låter ligga i bakhuvudet och puttra för närvarande, för att inte drabbas av flyktbeteende och överanalysering. Jag och min hjärna, vi tänker inte för hårt på det där just nu. Vi tänker mer på pomelo, den här tjuren, hur mycket vi tycker om Roa och på hur mycket kinamat vi ska äta ikväll.

Zaz

Syrran tipsade mig om en ny fransk artist, Zaz. Jag har precis kommit hem till Lund igen, och hon sammanfattar lite den allmänna känslan här nu.

Mitt i natten

Jag ligger på en madrass på golvet i mitt gamla rum hemma hos mamma och pappa. Det rummet är nu ett vinterrum för pelargoner, och värmen funkar inte. Det är mitt i natten och på madrassen bredvid ligger M och frustar (hans version av snarkningar). Alla mina partners har varit snarkare, förutom Amasonen. När hon och jag först blev ihop så vaknade jag ofta skitskraj för jag trodde att hon var död. Hon sover så tyst att det knappt går att registrera hennes andetag, och jag höll ofta handen under hennes näsa för att känna om det kom ut någon luft. Hon sov i samma position hela natten. Jag inbillar mig att det är lite så det är att gå och lägga sig med en vampyr.

M rör mycket på sig, och frustar som sagt. Han är väldigt lättväckt, så när frustandet blir för mycket så sträcker jag ut en hand och klappar honom i pannan, viskar "du snarkar". Han rycker till och utbrister "förlåtförlåtförlåt" (standardreaktionen), vänder sig om på sidan och sover vidare, tyst. Så vana vi är vid varandra nu. Snart tre år. Jag tittar upp i taket och försöker minnas min dröm. Jag stod i cocktailklänning utanför ett bibliotek/casino och rökte. Det var vinter och jag frös i mina stilettklackar. Det kom en man och ställde sig bredvid, för nära. Jag skrek "Mais, t'es con ou quoi!?" (ungefär "Är du dum i huvudet eller?"). Kände mig aggressiv. Det var något med en kvinna inne på biblioteket/casinot, inne på toaletterna. Hon hade mörk page och cigarettmunstycke, och hon hade... gjort nåt. Mot mig. Lurat mig? Bedragit mig? Drivit med mig? Minns inte. Känner mig förvirrad och lite yr i huvudet. Ligger länge med tomt huvud innan jag somnar om.

Fina vinterland

Hurtbulle

Jag vet inte vem som tar nyårslöften på allvar, men jag gör det fan inte. Om någon frågar brukar jag slänga till med nåt i stil med "jag lovar att äta mer choklad", eller "jag lovar att försöka att inte häckla människor som lyssnar på schlager, i alla fall inte så de hör", men sen sekunden efter har jag glömt bort det och så var det inte mer med det. Därför känns det något absurt att jag har följt ett nyårslöfte i ett helt år, och gällande något så helylle som träning. Nu blev det lite uppförsbacke på slutet med förkylning och skit, så jag kommer inte klara 100 pass. Men jag är uppe i 94, och det är fanimej inte fy skam. Det här har faktiskt funkat så bra att jag tänker köra samma sak nästa år igen. Och vips så har man blivit en sån.

December

Jag stannade för länge i studion härom dagen. Dagen innan hade jag varit där hela dagen och jobbat och det hade gått bra, så jag tänkte att det är ju bara att köra på när man kommit igång. Det gick uselt. Jag hade noll inspiration. Preppade några pannåer och skissade lite. Lyssnade på ljudbok och åt mackor. Borde ha gått hem efter några timmar men stannade till kvällen, tänkte att det skulle släppa. Gick till slut hem, kände mig arg. Gick på ett sent boxningspass med Brainy och försökte slå mig ur frustrationen, men den sitter fortfarande kvar. Nu vill jag inte gå till studion. Är opepp. Är på jobbet istället, men känslan gnager i mig. Det är en svår balansgång det där, studion är en slags arbetsplats men samtidigt vill jag att det ska vara en lustfylld plats, inte något sammankopplat med krav på prestation. Vilket kanske är något av en utopi, för vad framkallar mer prestationsångest än skapande?

December går som vanligt alldeles för fort. Jag har inte "julmyst" ett skit. Jag har druckit en liten kopp glögg, that's about it. Julklapparna är klara i alla fall, det är bra. Helgen spenderas ute i stugan med några vänner. Elda brasa, åka skidor. Vi ska hugga ner träd. Känns som att vi alltid hugger ner träd där, men det märks knappt nån skillnad. Om man skulle tro på skogsandar och sånt, så skulle de bo vid stugan. Naturen känns som Goliat där, och människan är David. Utan några stenar att kasta.

Sent igår kväll bylsade jag och M på oss alla vinterkläder vi har och pulsade ut i snön. Lund var alldeles tyst och täckt i orörd pudersnö. Gatubelysningen färgade allting orange och rosa, och himlen var grårosa. Natten kan aldrig kännas hotfull i det läget. Vi kastade snöboll, gjorde snöänglar och sprang ut i parkerna och gjorde stora åttor, förstörde allt det orörda. Var barnsliga och fåniga och andfådda. Jag skrev BAJS i snön.
"Nu står du mitt i bajset."
"Vadå, här är väl inget bajs?"
"Jo, du står i mitt bajs."
"Oj förlåt, ska genast kliva av."
Vi sprang omkring länge i Lund, och jag tänkte att jag har aldrig bott på en så vacker plats, och jag slöt lite fred med mig själv. Man kan ju faktiskt bo här.

fint tillskott till studion

Det estetiska som jobb

Varje business har sin estetik. Igår letade jag och Tatueraren inredning. Hon startar eget. Det blir mycket mörkröd sammet och guld. Klyschigt säger jag. Klassiskt säger hon. Allt är subjektivt, och vad fan vet jag. Hon vill ge mig en vägg. Det vill säga hon vill sälja mina tavlor. Det känns skitkul, och så väldigt enkelt. Det kräver ingen som helst insats från min sida, förutom att jag måste producera. Och det gör jag nu. Igår smög jag ut från studion så sent att det var alldeles tyst i huset, det har jag aldrig varit med om förut. Brukar alltid vara folk i omlopp. Mötte bara en vilsen utbytesstudent som ville köpa teaterbiljetter mitt i natten. Han tittade på pannån jag bar under armen och såg skrämd ut, hur man nu ska tolka det.

Att få mer studiotid är alltid lite riskabelt. Nu vill jag inget annat. Inte jobba exjobb, inte jobba kontor. Bara jobba motiv, linjer och färger, skuggningar och perspektiv. Släppa allt annat, leva för konsten och släppa alla tankar på stadig inkomst och trygghet. Låtsas att jag är en free spirit. Samtidigt vet jag att jag aldrig kommer bli så bra att jag skulle kunna leva på det, och jag bör över huvud taget inte göra någonting på heltid. Varken dayjob eller måleri. Jag är för rastlös, och jag älskar sönder saker. En kombo är bra, håller mig frisk i huvudet. Och nu vill jag ha ett bibliotek av street artantologier. Det kräver ett dayjob...