Action

Jag har nu skickat iväg ett mejl till min handledare från i somras och frågat om de skulle ha intresse av att ta in någon på 20%. Eller om hon känner någon annan som skulle vara intresserad. I mitt huvud upprepar jag mantrat: Attitude beats skills.

Svullnad och oro

Igår boxades jag med Brainy. Hon har ett knästöd à la Forest Gump, med metallskenor och remmar, och under en övning råkade vi slå ihop våra knän så det sa TJONG. Jag hoppade omkring på ett ben i några sekunder och väste aaaoooaaaaooo, men sen gick det över och jag tänkte inte mer på det. Senare på kvällen började det svullna och ömma mot byxtyget, och inte på ett ekivokt härligt sätt. I dag är jag en slagen hjälte och haltar fram. Tänker ändå att det kommer bli ett tufft blåmärke att visa upp sen. Inget ont som inte har något gott med sig, säger jag lite snusförnuftigt och ler krampaktigt!

I övrigt är jag fullt upptagen med att dämpa min oro över framtiden. Jag har två praktikplatser som hänger i luften och som redan borde ha påbörjats, jag har ett exjobb som inte har blivit godkänt än trots att jag skulle behöva köpa flygbiljetter och förbereda mig teoretiskt, jag tar examen i juni men mitt studiemedel tar slut i mitten av mars, jag har för lite att göra på jobbet och oroar mig för att bli uppsagd, samtidigt som jag oroar mig för att jag har för lite färsk arbetserfarenhet inom mitt blivande område och kanske borde säga upp mig och försöka söka något som ser bra ut på min CV sen, för min största oro av alla är att jag inte kommer få något jobb. Jag läser nu mitt åttonde år på universitetet, mitt allra sista. Sen är det alltså tänkt att man ska göra någon slags karriär. Jag tittar hålögt ut genom fönstret och tänker att jag skulle behöva en drink, men faktum är att sen Bakfyllan Numero Uno för över en månad sen så har jag inte ens velat lukta på alkohol.

Make my day

Fan nu ska jag sluta hasa omkring med min melankoli under armen som nån utsmyckad knähund. I dag hände det två oväntade och sjukt bra grejer:

1. När jag tränade yoga i morse och kom upp i Stående Hund, så satte jag plötsligt hälarna i golvet. För första gången! Trodde jag skulle stå och balansera på tårna resten av mitt liv, but noooooo. You may now call me sensei.

2. Jag har häcklat min kvällskurs i flera veckor. Jag har bitchat om den, jag har drömt våta drömmar om att hoppa av den, jag har undvikit den och jag har VERKLIGEN inte gjort några hemuppgifter. Och så idag så går jag dit, och har skitkul. Antecknar som en tok, deltar i diskussioner och skrattar och känner mig pepp. Trots att jag har suttit i föreläsning åtta timmar i sträck idag. Sjukt. Men fick mig att dansa lite grann på vägen hem.

Jag säger inte att det väger upp för all skit som östes ur förra veckan. Men det distraherar, och jag kräver fan inte mer just nu.

Närhet

Har det verkligen bara gått en vecka sen valet? Känns som minst tre. Inte bara för att varje dag med alliansen vid makten känns som en dag för mycket, utan för att det har hunnit hända så väldigt mycket. Så många dåliga besked, så mycket emotionell berg- och dalbana där jag pendlat mellan glosögd apati och maniskt pepp, men också så många fina stunder med fina människor. Jag har virat mina människor omkring mig som en värmande filt, och det är en oslagbar kur mot nedstämdhet, ensamhet, osäkerhet och andra jävliga tillstånd. Just nu känner jag så här:

Det enda jag verkligen önskar mig i livet, det enda som är konstant, är att jag vill ha de människor jag älskar nära. Gärna i samma hus. Jag har sagt det många gånger förut, jag tänker satsa på vuxenkollektiv. En gård ute på landet. Ja. Allting annat är kosmetik. Kom.

Mogna kvinnor

Jag har haft min mamma och hennes bästis på besök. Det är något väldigt avslappnande med att gå och shoppa med medelålders kvinnor. Prestigelöst. Jag kan hålla upp en tröja mot ansiktet och fråga "är det här min färg?", jag förväntas inte veta. Jag förväntas inte ha koll på någonting. De flamsar och babblar, det blir aldrig tyst. Man kan slappna av, låta sig viras in i deras ljudmatta och svepas med. Vi går och fikar och de sörplar njutningsfullt på sina lattes och säger att så här ska det vara när man är på semester, och deras leenden färgar av sig på mig. Jag gillar medelålders kvinnor, och särskilt dessa två.

När som helst nu så opereras hunden. Jag uppdateras via sms och känner mig maktlös. Måtte inte djuret dö. M sitter på ett gigantiskt sovjetiskt hotell och håller sin oro i schack.



Edit: De fick avliva hunden. Helvetes jävla skit fan fan fan.

Beslutsångest

Kan inte bestämma mig för om dagens ord är strypsex eller okynnesbajsa.

Natti natti.

höger hopp snurr fjong split

Tittar på när de tränar dansaerobics.

Det ser sjukt svårt ut.

Tror jag håller mig till mina vanliga pass.

Men det är vackert att titta på alla studsande hästsvansar.

Och rumpor med för den delen.

The messenger

Tatueraren har en hund. En ganska stor hund. Han älskar alla människor, men mest av allt älskar han M. De är bästisar, de älskar varandra. Så fort han känner doften av M så börjar han gny, vill bara springa till honom. De är lekkamrater, och det lyser om dem av lycka när de är tillsammans. Över huvud taget är det nåt speciellt med M och hundar. Han relaterar till dem, de relaterar till honom.

Jag hatar att jag nu måste få tag på honom i Ryssland för att berätta att de har hittat en elakartad tumör i hans bästis. Att han ska opereras på fredag för att se exakt var tumören sitter. Att de kanske måste avliva honom. Jag hatar att höra M:s röst gå från glad och sprallig till tyst och sorgsen. Sen dyker något plötsligt upp, och han måste snabbt lägga på.

Det får vara nog med sorgliga besked nu! Det känns som att vi får fem i veckan just nu. Enough!

Fallulah

Say bye-bye

Jag är ledsen. Ända in i själen ledsen. Jag skulle egentligen sitta i föreläsning 9-20 idag, men jag skiter i allt. Sitter framför teven och slöglor på Resident Evil-triologin och käkar godis. Även om jag visste att det här skulle hända, så gör det mig ändå så otroligt ledsen och besviken. Det får mig att känna att min röst är överflödig, eftersom den ändå aldrig gör någon skillnad. Men rösta måste man ju, även när majoriteten av svenska folket är hellbent on destruction.

Jag flyttade från Frankrike av två anledningar:

1. Jag kände mig alienerad och ville hem till min egen kultur.

2. Jag insåg att jag inte kunde leva i ett land som för den politik som Frankrike för.

Och nu är Sverige på väg åt exakt samma håll, och snabbt. Jag vill inte vara med, jag vill isolera mig från allt det här elaka hårda, jag vill inte bo här om det ska vara så här. Jag känner ingen fighting spirit idag, jag vill inte ut och demonstrera, jag vill bara... vända ryggen åt Sverige.

M har åkt till Ryssland. Och vädret är också skit.