Sånt mitt ex ger mig

Ja ni ser ju. Sa jag inte att det var en fantastisk present? Vågar knappt (knappt) ha den på mig.

Puppy love

Nu har vi varit valpägare i 9 dagar. Nio sjukt intensiva dagar som känns som en månad. Först var det skitjobbigt och jag tänkte "vad fan har jag gjort", men nu blir det snabbt lättare och lättare. Sigge lär sig allt i raketfart, och vi med. För varje dag blir vi lite bättre på det här, och vi kommer på lösningar som underlättar samtligas liv. Och det blir roligare. Det är nästan så man kan njuta av att vara hundägare ibland. Som i dag, när jag introducerade klicker och den lille skiten kopplade hur det fungerar på första försöket.

I övrigt är jag rätt rejält besviken att jag inte kan gå på den här festen. Jag har väntat och väntat på nästa fest, och sen när den väl kommer så är det en helg som sedan länge är helt uppbokad. Jag som har skaffat både korsett och hög hatt, och härom veckan rotade jag fram mina gamla Doc Martens. Bummer.

Grattis på mig

I dag fyller jag 29 år. Sista året som twenty something. God damn it jag måste växa långsammare. Jag grattades i morse av att M sjöng hela tre födelsedagssånger för mig, alla med fel i texten och ingen av dem i rätt melodi. M är tondöv, och jag älskar'n. Han gjorde även den enormt stora och fina gärningen att gå ut med Sigge på hans morgonkiss trots att det var min tur och trots att det ösregnade ute. Dä ä kärlek dä.

It's the little things

Alltså. Tuggben är guds gåva till valpägarna. Det lilla monstret med de sylvassa tänderna har de senaste dagarna inte bara gått oss på nerverna med sitt bitande, utan även börjat skälla väldigt högt och gällt för att se om han kan få igång oss när han är övertrött eller uttråkad. Självklart reagerar vi, eftersom vi:

1) Vill behålla hörseln thank you very much.

2) Bor i ett hyreshus.

Disciplineringen funkar ungefär hälften av gångerna, ofta ger det ingen som helst effekt. Men tuggbenen. TUGGBENEN. De räddar vår mentala hälsa.

Jag ber om ursäkt för att det bara blir valpinlägg nu, men mitt liv består just nu av två saker: jobb och valp. Det är det enda jag gör. Men jag fick en tidig födelsedagspresent av Amasonen och hennes fru igår, som ni ska få se sen. Best. Gift. Ever.

Lever det livet

Smyger omkring i lägenheten för lillen har äntligen somnat = småbarnsförälder

Alla vill träffa det lilla miraklet, men vi försöker ta det lugnt = småbarnsförälder

Har dåligt samvete över att jag jobbar och inte spenderar tillräckligt mycket tid med lillen = småbarnsförälder

Ja så nu kan man ju lika gärna börja avla barn. Jag är ju redan inne i smeten.

Som en småbarnsförälder tänker jag mig

Jag fattade att det skulle bli intensivt att ha valp, det gjorde jag. Så det är inte helt chockartat. Det är en liten varelse som måste passas precis hela tiden, som biter en överallt med sylvassa tänder och som kissar i alla hörn. Jag köper det, särskilt som han är så himla fin när han är lugn, vilket han ändå är rätt ofta. Han tycker om att hälsa på människor och älskar när man stryker honom på magen och ut på insidan av bakbenen. Då bresar han med benen så han ser ut som en liten villig groda. Han sover dessutom väldigt mycket. En valp kan sova uppåt 18 timmar per dygn. På förmiddagarna lallar han mest runt, sover och slickar alla han kommer åt. Vi hade Tatueraren och hennes snubbe på besök idag och medan vi satt och pratade så masserade jag Sigge till sömns. Så ja, ofta är det skitfint. Men det är också skitjobbigt, för han kräver precis ALL uppmärksamhet. Folk säger att den här första jobbiga tiden är över fort, och jag klänger mig fast vid den tanken. Och filosoferar över det faktum att vi hade kunnat välja en vuxen omplaceringshund.

Det här är djuret

Första natten med valp

Sigge har anlänt, och han är kanske det sötaste, busigaste och sömnigaste lilla djuret i stan. Han sov i princip hela bilresan hem. Eftersom vår bil är ett skruttigt litet as så har vi ingen AC, så han fick sova på en blöt handduk i mitt knä för att hålla värmen nere. Med resultatet att han var varm och fuktig, som en febrig liten bebis, komplett med den runda lilla magen. Vi stannade några gånger så han fick tulta runt i gräset och tugga grus och sånt, men så fort vi satt i bilen igen så somnade han.

Vi var inställda på att han skulle gny stora delar av natten, för det hade man ju hört, att det gör valpen de första nätterna och det är helt normalt. Vi hade planerat allt, M skulle ta vaket första natten och se till att han inte kände sig ensam i sin sovbur och ta ut honom när han behövde kissa. Jag kunde ju gå ut och lägga mig på soffan om det blev för stökigt, jag skulle ju upp och jobba. Hur blev det då?
Jo, Sigge gnydde i ca 2 minuter. Sen tuggade han lite på sina leksaker. Sen somnade han, och sov som en stock hela natten igenom. Han vaknade inte ens när mitt alarm började pipa. M sa att han hade vaknat några gånger under natten och varit tvungen att lysa med mobilen på Sigge för att se om han andades, han var orolig att han hade dött. Men nejdå, han studsade upp i morse, pigg och glad och till synes väldigt trygg. Det bådar gott.

Skog skog skog

Yo.

Jag är hemma igen från "semestern". Jag skulle behöva en semester. Missförstå mig inte, veckan var på många sätt fantastisk. Tredje året i rad har vi öppet hus i den där stugan i skogen vid sjön, och våra finaste människor kommer dit och umgås med oss och är snälla och hjälper oss med grejer. Trädgården fylls av tält, huset fylls av madrasser, köket drunknar i mat och det är trångt och skitigt och högljutt och myggigt och glatt. Jag älskar det där, när man strosar omkring på tomten och ser några barn få saga läst för sig i den gamla gnissliga hammocken, någon vacker själ står utanför köksdörren och diskar primitivt i några baljor, inne i stugan kokar någon kaffe, en annan ligger i soffan och läser Asterix. På övervåningen knakar det och brakar för där river några loss ett golv, och ute på framsidan rumlar cementblandaren för det håller på att gjutas en förstukvist. Nere från sjön hörs glada rop och plask, för någon gjorde precis bomben från bryggan. Jag älskar allt det där. Liv och rörelse och huset fullt av folk. Men när jag kommer hem igen är jag helt slut. Jag inte är inte full av energi, redo att "ta nya tag", jag är myggbiten och öm och asocial och trött.

Men ingen rast och definitivt ingen ro. Tillbaka till jobbet, tillbaka till uppsatsskrivandet, och imorgon ska jag visst på en anställningsintervju för ett jobb jag inte har bestämt mig för om jag vill ha för jag gillar ju samtidigt mitt nuvarande jobb. Och så fort intervjun är klar så kastar jag mig in i en bil och trampar gasen i botten (bildligt talat, jag har ju inget körkort utan åker förstås shotgun) och åker 3,5 h till en viss kennel och plockar upp en viss liten hårboll, och sen är det bara gasen i botten hem igen. Med vår lilla parvel, lilla snöret, lilla Sigge. Sigge varg. Lilla djuret. Jag är trött, sliten och - som alltid nuförtiden - väldigt stressad, men jag lovar dig, mitt käraste lilla kräk, att jag ska göra mitt bästa för att vara en god matte.