Paff

Man får aldrig glömma att saker och ting kan förändras precis när som helst. Och att det oftast går väldigt snabbt. Jag var ute i vårvädret och promenixade med några tanter och en sprallig hund. Då ringde telefonen. Sen gick jag på ett möte. Sen hade jag helt plötsligt ett jobb. Ett sånt jobb som jag är utbildad till. Som jag egentligen inte ens ville ha. Men som jag nu har tagit, och som jag tror kan bli väldigt bra. Och arbetsvillkoren är perfekta. Och jag börjar i morgon. Jag är för förstummad för att palla att känna någon stress inför att jag börjar i morgon. Det bara är. Nu sitter jag som ett vakuum i soffan, bläddrar i tidningar och lyssnar på en snarkande hund. Inväntar verkligheten.

Anna von Hausswolff

Hon spelar på Ladyfest på Palladium i Malmö på lördag. Kan bli hur magiskt som helst.

Put Baby in the corner

Vi har bestämt oss för att köpa hund och imorgon kommer min mor och hennes bästis på besök. Då ska jag låna en hund och testa om min superallergiska mor reagerar på den. Jag vet inte varför egentligen, för vi har, med hennes välsignelse, bestämt oss för den rasen i vilket fall som helst. Det är ett stort åtagande, och vi pendlar mellan glädje och oro. M för att han inte gillar förändring. Jag för att jag inte gillar att låsa upp mig.

I går kväll kom M hem med papper om sjukpenningsgrundande inkomst. Han hade läst in sig på hur det här med föräldrapenning fungerar. Han berättade länge och väl om allt han hade lärt sig, och jag blev sjukt stressad och var tvungen att gå på toa. Mamma pappa barn. Play house. Herregud. Vill lite packa resväskan och inte tänka på saker som hängpattar, moderkaka och bebisskrik. Jag är snart 30 och känner mig fortfarande som en tonåring. Tonåringar ska inte ha barn.

Efter en sansad och allvarlig frukost med Amasonen så bestämde jag mig för att inte presentera uppsatsen förrän i augusti. Jag vet att det inte är ett nederlag, men min magkänsla har inte fattat det än. Jag jobbar på det. Det viktigaste är att uppsatsen blir bra, och just nu är jag för splittrad för att kunna jobba på i 180 km/h. Jobbsökandet är i full gång, och jag känner mig pressad.

Hela jävla livet gör att jag känner mig pressad just nu.

Be Mine

(Först: Jag provar ut en ny design. Bare with me. Är den lite rörig kanske?)

Den här stretchade jag till på ett pass häromdagen. Ett fint exempel på att kommersiell musik inte behöver vara skit.

Och igår satt jag på en väldigt stor middag inträngd mellan två heterosnubbar. Till vänster om mig satt en kaospilot i stora hipsterglasögon som älskade att höra sin egen röst och berätta för alla hur jävla speciell han var. Till höger om mig satt en av de längsta killarna jag någonsin träffat, lätt över 2 meter. Han jobbade på IKEA och var så fin och glad att jag förvandlades från en surpuppa till en fnissmaja. Och i dag strålar solen och jag sitter ute på balkongen, dricker juice och lyssnar på Tom Waits. Varför inte You Can Never Hold Back Spring?

Det är okej att jag mest vill sova nu.

Alla fredagkvällar kan inte sluta i eufori.

Anställ mig snälla snälla

Jag skriver ett CV för första gången sen 2006. Det får mig att känna mig gammal och ringrostig. Dessutom har jag helt fel arbetserfarenhet. Väldigt vuxen och kvalificerad arbetserfarenhet, men helt fel. Tanken på det gör min mage upprörd, och så känner jag mig kissnödig och måste vanka av och an i lägenheten av oro. Däremot har jag hittat en väldigt fin font som heter "Baskerville", och den gör mitt CV fint och lite sådär tidigt 1900-tal. Alltid nåt.

Försökte bryta min negativa tankespiral genom att gå och träna. Brainy var där och det var månader sen vi sågs, så det var sjukt kul. Synd bara att instruktören var den sämsta jag någonsin har haft. Dålig koreografi, ingen taktkänsla, ofullständiga instruktioner. Sånt kan verkligen förstöra mitt humör fullständigt, jag vill bara göra en Tiina Rosenberg, skrika fuck you fuck you fuck you och gå ut. Men jag stannade kvar, bet ihop, och försökte att inte ge instruktören onda ögat oftare än var femte sekund. Vad fan människa, när majoriteten av din klass slutar göra rörelserna och bara står och tittar irriterat/förvirrat på dig, inse att något inte funkar!

Gud, vad skulle man göra utan sina i-landsproblem...

Make some noise

Det ska vara fan att jobba hemifrån när nya grannen ovanpå totalrenoverar sin lägenhet. Särskilt när den nya grannen även är min hyresvärd. Borra lite mer högljutt och orytmiskt! Kom igen hantverkare, jag har fullt förtroende för att ni kan göra det här lite mer olidligt!

Frisörskräck III

När man har hittat en frisör som man vågar gå till, då vill man att den frisören ska vara tillgänglig. Jämnt. Varje dag. Inte säga "jag har ingen tid förrän om tre veckor". Hur kan en sån liten sketen okänd frisör vara så uppbokad? Toppen av mitt huvud såg ut som kräks, det var kris. Fick gå till en annan, okänd frisör. Hon pratade om sin hund, drog mig i håret och sa (på riktigt) saker som "jag tror på att allt händer av en anledning" och "jag ringde mitt medium igår, och han sa...". Och hon hade bara skvallertidningar och Cosmo. Ingen Illustrerad Vetenskap, som min vanliga frisör. Och hon pratade så bred skånska att det verkligen var som ett annat språk. Jag var nog hennes tråkigaste kund den här veckan, för jag var irriterad och gav noll gensvar. Å andra sidan tjänade hon hutlöst mycket pengar på mig, så hon var säkert glad ändå. Jag gick därifrån, stirrade på mig själv i skyltfönster och kände mig lurad. Jag hatar frisörer.

I hope my pony knows the way back home

När planet lyfte från San Francisco International så var det ovanligt lite dimma i bukten och sikten var fri. Planet rundade halvön, och jag kunde faktiskt se mitt hus. I alla fall min gata, där precis intill Buena Vista Park. Solen gassade och staden var ett myller av vita hus, stora lummiga parker, och så ett kluster med skyskrapor nere i Downtown. Jag tryckte näsan mot rutan och kände mig så förbannat vemodig. Ett tryck över bröstet och en diffus känsla av förvirring. Det var meningen att man skulle sova stora delar av hemresan, vi fick middag, tandborstar, det släcktes ner, och när vi närmade oss London bjöds det på frukost. Jag var klarvaken hela resan och hjärnan gick på högvarv. Jag bäddade ner mig, satte på mig min sovmask, försökte intala mig själv att jag var trött, lyssnade på avslappningsövningar ("feel how your mind relaxes when you let go of all thoughts"), men inget funkade. Tittade på "The King's Speech" och "Burlesque". Satt sen och stirrade håglöst ut i mörkret, lyssnade på Röyksopp. Kändes som om jag var den enda vakna människan på hela flyget (förutom piloterna, hoppas jag). Tankar på framtiden (jobb, boende, barn, livsstil, vänner, självbild, förhållande) surrade i mitt huvud, och gör fortfarande. Jag antar att det är det här som de kallar "examensångest". Och nu är jag alltså tillbaka i Lund, och livet är lite mer tillrättalagt, lite stillsammare, lite mer medelklass. Och jag är alltså, som sagt... förvirrad.

Så var man hemma

Tillbaka i Sverige efter några sista dagar i Sanny Franny med stekande hetta. Jetlaggad och fortfarande sjukt förvirrad, men det är skönt att vara hemma. När jag vaknade i morse hade jag ett omåttligt sug efter denna, och det måste ju vara ett gott tecken: