Jag blir så jävla rörd

I dag känner jag att det är så jävla fint att leva i en mansdominerad värld på ett mansdominerat kontor. Det är så jävla mysigt. Då kan jag, som lägre stående varelse, bli avbruten precis när som helst, när en manlig kollega, som tack vare sitt kön alltid har viktigare saker att säga, vill fråga min samtalspartner om något helt annat. Har jag riktig tur så får jag även en nedlåtande introduktion till ett program som jag har jobbat med tre gånger så länge som den manliga kollegan som visar mig denna ödmjukhet. Jag blir så jävla tacksam. Det är bara så skönt när en man kommer in och styr upp situationer, för annars är jag rädd att lilla jag hade famlat i blindo. Som när jag inför gruppen presenterar arbete jag har hållt på med de senaste två månaderna, och en manlig kollega går in och förklarar för mig varför jag har gjort som jag har gjort. Utan den förklaringen hade jag nog aldrig förstått att jag hade gjort rätt, jag menar som tjej förstår jag ju inte datorer, tihi, utan sitter mest och gissar lite. På det här sättet läggs dessutom fokuset på honom, så slipper jag vara den som alla tittar och lyssnar på för då blir lilla jag så jävla generad, bräcklig som jag är. Det är så skönt att alltid ha en trygg fadersfigur att luta sig mot, någon som har kontroll. Då vet man att det blir rätt. Undrar om de tycker att jag är duktig nu, jag hoppas verkligen det, det skulle betyda så mycket att bli bekräftad av männen här på kontoret.