Händerna på täcket

Jag pratade med min pappa för några år sen om vad han tänkte när jag kom ut. Han sa att han hade varit orolig för att jag skulle bli ensam (med tanke på att det finns så få flator i jämförelse med straighta killar). Och nu, när jag sitter i den här trygga och gullenuttiga tvåsamheten, så ser jag rätt mycket ensamhet när jag tänker tillbaks på de perioder då jag var singel i flatträsket. Inte på grund av att vi är så få, utan för att... fan, det är kallt i lebbsvängen. Jag minns ett annat samtal med pappa där han häpnade över att höra att flator dömer varandra lika mycket som straighta kvinnor, att rivaliteten inte försvinner bara för att man tar bort män. Vi är alla en produkt av den kontext vi lever i, som det så fint heter. Och vi får tyvärr inte en helt egen kontext bara för att vi inte nuppar med män, även om jag kan attraheras av tanken på ett Sapfiskt paradis där vi alla älskar våra systrar förbehållslöst och utan prestige. Mitt ragg-som-aldrig-blev rullar runt mellan famnar som en yster tonåring på speed, och jag avundas henne. Så har jag aldrig upplevt flatlivet, aldrig så ohämmat, aldrig så fritt. Alltid begränsad av den sociala kontroll det innebär att tillhöra en så liten klick där alla ser allt som alla gör. Så kanske var det trots allt på grund av att vi är så få? I skydd av en anonymitet är allt möjligt, men inne på en klubb som är helt oframkomlig på grund av alla röda bindestreck à la L-Words The Chart så håller man sig fan i skinnet. Om man inte är ovan nämnda icke-ragg vill säga, då man verkar helt oberörd. Tror jag måste fråga henne om detta nästa gång vi ses. Kanske är det bara jag som är uptight?