Syster yster

Av de jag träffar dagligen är nästan samtliga småsyskon. Små skitungar som haft mindre krav på sig, som fått sköta sig själva lite mer, som inte behövt bevisa lika mycket, som fått större förtroende. Lite kaxigare, lite mindre introverta, lite mer aningslösa. Eller nja, det kanske är en något hårddragen analys, det gäller kanske mest mig själv, i jämförelse med min egen storasyster. Det finns två saker hos min syster som alltid inspirerar mig och som gör mig något avundsjuk:

1. Hennes humor. Min syster besitter en rå, intelligent och klurig humor som gör henne till en walking talking citatmaskin. Hon kan få vår pappa att vrida sig av skratt och hon har en slagfärdighet som slår vilken stå upp-komiker som helst. Praktiskt taget alla internskämt i min familj kommer från henne. Hon är helt enkelt en av de roligaste människorna jag vet.
2. Hennes exakta känsla för stil. Vare sig det gäller mode, film, inredning eller litteratur, hon är alltid mitt i prick. Inte på ett modebloggssätt, utan på det där äkta tidlösa sättet. Jag antar att det är för att hon är sjukt påläst, väldigt kreativt lagd och att hon skiter fullständigt i vad som anses hippt just nu. Hon kan presentera mig för nåt som hon hittat, och jag tänker "WTF?", men sen ett halvår senare så har jag, utan undantag, insett att hon hade rätt, den där prylen eller vad det nu är som hon har hittat, är det snyggaste som finns (varpå jag utvecklar ett maniskt habegär).

För ett tag sedan satt jag och några andra småsyskon och diskuterade det här med syskonrelationer, och jag insåg att jag hade varit en helt annorlunda människa utan syrran. Hon har introducerat mig till nästan allt som jag kallar mitt idag. Mina preferenser, mina intressen, min världsbild, mina studier... Allt är från henne. Största skillnaden idag är kanske att hon är straight och jag är medicinare. Nej vänta. Hon gillar inte rock. Jag gillar rock. Gött. Då är det det som gör mig till en egen individ alltså.