Spegel spegel

Klockan är sju, jag sitter fortfarande kvar på jobbet. Kan egentligen inte jobba mer eftersom allt kvarstående jobb kräver kollegor. På sina platser. Närvarande. I rummet. Så i väntan på M stirrar jag ut genom fönstret. Utsikten från jobbet är najs, vi sitter högt upp så man ser långt, och så är det industriellt och stadsmiljö om vartannat och så en del båtar. Solen står allt lägre och jag tänker på min självbild. Kanske en något självcentrerad tankegång, men inte särskilt kul. Det har liksom hänt nåt med den... självbilden. Jag tror inte samboskapet är nyttigt för mitt ego, det verkar krympa. Jag har börjat se så mycket skavanker. Jag vill inte vara en sån som behöver speglas av andra, få uppskattning utifrån för att kunna uppskatta mig själv. Jag tänker att jag inte är sån, men jag vet inte just nu. M ger mig uppskattning hela tiden, men det verkar inte påverka min självkänsla ett dugg. Måste det till en främling på fyllan för att jag ska känna mig cool, intressant och het?

Det här är blaj

Sitter på jobbet, lyssnar på Jojje Wadenius ("...den jag älskar heter Örjan, men de kallar honom Smörjan...") och pular med sånt jag pular med- vilket idag innefattar att googla gamla gymnastikbilder som den här:

En ska ju inte skryta, men jag har kanske stans bästa extraknäck. Och det är inte bara jag själv som tycker det, jag får det upptryckt i nyllet med jämna mellanrum. Faktisktjosåatteh.

Min tidigare nämnda syster kommer hit i påsk och då ska min tatuering förhoppningsvis bli klar. Jag har inte full koll på hur den kommer se ut, men den inspireras tydligen av renässansen. Så himla pretto, gotta love it.

Gud det här är ett meningslöst blogginlägg. Jag har inget att berätta, förutom att jag verkar ha klarat tentahelvetet, att jag har shoppat en jäkla massa springprylar och att M igår hade privat modevisning för mig och skakade sin rumpa så fint till musiken när han tog sig ur byxorna att min hjärna återgick till cro magnonstadiet.

Syster yster

Av de jag träffar dagligen är nästan samtliga småsyskon. Små skitungar som haft mindre krav på sig, som fått sköta sig själva lite mer, som inte behövt bevisa lika mycket, som fått större förtroende. Lite kaxigare, lite mindre introverta, lite mer aningslösa. Eller nja, det kanske är en något hårddragen analys, det gäller kanske mest mig själv, i jämförelse med min egen storasyster. Det finns två saker hos min syster som alltid inspirerar mig och som gör mig något avundsjuk:

1. Hennes humor. Min syster besitter en rå, intelligent och klurig humor som gör henne till en walking talking citatmaskin. Hon kan få vår pappa att vrida sig av skratt och hon har en slagfärdighet som slår vilken stå upp-komiker som helst. Praktiskt taget alla internskämt i min familj kommer från henne. Hon är helt enkelt en av de roligaste människorna jag vet.
2. Hennes exakta känsla för stil. Vare sig det gäller mode, film, inredning eller litteratur, hon är alltid mitt i prick. Inte på ett modebloggssätt, utan på det där äkta tidlösa sättet. Jag antar att det är för att hon är sjukt påläst, väldigt kreativt lagd och att hon skiter fullständigt i vad som anses hippt just nu. Hon kan presentera mig för nåt som hon hittat, och jag tänker "WTF?", men sen ett halvår senare så har jag, utan undantag, insett att hon hade rätt, den där prylen eller vad det nu är som hon har hittat, är det snyggaste som finns (varpå jag utvecklar ett maniskt habegär).

För ett tag sedan satt jag och några andra småsyskon och diskuterade det här med syskonrelationer, och jag insåg att jag hade varit en helt annorlunda människa utan syrran. Hon har introducerat mig till nästan allt som jag kallar mitt idag. Mina preferenser, mina intressen, min världsbild, mina studier... Allt är från henne. Största skillnaden idag är kanske att hon är straight och jag är medicinare. Nej vänta. Hon gillar inte rock. Jag gillar rock. Gött. Då är det det som gör mig till en egen individ alltså.

För varje hjärtslag

Det går inte att tävla med 40-talister. Vi utmanövrerades snabbare än nån kan säga "kontantinsats". Lägenheten såldes för trehundra tusen mer än beräknat, och nu kommer några pensionärer flytta in och göra den till sin. Det är helt okej. När M blev för stressad och orolig bestämde jag helt enkelt att vi drog oss ur budgivningen. Det ska vara roligt att köpa lägenhet.

I lördags hade vi varit ihop ett år. Vi hade bestämt oss för att inte göra nån grej av det, det känns som en sån kommersiell konstruktion. Men det blev ändå så att M fick ett nytt våffeljärn och på kvällen bjöd han ut mig restaurang och så gick vi och såg Watchmen. Det kändes som ett alltför förutsägbart tillfälle för storslagna gester, så vi höll oss till den mindre och mer intima mimiken.

Nu sitter jag och väntar på Rockbruden som strax anländer för ett sista intensivt tentaplugg innan Den Stora Tentan. Jag har sovit för länge och drömt obehagliga drömmar som dröjer sig kvar, lägenheten ser ut som skit och jag lyssnar på den här gamla låten: 

Vuxenlivets bryderier

Jag har insett att enda sättet att komma ut ur den här praktiken med vettet i behåll är att helt enkelt köra över min handledare. När jag domderar och pekar och styr och ställer, då kan jag nästan, nästan, tycka om henne. Hon är inkompetent, klumpig, oberäknelig och downright löjlig. Igår passade hon dessutom på att trycka ner den andra praktikanten fullständigt i skorna, när hon var färdig med henne fanns där bara en blöt fläck kvar att torka upp. Jag torkade bäst jag kunde, samtidigt som jag kokade inombords över handledarens totalt oproffsiga påhopp. Praktikanten är av den osäkra sorten som behöver mycket positiv feedback, mycket bekräftelse och mycket stöd. Får hon det så gör hon ett kanonjobb. Vår handledare körde över henne med en bulldozer. Jag vill ge henne samma underbara behandling. Som ett tecken på min uppskattning!

Budgivningen på lägenheten är igång. Jag ringde precis till mäklaren och höjde vårt bud med ett femsiffrigt belopp. Gulp. Jag tror man är lite sjuk i huvudet som ens diskuterar såna här summor, det känns inte sunt. De säger dessutom att man ska bestämma vart ens tak ligger INNAN man ger sig in i budgivningen, men så gör inte vi. Vi är oense om takets placering, jag är helt enkelt beredd att göra en lite sämre affär för att få en lägenhet som jag älskar.

Äga äga äga

Igår tittade vi på en lägenhet. Idag har vi lagt ett bud. Det var inget annat att göra, vi blev blixtförälskade. Den är perfekt. Vackra trägolv, takrosetter, tjusigt kök, TVÅ fucking balkonger varav en av dem är en lång jävel som går runt ena gaveln. Skjutdörrar, stora fönster, nyrenoverat badrum. Perfekt planlösning, perfekt storlek, perfekt läge. Allt inrymt i ett väldigt fint funkishus från 30-talet. Jag har egentligen tentavecka nu, men jag kan inte tänka på något annat än lägenheten. Den är min. Säljarna har kanske inte förstått det än, men den är MIN.

För övrigt anser jag att fel låt vann.

Tillsammans är man mindre ensam

Sen jag och M inledde vårt samboskap har jag lagt märke till att bästa sättet att få sig nåt är att ge sig ut och springa. För sen när jag kommer tillbaka och rödblommig och svettig börjar stretcha i vardagsrummet, då kommer han farande som skjuten ur en kanon. Jag vet inte vad det är som utlöser det, spandex eller svett eller min rumpa i vädret på vardagsrumsgolvet.

Näää, om man skulle ta och samla ihop ett gäng och köpa sig ett gods? Vi snackade om det häromdagen, att gå ihop och köpa sig ett stort hus där varje par/familj/singelmänniska får en del av huset för sig själva, och att man sedan har några gemensamma utrymmen. Tänk på det, man får lantlivet och huset och trädgården, men man slipper isoleringen. Man kan välja att laga gemensam middag, eller käka inne hos sig själv. Ha spontan spelkväll, eller sitta för sig själv och läsa bok. Och tänk vilka fester! Får man barn är det ju dessutom skitbra, massor av vuxna förebilder, alltid nån som har tid att leka/lyssna, hjälp med barnpassning, och om fler får barn så kan de leka med varandra... Alltså samma koncept som gamla 70-talskollektiv à la Tillsammans, men med mindre politisk hätskhet och lite mer eget utrymme. Typ som kollektivet är på slutet av filmen, när alla får käka korv och så ger de sig ut i snön och sparkar fotboll. Är det inte en fin tanke?

Örebro

Spenderade helgen i Örebro, denna stad av städer, denna metropol! Har bott där i två år, men har aldrig knutit an till stället. Det var bara där jag hade mina saker ett tag, vår relation är och förblir likgiltig. Däremot fick jag några väldigt kära vänner där, och det var dem jag kom dit för att träffa. Människor jag skulle kunna referera till som "bästisar", trots att vi hörs så sporadiskt. Jag träffade även en svårdefinierad människa, jag antar att vi är vänner, ibland även nära vänner, men vi känner egentligen inte varandra. Hon är ofta lite för tyst för att jag ska känna mig bekväm, vilket gör mig... pladdrig. Jag var på middag hos henne och hennes tjej, en mycket krystad tillställning. Jag inledde det hela med att brottas med deras lilla överexalterade hund, liksom för att slippa undan den spända stämningen, och upptäcker efter tio minuter att alla knappar i min tröja har gått upp och jag halvligger på golvet med brösten ute i friska luften. Satt därefter resten av middagen och fingrade nervöst på mina små fåniga knappar, rädd för att de skulle gå upp igen.

På lördagen var det partaj, där hälften var människor som jag är så platoniskt kär i att jag skulle vilja stoppa ner dem i fickan och bära med mig dem jämtjämtjämt, och där den andra hälften var ett hysteriskt brudgäng vars ljudnivå kunde ge vem som helst tinnitus. Det är helt okej med mig om jag slipper träffa dem igen. När de hade dragit vidare spred sig tystnaden i lägenheten, vi andades ut förnöjt, satte igång lite Megadeath och fortsatte glatt häva öl. Hobgoblin och Old Speckled Hen i mitt hjärta. Och min gamla kombo, det är som om vi är varsin sida av samma mynt. When she bleeds, I bleed. Åkte hela tågresan hem med magen full av värme, och bara en svag svag hint av baksmälla.

Bloggare

Av de bloggar jag läser så har jag sett att många anmärker på att de får färre kommentarer nuförtiden. Och visst är det så att bloggtrenden har peakat? De som blomstrar är mode- och kändisbloggarna, vilka för mig helt saknar intresse. Jag är väldigt förtjust i mina bloggar, ja det är ni ute till vänster alltså, jag tycker om att få en liten sneak peak in i era liv. Jag kommenterar inte så ofta, men jag läser! Och skrattar och nickar och funderar och stannar upp. När har vi någonsin haft ett media där privatpersoner kan dela med sig av sina personliga tankar och vardagshändelser så ocensurerat och fritt? Och få en så bitvis levande och intim dialog med totalt främmande människor som tagit del av detta? Inga mellanhänder, ingen kommers. Bara individer som knyter an till varandra, när det är som bäst. Jag tycker det är jävligt fint, och det vore synd om det dog ut. Keep up the good work!
Jag har skrivit i två år nu, och visst, det är inte lika mycket kommentarer som innan. Men jag vet till exempel att det sitter någon i Kalmarområdet (hej du!) som senaste året har läst min blogg med en imponerade regelbundenhet, och det känns väldigt väldigt fint.

Annars så: ägnar jag mycket tid åt att hata min praktik. Och ladda ner grejer (musiktips emottages tacksamt, jag vill själv tipsa om Florence and The Machine och Ida Maria). Och leka hobbypsykolog med en Rockbrud under isen. Och springa. Backe upp och backe ner, tills jag har lera upp till midjan. Det är väldigt blött där ute.