Huvudfoting ftw!

Jag är den som är den

Kom precis ut på jobbet. De närvarande kollegorna blev lite uppspelta, deras vardag blev plötsligt lite mindre förutsägbar. Nyttigt med mångfald, särskilt när den är synlig.

Är det så här ni har det?

Försov mig en timme. Väcktes av en kissnödig Sigge, thank you dog! Sen var det tjurrusning genom lägenheten, pressa ner all skit som skulle med i en alldeles för liten ryggsäck men skit i det för det finns inte tid att leta fram en annan. Sigge var yrvaken och förvirrad och försökte förstå vad vi lekte för lek. Till slut la han sig på golvet, och så fort jag kom i närheten la han sig hoppfullt på rygg med den lilla magen i vädret, för morgon brukar betyda gos. Inte idag.

Slet fram cykeln ur det proppfulla cykelstället, på med ryggsäcken, ner med valpen i korgen, och så cykla som fan. Hade fullt sjå med att få kräket att sitta still, han ville hellre hoppa ur och jaga råkor. Vingel vingel, flås flås. Ät din korv och var nöjd ditt lilla as. Fan vad långt det var till Tatueraren helt plötsligt.

Framme, dumpade av en överlycklig valp, och cyklade tillbaka in mot stan så svetten sprutade. Kom fram till jobbet med fem minuter till godo innan det var dags för första patienten. Rödfläckig i hela nyllet.

Och sen? Jodå, en arbetsdag fullproppad med jobb, sedan hämta Sigge och cykla till valpkursen (första gången, hoppas vi sköter oss!) och sen snabbt tillbaka hem för mamma kommer på besök och ska passa djuret imorgon. Sigge kommer vara övertrött och galen och hon kommer undra vad hon har gett sig in på. Heh. Och ja just det, sen måste jag iväg och handla också eftersom det inte finns nån mat hemma!

Snälla rara Gud, låt mig aldrig bli ensamstående förälder.

Wildbirds & Peacedrums i Pildammsparken

- Innan spöregnet kom, det vill säga. Sigge hanterade sin första konsert med att somna på två sekunder. Obviously not a music lover.

Sigge Sluggo slaggar på balkongen

Qatar

Det finns en liten chans att M:s jobb får ett enormt uppdrag i Qatar. Om de får det så behöver de skicka ner nån dit för att starta upp ett kontor lokalt. Det tar väl en sisådär 6 månader skulle jag tro. I dagsläget är M den enda logiska kandidaten.

Det betyder alltså att det finns en liten chans att jag och M drar till Qatar ett tag! Ingen aning om när detta beslutas, och när vi i så fall skulle åka, men jävlar i helvete vad häftigt det hade varit.

Chansen att jag skulle kunna utöva mitt yrke där är dock rätt liten. Men jag skulle ju kunna läsa nåt på distans... Jag skulle kunna måla. Dricka mig stupfull klockan elva på dagen och raggla runt nere vid poolen. Ja du hör ju. Hade kunnat bli fint.

En långsam process

Jag hämtade Sigge hos några fina vänner som passat honom över dagen. Han var övertrött och störig, men hade skött sig rätt bra. Inte bitit deras barn, till exempel. Sånt är bra. Vi blev kvar länge, och åt middag i kvällssolen. Jag fick halvspringa med honom i famnen till pendeltåget. Han var som en trasa, somnade i mitt knä redan på stationen. Åkte tåg för första gången. Låg alldeles lugnt i mitt knä, helt utpumpad av allt nytt i livet. Låg länge och bara tittade upp på mig. Tysta och allvarliga tittade vi länge in i varandras ögon, han i mina gröna, jag i hans guldbruna. Alldeles stilla. Begrundande varandra. Jag kliade honom lite bakom öronen. Han slickade på min arm, sedan la han sig till rätta och somnade.

Ofta ofta ofta känner jag mig osäker på om det var rätt att köpa hund. Jag är nu helt låst, jag som alltid satt sånt värde på min självständighet och min frihet att göra vad jag vill när jag vill. Det har inte förändrats. Jag ville inte att livet skulle bli annorlunda, jag ville ha det så. Jag insåg inte riktigt vad vi gav oss in på. Så är det. I teorin förstod jag, men ändå inte riktigt. Det är klart att det kommer att bli enklare ju äldre han blir. Han kommer bli mer lätthanterlig. Han kommer gå att lämna ensam några timmar. Men en stor del av den där friheten är borta, och jag har svårt att vänja mig vid tanken.

Då är det bra att det kommer stunder som den på tåget. Då tänker jag att det är värt det, att det är rätt ändå, och att han är den finaste lilla valpen i hela jävla världen.

Sug mitt bröst

Träffade en mamma som ammade sin dotter tills hon var fyra. Och slutade inte för att hon tyckte att det var dags, utan för att hon var gravid igen. Alltså... det är nåt jävligt obscent med det där. När ungen kan gå fram till mamma, säga att hon är hungrig, klättra upp i knät, ta fram bröstet och mata sig själv... Eeeeww icky icky! Är ungefär vad jag har att säga om saken.

Jag tycker generellt sett att amning är en självklarhet, om det funkar, och det är helt sjukt att det i vissa länder är förbjudet att amma utanför hemmet (ex Australien) och att man i andra länder måste täcka över det (ex England, där ammande mammor på caféer gömmer sitt bröst och sitt barn under en sjal eller filt). Men det är ju en helt annan fråga. Om den där (i övrigt supertrevliga) mamman inte hade blivit gravid igen... hur länge hade hon ammat?

Pride var länge sen

Jag är ett dåligt HBTQ. Jag hatar schlager och jag har inte varit på Pride på åratal. Jag vet egentligen inte varför, jag har alltid haft kul när jag varit där. Det har kanske bara inte... prioriterats. När jag tänker tillbaka på de Pride jag varit på så är det ett minne som lyser starkare än något annat. Jag vet inte varför egentligen, det är inte något direkt märkvärdigt.

Jag och Amasonen hade precis börjat dejta igen, efter flera år som vänner. Hon hade inte ens hunnit flytta ifrån sitt ex, om jag minns det rätt. Jag åkte upp till Stockholm för att hälsa på, och vi skulle ut och festa tillsammans med gemensamma vänner. Det var varmt och soligt och det var Prideparad. Vi gick inte i paraden. Vi satt på slänten, ni vet där där alla sitter, där alla jublar som högst. Jag kommer inte ihåg vad stället heter. Solen stekte, det var folkfest och ljudnivån var på max. Jag satt mellan Amasonens ben, med ryggen mot hennes bröst. Vi åt körsbär, drack vin och skrattade. Spänningen låg i luften, all kroppskontakt gjorde mig yr i huvudet. Hon bet mig försiktigt i örat. Det var som om vi satt i en egen bubbla, mitt bland allt folk.

Det är allt. Jag minns inte vad vi gjorde när paraden passerat. Jag minns festerna vi så småningom gick på, jag minns nakenbadet, jag minns tunnelbanan till den lånade lägenheten. Men det är som att minnet vid paraden är i färg, medan det andra är i gråskala.

Jag måste fråga henne nån dag om hon minns det där. Och om jag minns rätt, om det var precis så.

Hela magen full av mask

Min lilla valp har kroppen full med mask! Vita maskar som är uppåt 15 cm långa, och som han antagligen har fått i sig i äggform med modersmjölken. I tre månader har de sedan färdats runt i precis HELA kroppen för att slutligen hamna i magsäcken, där han i morse raskt kräktes upp några av dem. Cirka 10-15 stycken. Jag är glad att jag inte var där. Jag är inte särskilt kräkmagad, och har inga problem med mask. Men jag har definitivt BIG ISSUES med att min lilla hårboll är full av dem. Jag skulle helst vilja sträcka ner en hand i svalget på honom och dra ut dem, nu på direkten. Istället har jag köpt piller som han glatt svalde. Die bastards, die.