Gott nytt år kings and queens!

Sigge vältrar sig i självömkan

Kastrerad

I dag blev Sigge av med sina pungkulor. Jag var lite nervig hela dagen, det finns ju trots allt vissa risker med narkos. Hönsig, moi? På eftermiddagen hämtade vi honom, och medan djurskötaren gick igenom alla detaljer så hörde vi honom gny i rummet intill. Han lät precis som ett stort hungrigt marsvin, mycket märkligt. Han är nu rakad och groggy, och väldigt kinkig. Han snubblar omkring, sätter sig på rumpan, gnyr och verkar ha ganska ont. Vi distraherar med riktigt goda tuggben och mycket gos, det funkar.

Årets jullåt

Vi hade en omröstning, ni var inte med, men det blev den här.

God fortsättning

Jag är i mellansverige och firar jul med släkt och vänner. Det är precis lagom av allt, och jag har det lugnt och trevligt. Jag äter hela tiden. Sover tungt om nätterna. Har det bra, helt enkelt. Hoppas att ni har det bra. Jag rekommenderar glitterspray.

Delad glädje osv

Igår när Brainy kom över så blev det rejäl utrensning. Först blev det utrensning av kylskåpet och jag bjöd på en "ny spännande rätt", som kunde ha blivit katastrofal men som faktiskt blev riktigt god. Sen rensade jag ut garderoben, eftersom Brainy är en av få nära vänner häromkring som har samma klädstorlek som jag (och ungefär samma smak). Jag hade sen innan rensat ut bokhyllan, så det stod travar med böcker som ska lämnas till loppis nån dag. Brainy dök in med huvudet före och kom upp till ytan med Goethes Faust och andra hisnande pageturners. Jag skakade förbryllat på huvudet men var glad över att få dela med mig av mina grejer och glad över att högarna minskade. Sen kom hennes rumänske snubbe som ska ta över vår lägenhet, och jag visade honom runt och mös åt hans glittrande ögon. Det känns ofantligt bra att kunna lämna över kontraktet till någon, särskilt i en stad som Lund där förstahandskontrakt är ungefär lika sällsynta som enhörningar. Mitt i alltihop dök Fixar'n upp och vi bytte julklappar, och sen kom M hem och huset var fullt av folk och det var musik och det var babbel och det var skratt och jag tänkte att så här borde det vara jämnt.

Besvikelsen

Jag är fortfarande jävligt kinkig och lite allmänt livskrisig. Vad är egentligen problemet? Jo jag tror att jag har lyckats summera det ganska bra i mitt huvud, och här kan du sluta läsa för det här är nog fullständigt likgiltig information för alla utom mig. Förutom en överbelastad tillvaro som sakta eskalerat de senaste åren så är det nu detta: Jag hoppade av mina journaliststudier. Ville inte längre. Hamnade i livskris för att jag inte visste vad jag skulle ersätta den drömmen med. Började jobba på kontor. Tyckte att det var helt okej, drägligt, men jag ville jobba med något som engagerade mig. Jag ville ha mer än ett kneg. Så jag började en ny utbildning. Slet som ett djur för att få ihop ekonomin när studiemedlet tog slut, men det var värt det, för nu skulle jag få jobba med något riktigt engagerande. Utbildningen sög bitvis, och stressnivån var för hög, men det var det värt för när jag väl kom ut på andra sidan så skulle det bli riktigt bra. Sen kom jag ut på andra sidan. Började jobba. Det började bra, jag gillade det. Sen blev min arbetssituation allt sämre, och de senaste månaderna så har varje nytt besked innebärt en försämring av mitt jobb. Allt är turbulent, allt är förvirring, och jag får inte behålla några av de patientgrupper som jag känner mig engagerad i. Jag har ingen möjlighet att påverka min arbetssituation, och alla är överens om att det fullständigt SUGER för oss som är vikarier här nu. Jag tvingar mig själv att sänka mina förväntningar, att bara pressa mig igenom det. Jag vaknar varje dag och tänker "kan jag sjuka mig idag?". Jag vill inte gå till jobbet. Jag försöker förlika mig med det faktum att jag måste se på det här som ett kneg. Fast det var precis det som det inte skulle vara. Jag slet inte som ett djur i alla dessa år för att få ett jobb som är SÄMRE än det jag hade innan. Problemet är också att det här är ett jobb som inte går att genomföra på slentrian. Det kräver närvaro, engagemang och intresse. Annars går det inte att genomföra. Så varje dag handlar om att pressa ut den sista lilla klutten entusiasm som går att uppbåda i den tub som är jag. Förbannade jävla skit. Det är inte utan att man känner sig som en idiot.

Grown ups do this all the time

Personalmöten på mitt jobb får mig nuförtiden att längta efter att kasta saker i marken, bara för att få höra det underbara ljudet av saker som krossas.

Och jag tänker: Det här är inte rätt. Jag ska inte vara här.

Men jag har inte kommit på nåt alternativ.

I kväll är det dags för julfest på jobbet. Jag har nerverna på utsidan, vill bara vira in mig i min vita rock (som faktiskt inte alls ger mig en känsla av pondus utan mest får mig att känna som om jag hade på mig pyjamas), krypa in under ett skrivbord och sova. Alternativt plugga in lite musik, exempelvis Andrew Bird - Candy Shop, och låtsas att jag är någon helt annanstans.

Jag är inte grinch, jag är bara inte pysslig

Jag lyssnar en del på Charlie Winston nuförtiden. I kväll till exempel. Så här inför fjärde advent har jag bestämt mig för att börja julpynta lite hos oss. Crazy, eller hur? Men jo, en liten julstjärna ska vi väl kunna skaka fram ur gömmorna. Förra året, när vi inte heller hade lugnet att njuta av julen utan tog fram julsakerna nån vecka innan Le Grand Finale, så enades vi om att vårt julpynt var apfult och att vi skulle köpa nytt nästa år. Ja, nu är vi där igen. Kanske bara låter det ligga kvar i lådorna trots allt. Men nästa år, DÅ...



Edit: Det som inte var kräkfult var trasigt. Så vad är årets julpynt i det här hemmet? En liten liten trätomte på köksbordet. Ho ho ho!

Citat på kollegas anslagstavla

"Don't look back
unless you want to know
who's gaining on you."

Och jag får ännu en pusselbit till varför jag har så svårt för den här kollegan.
Vi är helt enkelt från olika planeter.