Vill inte!

Jag vet inte om jag har ett sånt yrke som det är meningen att man ska brinna för. Jag gör det i alla fall inte. Inte just nu, och framför allt inte i dag. I dag vill jag bara åka hem, stänga av telefonen, bädda ner mig i soffan och slökolla på nån dans- eller fantasyfilm från 80-talet. Kanske hetsäta något. Jag vill inte vara med, jag vill inte ha alla krav, jag vill inte prestera, jag vill ingenting. Förutom vila. Jag vill vila. I några månader. Jag skämtar inte när jag säger att jag önskar mig några månaders arbetslöshet.

Vad är du rädd för?

Det går inte att alltid vara rationell, logisk och politisk korrekt. Ibland tar reptilhjärnan över, och den reagerar blixtsnabbt och är så mycket starkare än den förnuftiga delen av människan. Som det här med rädslor. Jag är helt okej med spindlar och ormar, jag trivs i trånga utrymmen (därav grottklättringen) och jag har inga problem med höjder. Däremot har jag sen jag kan minnas varit mörkrädd. Jag var livrädd för mörkret under sängen och var tvungen att kasta mig från andra sidan rummet när jag skulle lägga mig. Att gå ensam utomhus kvällstid var i princip otänkbart. Allt det där har lugnat ner sig, men det är fortfarande så att jag ibland ber om sällskap när vi är i stugan på kvällen och jag behöver gå till utedasset.

Jag tycker det är pinsamt. Jag borde ha vuxit ifrån det. Vad fan, jag är en tänkande vuxen varelse, med integritet och självständighet. Jag vill inte att någon håller mig i handen. Men det är värre än så. 

Min mörkerrädsla är även rasistisk. Jag insåg det för första gången för några år sedan. Om jag är ute och går på natten och har ett gäng högljudda tonårskillar bakom mig, som pratar något arabiskt språk, så höjs min puls och jag blir stel i hela kroppen. Jag vill fly, gömma mig. Oftast stannar jag in, låter dem gå förbi. Vill inte ha dem bakom mig. Talar de däremot svenska utan brytning... ja då går jag lugnt i mina egna tankar. Känner mig trygg för att jag inte är ensam i mörkret. 

Det här bygger, faktiskt, inte enbart på fördomar. Det bygger även på tidigare erfarenheter. För många år sen blev jag misshandlad av några tonårskillar med arabisk härkomst. Det var ingen grov misshandel. Det involverade visserligen blod och stygn, men det var över på några sekunder, jag hann knappt bli rädd, och jag stod upprätt hela tiden. Jag tänker på händelsen väldigt sällan. Mitt kranium är lite deformerat baktill, men i övrigt lämnade det inte några större ärr. Trodde jag. Nu har jag insett att min hjärna med tiden har byggt upp ett lager av rädslor och fördomar, som alla härstammar från den här enda isolerade händelsen. Nu jobbar jag på det. Utsätter mig. Analyserar reptilhjärnans reaktioner. Byter riktning. Det är inte så jävla lätt.

vi har vaknat

Ut i skogen finns det smådjur

Så ska dagar börja

Sigge och jag tar en tidig morgon. Det är ett av mina favoritväder utomhus, dimmigt, stilla, en explosion av höstfärger som ändå dämpas något av dimman. Vi tar en långpromenad. Lund har inte vaknat än och gatorna är öde. Vi traskar lugnt sida vid sida. Ibland plockar han upp ett löv och bär på en stund. Vi stannar till vid ett bageri och köper lite frukostbullar. Det är en dag för Koop.

Hej till mig själv

Firar fredag med att stirra på ID-kortet jag fått via jobbet. Det är en smaskande färsk bild på mig på det. För en gångs skull ser jag inte förvriden eller utomjordisk ut, utan ganska neutral. Jag måste alltså motvilligt acceptera att jo, så där ser jag faktiskt ut. När man tittar på kortet kan man konstatera tre saker:

1. Jag åldras. Jävlar.
2. Jag ser vagt lesbisk ut. Inte jävlar. Tror det är glasögonen.
3. Jag passar inte så bra i långt hår. The ponytail has got to go.

För övrigt kanske Qatar blir av. Yey!

Bit ihop

I dag känner jag irritation inför människor som visar känslor offentligt. Som tar plats med sina känslor. Som tar över. Som bär epitetet "känslomänniska" med huvudet högt. Som måste förmedla sina känslor hela tiden. Som måste känna saker hela tiden.

Det är en ganska osympatisk irritation. I dag är jag osympatisk. (oempatisk?)

Att yngla av sig

Alltså, det här med kids. Vad är det för gen som vissa har att de kan diskutera att skaffa barn utan att börja hyperventilera, eller i alla fall få lökringar under armarna? Den genen har inte jag. Jag klamrar mig fast vid min självständighet och rörelsefrihet (som i praktiken redan ofinns sen vi skaffade hund), och försöker verkligen att samtidigt spela cool. "Skaffa barn, det är väl inget! No biggy! Bara en grej man gör, liksom lite i förbifarten utan att tänka på det! Humpdidumpidump!"

Som med allting annat nuförtiden har jag svårt att se vad jag egentligen tycker. Å ena sidan har jag alltid sett mig själv som "en sån som blir förälder". Å andra sidan är min biologiska klocka knäpptyst. Den är så lättskrämd, stackarn. Jag vet inte om jag någonsin kommer komma i ett läge där jag känner "Nu, nu vill jag ha bebis." Jag säger inte att jag inte vill ha barn. Det handlar mer om känslan att vilja kliva över tröskeln.

M är lite äldre än jag. Han har jobbat några år. Han processade att skaffa barn redan med sin förra partner. Han är DÄR, han är REDO. Och det är här jag kommer in. Bromsklossen Allan. Grubblaren Berit. Jag har inga problem med förändringar, tvärtom så blomstrar jag i perioder där allt hänger i luften. Men jag HAR problem med oåterkalleliga beslut. Har inte alla det?

Vad är det för galningar där ute som inte har problem med oåterkalleliga beslut??

Godmorgon livet

Ställde klockan på 06.15. Vaknade 07.40. Mitt alarm verkar ha pajat. Hasar upp. Känner av alla mina tantkrämpor på en och samma gång. Fukk. Står i duschen för länge, vill inte lämna värmen. Äter stabbig frukost fastän jag som vanligt mår illa. Morningsickness i tio års tid, and not a baby to show for it. Stressad sambo. Morgontrött hund som bara vill att alla ska gå och lägga sig i sängen och mysa några timmar till. Jag med kiddo, jag med. Tung ryggsäck idag, handledarmöte, måste ha med datorn och alla miljarders papper. Skyndar mot jobbet, sneglar upp på kyrkklockan, så jävla sen. Svär åt mig själv, svär åt mobilen som inte ringde, svär åt att semestern fortfarande är en månad bort, svär åt att jag inte ska åka utomlands på semestern.

Squeaky clean

Min mamma ska komma på besök i några dagar. Min superallergiska mamma. Hon tål Sigge ganska bra, men numera är han ju dränkt i fem andra hundars saliv, hår och hudavlagringar som han sedan har spritt över lägenheten. Så igår, när jag och M egentligen bara behövde sitta framför varsin dator i tio timmar och jobba, så storstädade vi. Lägenheten har nog aldrig varit så ren förut. Sigge blev också rejält rengjord, tror han börjar gilla att bli duschad. Han sätter sig till rätta i badkaret och inväntar lugnt det varma vattnet och massagen. Framför allt tror jag att han tycker om att sen sitta i knät efteråt en lång stund och bli torkad med handduken. Han börjar dock bli lite stor för att det ska vara bekvämt att ha honom i knät, men det skiter ju han i. Ja och det var väl ungefär det. Klart slut varulvstjut.