Gillar lite försiktigt

Jag sitter på jobbet, lyssnar på Timbuktus Sagoland och översätter informationsblad från engelska till svenska. Sakta sakta växer en liten känsla i mig, som en liten oansenlig växt som pressar sig upp bland ogräset, lättskrämd och skör. Jag börjar så sakteliga känna att ja, jag kan kanske jobba med det här. Det är kanske inte så tokigt ändå. Det kanske är mer än att "det här funkar för stunden", det kanske till och med är kul? Jag kanske till och med är bra på det? Det kanske blev rätt? Men jag stirrar inte för stint på känslan, jag försöker att bara snegla på den försiktigt ur ögonvrån för att inte skrämma den på flykt. "No emotion is the final one", som Jeanette Winterson skrev.