The messenger

Tatueraren har en hund. En ganska stor hund. Han älskar alla människor, men mest av allt älskar han M. De är bästisar, de älskar varandra. Så fort han känner doften av M så börjar han gny, vill bara springa till honom. De är lekkamrater, och det lyser om dem av lycka när de är tillsammans. Över huvud taget är det nåt speciellt med M och hundar. Han relaterar till dem, de relaterar till honom.

Jag hatar att jag nu måste få tag på honom i Ryssland för att berätta att de har hittat en elakartad tumör i hans bästis. Att han ska opereras på fredag för att se exakt var tumören sitter. Att de kanske måste avliva honom. Jag hatar att höra M:s röst gå från glad och sprallig till tyst och sorgsen. Sen dyker något plötsligt upp, och han måste snabbt lägga på.

Det får vara nog med sorgliga besked nu! Det känns som att vi får fem i veckan just nu. Enough!