Gott nytt år kings and queens!

Sigge vältrar sig i självömkan

Kastrerad

I dag blev Sigge av med sina pungkulor. Jag var lite nervig hela dagen, det finns ju trots allt vissa risker med narkos. Hönsig, moi? På eftermiddagen hämtade vi honom, och medan djurskötaren gick igenom alla detaljer så hörde vi honom gny i rummet intill. Han lät precis som ett stort hungrigt marsvin, mycket märkligt. Han är nu rakad och groggy, och väldigt kinkig. Han snubblar omkring, sätter sig på rumpan, gnyr och verkar ha ganska ont. Vi distraherar med riktigt goda tuggben och mycket gos, det funkar.

Årets jullåt

Vi hade en omröstning, ni var inte med, men det blev den här.

God fortsättning

Jag är i mellansverige och firar jul med släkt och vänner. Det är precis lagom av allt, och jag har det lugnt och trevligt. Jag äter hela tiden. Sover tungt om nätterna. Har det bra, helt enkelt. Hoppas att ni har det bra. Jag rekommenderar glitterspray.

Delad glädje osv

Igår när Brainy kom över så blev det rejäl utrensning. Först blev det utrensning av kylskåpet och jag bjöd på en "ny spännande rätt", som kunde ha blivit katastrofal men som faktiskt blev riktigt god. Sen rensade jag ut garderoben, eftersom Brainy är en av få nära vänner häromkring som har samma klädstorlek som jag (och ungefär samma smak). Jag hade sen innan rensat ut bokhyllan, så det stod travar med böcker som ska lämnas till loppis nån dag. Brainy dök in med huvudet före och kom upp till ytan med Goethes Faust och andra hisnande pageturners. Jag skakade förbryllat på huvudet men var glad över att få dela med mig av mina grejer och glad över att högarna minskade. Sen kom hennes rumänske snubbe som ska ta över vår lägenhet, och jag visade honom runt och mös åt hans glittrande ögon. Det känns ofantligt bra att kunna lämna över kontraktet till någon, särskilt i en stad som Lund där förstahandskontrakt är ungefär lika sällsynta som enhörningar. Mitt i alltihop dök Fixar'n upp och vi bytte julklappar, och sen kom M hem och huset var fullt av folk och det var musik och det var babbel och det var skratt och jag tänkte att så här borde det vara jämnt.

Besvikelsen

Jag är fortfarande jävligt kinkig och lite allmänt livskrisig. Vad är egentligen problemet? Jo jag tror att jag har lyckats summera det ganska bra i mitt huvud, och här kan du sluta läsa för det här är nog fullständigt likgiltig information för alla utom mig. Förutom en överbelastad tillvaro som sakta eskalerat de senaste åren så är det nu detta: Jag hoppade av mina journaliststudier. Ville inte längre. Hamnade i livskris för att jag inte visste vad jag skulle ersätta den drömmen med. Började jobba på kontor. Tyckte att det var helt okej, drägligt, men jag ville jobba med något som engagerade mig. Jag ville ha mer än ett kneg. Så jag började en ny utbildning. Slet som ett djur för att få ihop ekonomin när studiemedlet tog slut, men det var värt det, för nu skulle jag få jobba med något riktigt engagerande. Utbildningen sög bitvis, och stressnivån var för hög, men det var det värt för när jag väl kom ut på andra sidan så skulle det bli riktigt bra. Sen kom jag ut på andra sidan. Började jobba. Det började bra, jag gillade det. Sen blev min arbetssituation allt sämre, och de senaste månaderna så har varje nytt besked innebärt en försämring av mitt jobb. Allt är turbulent, allt är förvirring, och jag får inte behålla några av de patientgrupper som jag känner mig engagerad i. Jag har ingen möjlighet att påverka min arbetssituation, och alla är överens om att det fullständigt SUGER för oss som är vikarier här nu. Jag tvingar mig själv att sänka mina förväntningar, att bara pressa mig igenom det. Jag vaknar varje dag och tänker "kan jag sjuka mig idag?". Jag vill inte gå till jobbet. Jag försöker förlika mig med det faktum att jag måste se på det här som ett kneg. Fast det var precis det som det inte skulle vara. Jag slet inte som ett djur i alla dessa år för att få ett jobb som är SÄMRE än det jag hade innan. Problemet är också att det här är ett jobb som inte går att genomföra på slentrian. Det kräver närvaro, engagemang och intresse. Annars går det inte att genomföra. Så varje dag handlar om att pressa ut den sista lilla klutten entusiasm som går att uppbåda i den tub som är jag. Förbannade jävla skit. Det är inte utan att man känner sig som en idiot.

Grown ups do this all the time

Personalmöten på mitt jobb får mig nuförtiden att längta efter att kasta saker i marken, bara för att få höra det underbara ljudet av saker som krossas.

Och jag tänker: Det här är inte rätt. Jag ska inte vara här.

Men jag har inte kommit på nåt alternativ.

I kväll är det dags för julfest på jobbet. Jag har nerverna på utsidan, vill bara vira in mig i min vita rock (som faktiskt inte alls ger mig en känsla av pondus utan mest får mig att känna som om jag hade på mig pyjamas), krypa in under ett skrivbord och sova. Alternativt plugga in lite musik, exempelvis Andrew Bird - Candy Shop, och låtsas att jag är någon helt annanstans.

Jag är inte grinch, jag är bara inte pysslig

Jag lyssnar en del på Charlie Winston nuförtiden. I kväll till exempel. Så här inför fjärde advent har jag bestämt mig för att börja julpynta lite hos oss. Crazy, eller hur? Men jo, en liten julstjärna ska vi väl kunna skaka fram ur gömmorna. Förra året, när vi inte heller hade lugnet att njuta av julen utan tog fram julsakerna nån vecka innan Le Grand Finale, så enades vi om att vårt julpynt var apfult och att vi skulle köpa nytt nästa år. Ja, nu är vi där igen. Kanske bara låter det ligga kvar i lådorna trots allt. Men nästa år, DÅ...



Edit: Det som inte var kräkfult var trasigt. Så vad är årets julpynt i det här hemmet? En liten liten trätomte på köksbordet. Ho ho ho!

Citat på kollegas anslagstavla

"Don't look back
unless you want to know
who's gaining on you."

Och jag får ännu en pusselbit till varför jag har så svårt för den här kollegan.
Vi är helt enkelt från olika planeter.

När man kavlar upp ärmarna så...

Min beniga röv har om möjligt blivit ännu plattare efter helgens soffsittande. Två dygn som har sett ut exakt så här: Jag i bäddsoffan på kontoret med laptop i knät. Sigge tungt sovandes bredvid, utfläkt så att han tar upp resten av soffan (han har blivit stor!). M med ostbågerygg framför sin dator, ca en meter bort. Vi har jobbat. Och jobbat. Och jobbat. M agerade drill sergeant och satte upp deadlines för oss båda. Jag höll min. Det gjorde inte han. Det är synd om M, för hur mycket han än jobbar så kommer det alltid mer jobb. Mig är det däremot inte lika synd om, för jag har skrivit klart första utkastet till uppsatsen. Nu väntar den på att bli granskad av min handledare. Det är bara diskussionen som hon inte har läst förut, förhoppningsvis sågar hon den inte fullständigt så jag måste skriva om skiten. Med lite tur är det bara mindre ändringar, och sen är jag klar. KLAR! Skiten som jag har haft hängande över mig sen i maj, KLAR! Jag är William Wallace, och jag skriker FREEDOM så det studsar mellan husväggarna.

vikten av att få smakprov

Vi sitter i bilen, på väg hem efter en trevlig glöggkväll hos några äldre vänner som vi träffar alldeles för sällan. Deras hus var fullt av småbarn och äldre barn och deras föräldrar, och jag och M är sockerstinna och barnskriksstinna och alldeles alldeles fyllda av inblickar i småbarnslivet. Jag tittar på M och frågar hur han känner när han kliver in i den världen. Känner han att han vill vara med? Jag har ingen aning om vad jag vill att han ska svara. Han funderar en stund. Det gillar jag verkligen med M, att han tar tid på sig att fundera igenom hur han känner för att kunna ge ett så ärligt svar som möjligt. Till slut svarar han att det nog är både och. Han känner det där föräldrasuget som bara dyker upp som en sporadisk ryckning hos mig, men samtidigt ser han hur mycket det förändrar livet. Och han gillar det livet vi lever nu (förutom arbetsbelastningen). Det är tydligt att vi båda processar det här ganska mycket nu, och att det är en långdragen och långsam process som får ta tid. Vi vet vart vi är på väg, men vi är inte framme än, och det är rätt skönt.

Alla vackra FTM

Det händer att jag passerar väntrummet på jobbet och liksom hajar till. Utan en medveten tanke stannar jag upp, kanske bara en bråkdels sekund, och tittar på det som fångat min uppmärksamhet. Och det slår aldrig fel... det är, utan undantag, alltid en transsexuell person, FTM. Det tog mig ett tag att se det här mönstret.

Det är kanske inte världens mest proffsiga reaktion, men jag kan inte hjälpa det, när jag ser dem så viftar min libido lite med fingrarna, krullar tårna och viskar ett litet "yey!". Jag vet att det är en helt missvisande klassificering och inte alls särskilt PK, men min reptilhjärna registrerar dessa individer som den ultimata butchen, och de senaste åren har jag dragits mer och mer åt butchar. Min sexualitet är inte lika intresserad av femme längre, och jag har ingen aning om varför. Är det månne kopplat till att jag har sex med en snubbe? Vet ej. Visa mig spetsunderkläder och jag ska visa dig precis hur stort jag kan gäspa.

Nåväl. Den senaste tiden har det varit en transperson hos oss som jag reagerat på lite extra. Hen är helt enkelt något av det snyggaste jag sett på länge. Precis rätt mängd butchighet, hårdhet och exotiska drag. Gången. Blicken. Jag kommer på mig själv med att låtsas ha en massa anledningar att passera väntrummet, om och om igen, när hen sitter där och väntar. Jag går alltid väldigt raskt, så att det inte ska se ut som om jag bara dräller omkring utan att jag faktiskt har ett syfte och att jag faktiskt är en väldigt upptagen och viktig person. Hen ser inte imponerad ut. Ibland ler jag mot henom när jag passerar. Ibland ler hen tillbaka, på ett väldigt neutralt och artigt sätt. Efter en stund brukar jag sansa mig, och gå och ta mig an allt det jobb som tålmodigt ligger och väntar på att jag ska börja tänka med skallen igen.

Med en enkel tulipan

I dag smög jag upp tidigt i morgonmörkret och fixade frukost på sängen till M. Inget fansy pants, utan hans vanliga flingor med banan och mjölk, och så till det ett glas proviva och en chokladtomte. Födelsedagar är inte kompletta utan frukost på sängen, så är det bara. Det är en av de viktigaste traditionerna som jag har med mig hemifrån, och den håller jag benhårt på. Den som fyller år ska bli uppvaktad så fort den vaknar. Sigge var yrvaken och lullade runt med mig i köket och lyckades med mycket möda och stort besvär sedan kravla sig upp i sängen för att ge M den födelsedagsslick i näsan som han förtjänade.

I födelsedagspresent så fick han nåt så svennigt och heteronormativt som en ny rakapparat. Han har gnölat länge om att hans är dålig och jag är trött på att se honom stå och gno sig i ansiktet med den där mojängen som är ungefär lika vass som en tvål. Att inhandla denna nya apparat, som är smart som en liten robot och antagligen kommer reproducera sig snart och ägna all sin fritid åt world domination, var en intressant upplevelse. Jag gillar att få en inblick i nya världar, och manlig rakning var helt klart en sån. Jag visste till exempel inte att många män upplever att området under hakan är ett "problemområde" för att det är svårt att komma åt och att håren där ofta växer i olika riktningar. Jag visste heller inte att det fanns ett uttryck som "kontorsfint". Som i: "en hyvel rakar mer kontorsfint". Det är sånt onödigt vetande som är i princip det enda min hjärna verkar ha någon fallenhet för, och den suger i sig det som om det vore kokain och lagrar det på ett lämpligt ställe, for future reference.

Avföring

I dag kom jag hem till en hund som hade bajsat ner hela röven. Det har varit nån slags rännskita i görningen, tänker jag mig. Det hade sedan torkat in på hela bakdelen, inklusive svansen. M hade inte "märkt nåt". Hur kan man missa att ens hunds hela arsle är täckt av bajs? Det vara bara att ställa honom i badkaret och börja löddra. Tur att man har jobbat på ålderdomshem för gravt dementa och jobbat upp en rejäl tolerans mot doften av de flesta kroppsliga funktioner. Sigge tyckte som vanligt att det var gött att bli gnodd i röven och lyfte tjänstvilligt på svansen samtidigt som han höjde sin lilla nos mot taket av njutning. Kändes lite ekivokt, men vadå, tidelag är ju faktiskt inte förbjudet och dessutom var det han som började.

Myror i brallan

Drabbas plötsligt av hyperaktivitet. Märklig känsla, som att min kropp vill ut och springa ett maraton. Det kryper i kroppen, kan inte sitta still, kan inte komma till ro. Rensar ut bokhyllorna. Mer än halva staplas i högar på golvet. Ganska många med tanke på att vi har sex breda bokhyllor. De ska bort. Ska sluta flytta med mig böcker jag aldrig läser eller har nån relation till. Till exempel Tåbb med manifestet. Who am I kidding? Viftar med händerna som för att skaka av mig oron i kroppen. Fortsätter med att maniskt rensa lådor och pappershögar. Går snabbt fram och tillbaka i lägenheten. M säger att det är precis så här det känns när man har druckit för mycket kaffe. Jag får lita på hans ord, jag gillar inte kaffe. Sigge följer efter mig, tränger sig fram där mina händer är, slickar på böckerna, kör ner nosen i lådorna. Försöker förstå vad det är för lek vi leker nu. Människor är så obegripliga varelser.

Alkoholiserade ord i natten

"Fuckable".

Från en trevlig person som man känner är det en rätt göttig komplimang, för vem vill inte vara lite fuckable? Trots allt? Hade en hört det från en främling hade det nog känts lite... obekvämt. Provocerande. Tror jag.

Och det här med raggning. Vad är en lyckad raggning? Jag skulle säga en ärlig raggning. Där man säger rakt ut vad man tycker om någon och sen frågar om man ska hångla, typ. Enkelt, effektivt. Att ploppa upp som gubben i lådan, häva ur sig något kryptiskt och sen dra innan personen ens är säker på vad en sa... Det är som vuxenversionen av att dra någon i håret. Mest förvirrande.

Vaknade i Malmö. Kände LIVET. Redo för flytt.

Dagens låt: Going Up The Country - Kitty Daisy & Lewis

Letar efter suget

I förrgår kom M hem och hade precis hälsat på en ny liten bebis i vår bekantskapskrets. Ungen ska heta Signe, och en lång stund gick M omkring med tindrande ögon och viskade "Signe", som om det var ett magiskt ord. Han beskrev hur han fick hålla den sovande lilla kroppen tätt mot sitt bröst, och hur Signe hade sin lilla mjuka näsa mot hans hals. Jag såg hans längtan, och för en kort liten stund smittade den av sig på mig. Inte ända in, men ändå så det kändes. Sen försvann den igen.

I går var vi hos några vänner och hängde och åt mat. Deras dotter är nu 2,5 år, och har humörssvängningar som skulle få den mest inbitna drama queen att ta sig för pannan. Ena stunden glad som en lärka, ett fantastiskt litet charmtroll, nästa stund är allt åt helvete och det går inte att laga. Skriker och slåss, och det kan pågå i timmar. Så är inte alla barn, förstås, och jag gillar ändå det här lilla barnet. Jag är generellt sett rätt barnkär. Men det göder inget sug i min livmoder.

Jag är som svenneheterosnubben som lite måste tvingas in i det, och sen gillar läget. Jag tror verkligen det. Någonstans, inte just nu, men ändå ganska snart, måste en kompromiss ske mellan min tveksamhet och M:s längtan.

Ja herregud. Just dealing with things way beyond my maturity level. När blev alla frågor så här stora? Jag är en förvuxen tonåring. Men visst, även tonårsgraviditeter blir ju lyckade ibland.

Jag äger

Jamensåatteh då har en gått och blivit ÄGARE. BostadsÄGARE, för att vara exakt. Känns borgerligt. Tillrättalagt. Förutsägbart. Och samtidigt alldeles... alldeles underbart. Inte så mycket för ägandets skull, utan för att jag ska få bo i just den där lägenheten, i just det där området. Jag får bo där på obestämd tid. Jag vill åka dit och slicka på fasaden. Markera revir. Istället dansar jag en liten segerdans genom Landstingets korridorer. En kan tänka sig att det blir en del moonwalk.

Decisions are the worst

I natt var det katastrofläge, det var dags att packa den stora ryggsäcken och lämna hela livet bakom sig. Vi skulle aldrig komma tillbaka, och antagligen skulle vi till någon slags underjord där vi skulle bygga upp en ny civilisation, eller så skulle vi bara ut i urskogen, men i vilket fall som helst så skulle jag bara packa det allra viktigaste. Min hjärna brottades med två frågor:

1. Varför har jag inte fler funktionskläder?
2. Vilken bok ska jag ta med?

Jag drömde aldrig svaren på frågorna, men fråga två stör mig. Om man bara får plats med en bok, och det kommer vara typ den enda boken man har tillgång till resten av livet där i steampunksamhället i underjorden/i den övergivna trailern i skogen, och det kanske dessutom bör vara en bok man vill rädda till kommande generationer... Det är ju helt omöjligt att välja. Det är som att fråga "vilken är den bästa låten?". (fast alla vet ju att det är Paint It Black med The Rolling Stones, så det var kanske ett dumt exempel)

Om jag fortsätter drömma den drömmen i natt, föga troligt but for the sake of argument, så får jag nog helt enkelt bara slita med mig första bästa som ligger och skräpar. Och så får man NÖJA SIG.

Skala av mig

Vi har lagt vårt första bud på lägenheten. Ett annat par har också intresserat sig, och de har tydligen sålt sitt hus, vilket betyder att de sitter i en helt annan ekonomisk situation än vi gör. Antagligen. Ger de sig in i budgivning så förlorar vi. Antagligen. Jag håller distans till hela grejen. Lite för att det är overkligt. Lite för att jag inte vill bli besviken. Lite för att jag, generellt sett, inte är så entusiastisk just nu. Jag är mest, som sagt, trött. Jag slutar visst inte att vara det. Mitt jobb och uppsatsen suger musten ur mig, och jag är inte den enda. Min kursare/kollega grät idag. Jag klappade tafatt på axeln och sa "känner igen det där".

Jag såg en dokumentär för något år sen om en by högt uppe i Nordnorge. Det är bara en samling vindpinade hus längst in i en fjord. En gammal fiskeby. Den ligger långt ifrån precis allt. Svåråtkomligt som fan. Ingen fiskar där längre, den var övergiven länge. De senaste 10-20 åren är dock merparten av husen bebodda. Konstnärer, musiker och hantverkare har flyttat dit, många från Oslo. De hjälps åt att ta hand om varandra, sig själva och sin by, som ett slags kollektiv av individualister. Det handlar inte om övervintrade hippies, de flesta verkar vara lite ensamvargar. De bygger om de gamla fiskebodarna, sätter in stora glasfönster som släpper in norrskenet. Många har kommit för ljuset, men de flesta kommer för stillheten, det karga tysta. Det analoga. Ett mer avskalat liv.

Det är sådant jag fantiserar om nuförtiden.

Plugg kan vara socialt

Utanför viner stormen Berit, men här inne har jag, Sigge och macen gosat ner oss bland kuddarna i soffan. Jag skummar artikel efter artikel i ett desperat försök att utöka min referenslista. Sigge sover och drömmer antagligen om att han jagar och äter löv. M sitter som en ostbåge framför sin dator och analyserar mätdata/surfar på Fotosidan. Jag hade tänkt gå och se Diskoteka Yugostyle, men jag ids inte. Det här det här som de kallar för Det Naturliga Åldrandet.

För övrigt den bästa dikten

Kråkor flyger fritt
ibland hittar dom en pommes frites

/Mamma Mu

Jag vill lägga min hatt där

I söndags, när jag fortfarande var bortrest, så var M och tittade på en lägenhet i Malmö. Han ringde direkt efteråt och var eld och lågor, sa att "den här måste du se". Den såg väldigt lovande ut på bilderna, och ligger i ett av våra favoritområden i Malmö. Vi bokade in en visning till, och den var igår kväll. Den har ingen balkong, innergården är i princip en enda stor cykelparkering och inget mer, och det finns ingen hiss. Men när jag klev in genom dörren... Man kan räkna på det hur mycket man vill, läsa prognoser och tänka rationellt, och vi har gjort hela den biten också... Men i slutändan handlar det så sjukt mycket om den känslan som man får när man kliver in i en bostad. Jag klev in, smög runt, och kände hur mitt hjärta flyttade in. Den är vacker, och den är vacker på mitt och M:s sätt. Vi passar in där. Våra grejer passar in där. Den hade så lätt, så snabbt, kunnat kännas som hemma. Jag och M tindrade med våra ögon och klämde på varandra lite i smyg, för på visningar måste man spela cool, oimponerad, sval.

Detaljerna: En 4,5:a på 98 kvm. Två badrum, tvättmaskin och diskmaskin. Huset är 50-tal, och lägenheten är varsamt renoverad. Dvs rätt detaljer finns kvar, men den är fräsch som fan och lite sådär Elle Interiör-hipp. Högt i tak, stukaturer, fiskbensparkett och annars gråvitmålade trägolv. Väggarna är vitmålade, förutom i två rum där de har splashat till med helt galna tapeter som lyckas vara supermönstrade och lugna på samma gång. Gud jag vill äga den. Jag vill bo i den. Jag vill sitta på golvet och bara ta in den.Jag förstår inte att vi har råd med den, men tack vare M:s mamma som går in med insatsen så att vi slipper topplån, så har vi det. Det är säljarens marknad och yada yada, de har svårt att få den såld, den har legat ute länge, de vill sälja så fort som möjligt för de har hittat ett hus, och de är inställda på att sänka priset. Efter helgen lägger vi ett bud. Det är helt galet.

Kärleken som växer

Det är faktiskt omöjligt att inte dra paralleller mellan att skaffa valp och att skaffa bebis. Det var inte ens jag som började, det var mina kollegor. När jag pratade om hur jobbig valptiden var så berättade de anekdoter från sina småbarnsår. Klart jämförbart, även om det såklart, samtidigt, är helt olika. Men Sigges småbarnsår är nu bakom oss, och vi överlevde. Valptiden VAR inte kul. Vi njöt i princip cirka inte alls. Sigge var en liten skit, och han sög musten ur oss. Han testade oss från dag ett. Det är lätt att glömma bort nu när han är lugn, samarbetsvillig och dessutom rumsren. Nu när han inte bits längre. Nu när han är vår lilla kompis som mest ligger bredvid i soffan och sover, eller tuggar på sitt ben. Som får hundrädda människor att vilja pussa honom mitt i plytet. En tjej på bussen häromdagen sa att han såg ut som en korsning mellan en nallebjörn och ett lejon. När han sover på rygg ser han däremot ut som en kanin. Sigvard. Lilla snöret. Väldigt ofta stannar jag upp och tittar på honom, och känner sån ömhet att jag vill gråta lite. Sån tillgivenhet att jag inte vet riktigt vart jag ska ta vägen, och vill bita honom hårt hårt hårt. Det gör jag förstås inte, utan brukar istället ge honom en rejäl massage tills han sjunker ner på golvet i en överlycklig liten hög.

Allt ska rinna av mig

Alltså. Är det verkligen min lott i livet att dra till mig jobbiga kvinns? Och nu pratar jag inte ens om mitt kärleksliv, utan om mitt yrkesliv. På i princip varje ställe jag jobbat på så har det funnits en äldre kvinna utan social kompetens, fylld av bitterhet eftersom "alla är idioter", som alla hoppas ska hålla käften på möten men som aldrig gör det, som inte känner av vibbar och som delar med sig alldeles för mycket av sitt privatliv. Och den kvinnan väljer alltid, ALLTID, mig som sin allierade. Det slår aldrig fel. Min approach är då oftast att försöka skrämma bort henne genom att vara brutalt ärlig och säga saker som "det är inte dom det är fel på, det är du", vilket alltid slår fel eftersom den här kvinnan är van vid att bli bemött av undvikande blickar och därför gillar min rakhet. Suck. Jag pratade med min kursare och kollega om detta, och hon sa:
"Du måste ignorera. Göd inte hennes ältande. Svara kort, artigt och ointresserat. Då letar hon snart upp någon annan."


Så enkelt! Så briljant! Varför har jag aldrig tänkt på det? Jag ska bli som teflon.

Mama I'm coming home

Jag tillfrisknade något, packade min väska, tog Sigge under armen och begav mig in mot staden för att tillbringa slutet av semesterveckan i glada vänners lag. Det är något visst med vänner som man har känt länge, som man har vuxit upp tillsammans med, bott tillsammans med, långrest tillsammans med. Jag saknar att ha dem i min vardag, att finnas i deras vardag, dessa människor som kan mig utantill. Sigge har varit ett under av gullighet, gosighet och lugn, förutom hans panikartade skräck för trapphus. Men vi har övat. Och övat. Och övat. Det går nog över tills han gifter sig, eller hur talesättet nu går.

Nu är jag tillbaka i Lund, och söndagsångesten rider mig som en mara. Sigge kräktes upp hela sin middag, så jag tänker att han också tycker att det här med att komma tillbaka från semestern känns lite sådär. Jag känner mig inte utvilad, redo att kasta mig in i jobbet igen. Jag är, som alltid nuförtiden, trött ända in i märgen. Men M var på visning på en väldigt lovande lägenhet i Malmö tidigare idag, och vi ska titta på den igen nästa vecka. Den kan vara vårt nya hem, vem vet? Det är dags att bli storstadsbo igen, och det är en bra grej.

Och på tal om en helt annan grej så klippte jag ju mig ännu korthårigare. Jag tror att det blev rätt bra, men reaktionerna har varit klart blandade. Min familj var brutalt ärlig (vad är det för fel med en trevlig och snäll lögn??) och sa att de inte gillade det. Mina vänner sa att de tyckte det var modigt och snyggt. Jag tänker att jag gillar't, men att det ska få växa ut lite. Det har dock stört mig att frisyren har påmint mig om någon, och jag kunde inte komma på vem. Jag är lik någon. Sen kom jag på det, och jag är rätt lik Hillary Swank i Boy's Don't Cry. Förutom att jag inte är särskilt butch då. Jag vet inte om det är en bra grej, men jag ser faktiskt ut lite så här:

Snövit

Märkligt att det kommer två filmer om Snövit samtidigt, eller hur? Det måste ju vara en av västvärldens mest uttjatade sagor. Nu gillar jag ju fantasy så det här är ju ändå right up my alley, jag kan stå ut med gamla teman och klyschor. Båda verkar dessutom erbjuda en rätt intressant tolkning av historien, på två väldigt skilda sätt. Den ena dramatisk och snygg, den andra komisk och rappkäftad. Är de båda kalkon? Är de båda sevärda? Who's the fairest of them all?

Istället för att njuta snyter jag mig

Snöplig semester, helt klart. I dag har hela dagen spenderats i soffan. Förkylningen har mig i ett järngrepp. Vad lär vi oss av detta? Jo, slappna aldrig av. Ta inte semester. Så länge man kör på i 180 så är man frisk. Oberoende studier bekräftar.

Istället för att umgås med viktiga människor så har jag tittat på film. Kung Fu Panda 2 och Crazy, Stupid, Love. Jag är svag för Emma Stone och Jack Black, i övrigt vet jag inte om jag kan rekommendera någon av filmerna. Jag vill inte se kvalitetsfilm när jag är sjuk. Knappt när jag är frisk heller, när jag tänker efter. Våga vara fulkulturell.

Ute i stillheten

Jag är ute på landet hos mina föräldrar. Vi tittar på Kunskapskanalen och äter äpplen. Sigge klättrar lyckligt omkring på min mamma och hon fnittrar förtjust. Kärleken är ömsesidig. Jag har tappat rösten och kan på något sätt känna att det är lite skönt.

Vackert/makabert i Lund

Det syns kanske inte jättetydligt, men det är alltså en liten pojke som sitter och leker med något. Han är i naturlig storlek (dvs rätt stor), och har då ett par stora vingar som omsluter honom. Han finns på kyrkogården i centrala Lund, och hans gravplats är alltid minutiöst välskött. I förgrunden av bilden, till höger, står en liten hund gjord av granris, med ett rött sidenband runt halsen.

Ont i armhålorna

Sigge har precis ägnat en lång stund åt att försiktigt lukta mig i näsan.
Det vore ju inte helt orimligt att tänka sig att hundar kan lukta sig till förkylningar.

Det är första dagen på min semester, och jag har ont i hela kroppen.
Så klart! Så typiskt!
Men skit i det, solen skiner och jag ska cykla iväg till frisören.

Jag och fröken Clementin på tu man hand

Och så titta på dessa fantastiska damer:

Those Magnificent Women In Their Flying Machines

Yin och yang och det däringa

Nu när jag gått med det nya korta håret några dagar, och alla verkar rörande överens om att jag alltid borde ha varit kortklippt, så har jag kommit fram till att jag ska klippa av ännu mer. Så för andra gången på en vecka ska jag till frisören, för att klippa den antagligen kortaste frisyren jag haft sen födseln. Det var ju ändå ett tag sen. Jag känner mig en aningens fåfäng och girly som klipper mig två gånger på en vecka, och kompenserar detta med att gå omkring i samma gamla gråsvarta slitna stuprörsjeans dag ut och dag in. Allting handlar om att hitta en balans.

Ceremonials

Orolig ända in i själen. M sitter i krismöten på jobbet för att inte gå in i väggen. Jag är så stressad att min hjärna har förvandlats till teflon. Vad är det för tillvaro vi bygger upp just nu? Vad fan håller vi på med? Det är lite som att vi håller på att måla in oss i ett hörn samtidigt som vi intalar oss själva att livet är jävligt gött. Exakt NÄR är det gött?

Florence + The Machine har släppt nytt album. Intervju i DN:

Varför gör du så storslagen musik?
– Jag attraheras av saker som är överväldigande. Stora saker och teman, som döden och kärleken och havet och himlen. Sådant som är större än allt. Jag älskar att känna mig översköljd.
Som när man tänker på att rymden är oändlig?
– Ja, den där konstiga känslan av att allt snurrar, känslan av att dyka från en riktigt hög klippa ned i oändligt djupt vatten. Den spänningen, den rusningen.

Precis så.

Fait accompli

Den där klutten längst fram i mitten var min hästsvans. Resten av håret var det som var uppe på huvudet. Jag är så jävla korthårig. Jag är i chock. Jag behöver stå några timmar framför en spegel och glo på mig själv. GAAAH. Ska jag se ut så här nu?

Lägenheten var för övrigt ridiculous på det dåliga sättet. Vi dog den stora, smärtsamma och ångestfyllda shabby chic-döden.

Roliga grejer!

Jag kör min dagliga rutin av navelskådande, och inser att jomenvisst, jag är pepp! Men varför? Jo serru, det är ett hopkok av lite allt möjligt:

• I dag ska jag och M gå på en visning av en lägenhet som inte kan benämnas som nåt annat än ridiculous. Stilpolisen har missat det här stället. Vi snackar guldtapet, och inte den bra sorten. En gigantisk ELDRIVEN kakelugn. Som tur är så köper man inte ägarnas inredningsstil, för jag vill nog inte ha pälsklädda plaststolar när jag tänker efter. Ej heller renhuvud på väggen. I övrigt... kan den vara helt magisk. Återstår att se.
• Vi klippte hela Sigge för första gången igår. Det tog tid, han blev lite stressad, men till slut var det gjort och han blev som en helt annan hund. Borta är den knubbiga valplooken, nu ser han ut som den unghund han är! Vi glömde dock att klippa svansen, och eftersom svanstippen är vit och den nu ser rätt yvig ut i jämförelse med resten så ser han lite ut som en räv. Jag gillar i och för sig rävar.
• Efter visningen ska jag klippa av mig håret. Förutom blå färg och dreads så har mitt hår fått stå ut med det mesta, så jag brukar vara rätt nonchalant inför såna här grejer, men nu har jag haft långt hår länge och jag känner lite skräckblandad förtjusning. Dags att städa undan alla hårnålar och snoddar.
• Jag har beställt böcker, och hoppas de hinner komma fram innan semestern. Paket!
• Om en vecka åker jag uppåt landet, till min hemstad. Inte världens mest exotiska semester kanske, men det var vad som bjöds och det finns många människor där uppe som jag vill träffa. Jenny, till exempel. Sigge ska med, men det kan bli så att han får tillbringa större delen av tiden ute på landet med mamma. Jag tror ingen av dem kommer att klaga.

Roliga grejer på gång! Och vem vet, kanske är det en fast tjänst på gång. Jag tror att det är en svår och superavancerad uppgift, det är en helt ny tjänst som skapas, men är det inte när man är nybakad och överoptimistisk som man ska ta sig an sånt?

Your head on my shoulder

Jag har patienter hela dagarna. Jag pratar hela dagarna. Jag är 100% närvarande hela dagarna. Jag är snäll och artig hela dagarna. Jag kallpratar hela dagarna. När jag inte kallpratar så pratar jag om tunga saker som ångest, livskriser och döden. Jag lyssnar hela dagarna.

När jag kommer hem är jag ibland så trött att jag är tårögd. Jag är som urvriden trasa. Jag vill inte göra något ansträngande, för jag har ansträngt mig hela dagen. Jag har försökt att vara på topp i 8-10 timmar, så när jag kommer hem vill jag bara få vara. Inga krav, inga måsten. Äta mat tillsammans med M, med Sigge som en stor hårig korv på mina fötter. Jag tycker om att höra M:s röst när han pratar. Jag lyssnar inte alltid på vad han säger, det är rofyllt att bara få sitta där. Han lyssnar nog inte alltid på vad jag säger heller, det är inte det som är poängen. Det är gemenskapen, närheten. Betrakta honom, hans bleka ögon, hans fräkniga armar. Hans hår som står rakt opp efter att han har dragit fingrarna igenom det en miljon gånger på jobbet. Jag vilar i hans sällskap. Med honom behöver jag inte anstränga mig för att vara bra.

High-tech

Vi har köpt en ny bil. Eller ja, ny för oss alltså. Inte ny i världen. Den har en massa fräsiga features. Helt galna nymodigheter.

Som AC. Har ni hört talats om det? Revolutionerande.

Inte nog med det. När man sitter inne i bilen så kan man.... wait for it.... prata med varandra! I normal samtalston! För man hörs!

Välkommen till framtiden. Allting är magiskt.

Hejdå håret nu ses vi aldrig mer

Min vardag just nu är så jävla grinig, så jag fokuserar på de storslagna planerna jag har för mitt hår. Jag tänker kapa av skiten. Jag har inte haft så här långt hår på åratal, senast var när jag fortfarande var ihop med Fransyskan och jag hade ett långt mörkbrunt lockigt hårsvall. När vi flyttade till Malmö klippte jag mohikan. Gillade läget. Det är dags igen. Inte för mohikan, även om det var rätt snassy om jag får säga det själv. Nej nu blir det andra bullar. Mitt hår är slitet som fan, jag har det aldrig utsläppt, jag vet inte hur man stylar långt hår, jag passar inte i det, kort sagt... I'm going pixie on yo' ass.

Vill inte!

Jag vet inte om jag har ett sånt yrke som det är meningen att man ska brinna för. Jag gör det i alla fall inte. Inte just nu, och framför allt inte i dag. I dag vill jag bara åka hem, stänga av telefonen, bädda ner mig i soffan och slökolla på nån dans- eller fantasyfilm från 80-talet. Kanske hetsäta något. Jag vill inte vara med, jag vill inte ha alla krav, jag vill inte prestera, jag vill ingenting. Förutom vila. Jag vill vila. I några månader. Jag skämtar inte när jag säger att jag önskar mig några månaders arbetslöshet.

Vad är du rädd för?

Det går inte att alltid vara rationell, logisk och politisk korrekt. Ibland tar reptilhjärnan över, och den reagerar blixtsnabbt och är så mycket starkare än den förnuftiga delen av människan. Som det här med rädslor. Jag är helt okej med spindlar och ormar, jag trivs i trånga utrymmen (därav grottklättringen) och jag har inga problem med höjder. Däremot har jag sen jag kan minnas varit mörkrädd. Jag var livrädd för mörkret under sängen och var tvungen att kasta mig från andra sidan rummet när jag skulle lägga mig. Att gå ensam utomhus kvällstid var i princip otänkbart. Allt det där har lugnat ner sig, men det är fortfarande så att jag ibland ber om sällskap när vi är i stugan på kvällen och jag behöver gå till utedasset.

Jag tycker det är pinsamt. Jag borde ha vuxit ifrån det. Vad fan, jag är en tänkande vuxen varelse, med integritet och självständighet. Jag vill inte att någon håller mig i handen. Men det är värre än så. 

Min mörkerrädsla är även rasistisk. Jag insåg det för första gången för några år sedan. Om jag är ute och går på natten och har ett gäng högljudda tonårskillar bakom mig, som pratar något arabiskt språk, så höjs min puls och jag blir stel i hela kroppen. Jag vill fly, gömma mig. Oftast stannar jag in, låter dem gå förbi. Vill inte ha dem bakom mig. Talar de däremot svenska utan brytning... ja då går jag lugnt i mina egna tankar. Känner mig trygg för att jag inte är ensam i mörkret. 

Det här bygger, faktiskt, inte enbart på fördomar. Det bygger även på tidigare erfarenheter. För många år sen blev jag misshandlad av några tonårskillar med arabisk härkomst. Det var ingen grov misshandel. Det involverade visserligen blod och stygn, men det var över på några sekunder, jag hann knappt bli rädd, och jag stod upprätt hela tiden. Jag tänker på händelsen väldigt sällan. Mitt kranium är lite deformerat baktill, men i övrigt lämnade det inte några större ärr. Trodde jag. Nu har jag insett att min hjärna med tiden har byggt upp ett lager av rädslor och fördomar, som alla härstammar från den här enda isolerade händelsen. Nu jobbar jag på det. Utsätter mig. Analyserar reptilhjärnans reaktioner. Byter riktning. Det är inte så jävla lätt.

vi har vaknat

Ut i skogen finns det smådjur

Så ska dagar börja

Sigge och jag tar en tidig morgon. Det är ett av mina favoritväder utomhus, dimmigt, stilla, en explosion av höstfärger som ändå dämpas något av dimman. Vi tar en långpromenad. Lund har inte vaknat än och gatorna är öde. Vi traskar lugnt sida vid sida. Ibland plockar han upp ett löv och bär på en stund. Vi stannar till vid ett bageri och köper lite frukostbullar. Det är en dag för Koop.

Hej till mig själv

Firar fredag med att stirra på ID-kortet jag fått via jobbet. Det är en smaskande färsk bild på mig på det. För en gångs skull ser jag inte förvriden eller utomjordisk ut, utan ganska neutral. Jag måste alltså motvilligt acceptera att jo, så där ser jag faktiskt ut. När man tittar på kortet kan man konstatera tre saker:

1. Jag åldras. Jävlar.
2. Jag ser vagt lesbisk ut. Inte jävlar. Tror det är glasögonen.
3. Jag passar inte så bra i långt hår. The ponytail has got to go.

För övrigt kanske Qatar blir av. Yey!

Bit ihop

I dag känner jag irritation inför människor som visar känslor offentligt. Som tar plats med sina känslor. Som tar över. Som bär epitetet "känslomänniska" med huvudet högt. Som måste förmedla sina känslor hela tiden. Som måste känna saker hela tiden.

Det är en ganska osympatisk irritation. I dag är jag osympatisk. (oempatisk?)

Att yngla av sig

Alltså, det här med kids. Vad är det för gen som vissa har att de kan diskutera att skaffa barn utan att börja hyperventilera, eller i alla fall få lökringar under armarna? Den genen har inte jag. Jag klamrar mig fast vid min självständighet och rörelsefrihet (som i praktiken redan ofinns sen vi skaffade hund), och försöker verkligen att samtidigt spela cool. "Skaffa barn, det är väl inget! No biggy! Bara en grej man gör, liksom lite i förbifarten utan att tänka på det! Humpdidumpidump!"

Som med allting annat nuförtiden har jag svårt att se vad jag egentligen tycker. Å ena sidan har jag alltid sett mig själv som "en sån som blir förälder". Å andra sidan är min biologiska klocka knäpptyst. Den är så lättskrämd, stackarn. Jag vet inte om jag någonsin kommer komma i ett läge där jag känner "Nu, nu vill jag ha bebis." Jag säger inte att jag inte vill ha barn. Det handlar mer om känslan att vilja kliva över tröskeln.

M är lite äldre än jag. Han har jobbat några år. Han processade att skaffa barn redan med sin förra partner. Han är DÄR, han är REDO. Och det är här jag kommer in. Bromsklossen Allan. Grubblaren Berit. Jag har inga problem med förändringar, tvärtom så blomstrar jag i perioder där allt hänger i luften. Men jag HAR problem med oåterkalleliga beslut. Har inte alla det?

Vad är det för galningar där ute som inte har problem med oåterkalleliga beslut??

Godmorgon livet

Ställde klockan på 06.15. Vaknade 07.40. Mitt alarm verkar ha pajat. Hasar upp. Känner av alla mina tantkrämpor på en och samma gång. Fukk. Står i duschen för länge, vill inte lämna värmen. Äter stabbig frukost fastän jag som vanligt mår illa. Morningsickness i tio års tid, and not a baby to show for it. Stressad sambo. Morgontrött hund som bara vill att alla ska gå och lägga sig i sängen och mysa några timmar till. Jag med kiddo, jag med. Tung ryggsäck idag, handledarmöte, måste ha med datorn och alla miljarders papper. Skyndar mot jobbet, sneglar upp på kyrkklockan, så jävla sen. Svär åt mig själv, svär åt mobilen som inte ringde, svär åt att semestern fortfarande är en månad bort, svär åt att jag inte ska åka utomlands på semestern.

Squeaky clean

Min mamma ska komma på besök i några dagar. Min superallergiska mamma. Hon tål Sigge ganska bra, men numera är han ju dränkt i fem andra hundars saliv, hår och hudavlagringar som han sedan har spritt över lägenheten. Så igår, när jag och M egentligen bara behövde sitta framför varsin dator i tio timmar och jobba, så storstädade vi. Lägenheten har nog aldrig varit så ren förut. Sigge blev också rejält rengjord, tror han börjar gilla att bli duschad. Han sätter sig till rätta i badkaret och inväntar lugnt det varma vattnet och massagen. Framför allt tror jag att han tycker om att sen sitta i knät efteråt en lång stund och bli torkad med handduken. Han börjar dock bli lite stor för att det ska vara bekvämt att ha honom i knät, men det skiter ju han i. Ja och det var väl ungefär det. Klart slut varulvstjut.

It's all different when we kiss

One foot in sea and one on shore

Generellt sett, så kan man säga att det handlar mycket om konflikter just nu. På mitt arbete är det mycket konflikter. Både uttalade, och de där härliga som ligger under ytan och pyr. På hunddagiset är det väl inte riktigt konflikt, men det fungerar inte optimalt säger de. Jo tack jag vet att min hund är lite av en slyngel. Som tur är handlar det inte om aggression, rädsla eller dominans från hans sida, och inget är riktat mot människor. Och så inuti mig... ja där är det som en liten lullande, mumlande och hummande konflikt mest hela tiden. Angående allt. Det handlar om stora livsavgörande beslut, way beyond my maturity level. Men det handlar också om små vardagliga skitgrejer. Jag är i smygande konflikt med mig själv och livet. Damn you livet!

Jag är snart 30 och jag har fortfarande inte hittat någon bättre universallösning än alkohol och umgänge. Så så får det bli.

Albert Nobbs

Den här filmen tänker jag se. Vem kan motstå en transsexuell Glenn Close??

All heil Björk

Just nu knarkar jag Björks nya, Biophilia. Har alltid varit svag för henne och hennes musik.
"Men hon är ju så in i helvete artyfarty och pretto!?", säger ni.
"Ja just det", svarar jag. "Aj dånt sii dä pråbläm?"

Så funderar jag en stund. Sen fortsätter jag:
"Men hon är ju också en fantastiskt textförfattare. Texten till Oceania, till exempel. Det är så man blir lite gråtmild. Och sättet hon leker med dub, och rytmer överlag, är grymt. Långt ifrån allt är särskilt svårlyssnat, en hel del är ju dansant. Och jag älskar hennes bildspråk, både det auditiva och det visuella. Varje skiva är som en egen liten planet, full med nya livsformer. Hon har integritet, hon är orädd och smart och fullständigt jävla unik."

Sen orkar jag inte formulera mitt gillande mer. Jag tar en klunk te och pluggar in hörlurarna igen. Påminner mig själv om att det var journalskrivning jag höll på med. Arbetsmoral = 0.

Gårdagens roligaste sms

För ett år sen öppnade Tatueraren egen studio. Hon behövde nåt på väggarna och jag hade precis målat några pannåer som jag inte visste vad jag skulle göra med. Lösningen blev att jag bar dit dem, och de skulle gå att köpa av henne. Men sen är det ju som det är när man startar upp en verksamhet, vissa saker blir liggande, och de där pannåerna kom aldrig upp utan har stått staplade, lutade mot en vägg. Jag glömde bort dem. Därför blev jag jävligt förvånad när jag igår fick följande sms:

"Hej gullet! Har du lust att sälja tavlan med en manet (el vad det nu är...)? Har en kund som VERKLIGEN vill ha den! :D"

Sjukt kul!
Men... varför just DEN? De gånger jag har sålt någonting så har det i princip aldrig varit nån av mina egna favoriter. Det är helt omöjligt att förutsäga vilka andra människor kommer gilla, det är aldrig de man tror. Just den här hade jag nästan glömt bort hur den såg ut, jag gjorde den snabbt och blev inte särskilt nöjd. Jag tror att jag tyckte att den blev för gullig. Men nu är det alltså någon nytatuerad snubbe som "VERKLIGEN" vill ha den. Jag är smickrad och förbryllad!

Mina snubbar

Blev väckt av att en hårig snubbe slickade mig i pannan och en mindre hårig snubbe la huvudet på min mage. Två dudes som utgör min egen lilla familj, och som jag är väldigt kär i. Sigge för att han (obviously) är världens finaste hund, M för att vi har en nytändning på gång. Den har utlösts av alla de häringa öppna och ärliga samtalen som vi har ägnat oss åt på sistone, och det är som att jag vill torrjucka på honom mest hela tiden.

Vi har fortsatt prata om det här med att öppna upp vårt förhållande. Alla jag känner som lever i öppna relationer har hanterat det på olika sätt och har olika deals. Det måste på något sätt få växa fram långsamt, så vi hinner med att känna och tänka efter. Det måste vara en pågående dialog. Jag tror vi är något på spåren, och jag känner mig liksom typ lite stolt över oss.

Mitt utsketna djur

Vi åkte och hälsade på hos några vänner som köpt hus ute i Ingenstans (men med havsutsikt). Deras treåring gjorde en sång som gick "Siggeluring, Siggeluring, Siggeluring, Siggeluuuuuring, Siggeluring". Vi åt en jävla massa god mat och helt plötsligt var det mitt i natten och ljusen hade nästan brunnit ner och treåring hade slocknat över armstödet i soffan och Sigge låg som vanligt som en vetekudde på mina fötter. Så vi sov över, och vaknade till doften av nybakat bröd och ljudet av barnpladder. Sigge var ett under av harmonisk nyfikenhet som han är mest hela tiden nuförtiden, men han hade inte tid att vila ordentligt mellan varven så nu ligger han på golvet hemma som en utsketen trasa. Jag älskar att vakna till ett hus fullt av folk man verkligen gillar, så återigen bubblar drömmarna om ett mer permanent kollektivboende upp.

Har inte hört nåt än angående det där uppdraget i Qatar. Däremot har ett anbud lämnats in på ett uppdrag på Nya Zeeland, och ett annat på ett uppdrag i UK. Nya Zeeland hade varit GULD. England är ju inte riktigt lika exotiskt, men å andra sidan hade det varit mysigt att "åka hem" ett tag och där vet jag att jag kan få jobb som det jag faktiskt har utbildat mig för. Vi får väl se...

Vad gör ni här?

Den här bloggen har snart funnits i fyra år. Den har uppdaterats regelbundet, och jag har en liten skara trogna läsare.Vissa av er har följt mig i princip från början, vilket är lite mindblowing för mig så det tänker vi inte på. För en anonym, icke-vinstdrivande blogg utan tema så inbillar jag mig ändå att det är lite ovanligt, att hålla igång så länge, att fortfarande tycka att det är kul. Särskilt som jag inte har utvecklat den ett piss. Jag har bytt utseende på den två gånger. Jag har valt att inte skriva om politik, inte diskutera omvärldsfrågor eller mediala personer, utan den har alltid bara handlat om migmigmig. Mycket egocentrerat. Den här självpåtvingade anonymiteten har knölat till det lite för mig, jag kan inte skriva om allt jag egentligen vill skriva av mig om, så som jag nog gjorde mer i början, men samtidigt så värdesätter jag verkligen att skriva anonymt, så då får mina inlägg bli lite kryptiska ibland.

Jag har aldrig ansträngt mig för att utöka min läsarkrets, jag vill så klart gärna bli läst men jag är för lat. I grund och botten handlar det ändå om en möjlighet att få skriva av mig. Därför är jag ganska förvånad över att jag de senaste två månaderna har ökat min läskrets med ca 150%. Vad har hänt? Vad gör ni här? I vilket fall som helst så är det jävligt kul att ni läser, och ibland kommenterar. Hej hej!

För att ytterligare öka på känslan av självcentrering (varför ändra på ett vinnande koncept), så kommer här en Dagens:

Dagens syssla: Jobb. Hämta Sigge. Spela biljard.
Dagens låt: Bang On - The Breeders
Dagens värk: nacke och axlar
Dagens outift (ja nu jävlar gör vi modeblogg): vit farfarströja, grå gubbyxor med hög midja, röda strumpor, fjantigt tunna ljusbruna skinnskor. Onödigt stora pärlörhängen och de nya nördglasögen.
Dagens humör: Neutralt. Trött i ögat.
Dagens första ord: "godmorgon lilla bajset"
Dagens lunch: Blir antagligen geggig thai.
Dagens längtan: Semester. Alltid semester.

Bortskämda pack

Jag jobbade fem år i konsultbranschen. Nu jobbar jag för Landstinget, och det är fan som två olika planeter.

Jag är van vid att jobba över. Att jobba till klockan sex är INTE att jobba över. Jag är van vid att det ses som något naturligt återkommande, flextid som man helt enkelt har till godo. Inte en fruktansvärd, inhuman och orättvis bestraffning.

Jag är van vid att sköta mig själv, skriva mina egna protokoll, ansvara för min egen administration. Så nej, jag tycker inte att det är förjävligt att inte diktera mina journaler, snarare ser jag diktering som en en bisarr relik från en tid när sekreterare gick i dräkt och serverade kaffe på möten. Jaså du "kan inte" skriva på dator? Nej men lär dig det då. It ain't brain science.

Jag är van vid att EN våning har EN skrivare, där man hämtar sin utskrift med en tag. Det är inte tortyr. Jag tycker inte att det är en mänsklig rättighet att varje person ska ha en egen skrivare inne på sitt kontor. Nej, så jobbigt är det faktiskt inte att gå till skrivaren. Jag lovar, du orkar. Jag kan hålla dig i handen om det känns läskigt.

Jag trodde att jag skulle känna mig bortskämd när jag bytte yrke, för jag gick från ett företag som bjöd på resor, gav en frukost varje dag, öste gratisprylar över en. Vi satt i ett flashigt kontor ute i västra hamnen, allt var high tech och kaffemaskinen fucking skummade riktigt mjölk. Inte för att jag tjänade några pengar där. Men jag hade vant mig vid miljön. Så jag tänkte att jag skulle komma till Landstinget och gråta blod över all förlorad överflöd. Istället visade det sig att det är fan inte jag som gnäller. Det är inte jag som ägnar en timme av ett möte åt att gnöla över hur hemskt det är att behöva dela kontor med en kollega. Istället är det jag som biter ihop käkarna, knyter nävarna, blänger ut genom fönstret och väser inombords:
Käften käften käften käften käften käften käften käften...

Drömde visst lite

Drömde att jag var på tjocken. Sådär FULLSTÄNDIGT otippat som det bara är i drömmar. Allt kändes väldigt verkligt, särskilt min egen reaktion. Jävligt ambivalent. Ganska kul, men samtidigt megaångest. Ringde upp M och berättade och han blev så chockad att han råkade lägga på av misstag. Jag stod hos någon barnmorska med testet i handen och sa "var det tvunget att hända just nu".

Berättade det för M medan vi käkade frukost. Hans svar:
"Kolla på den här bilden i tidningen. Det ser ut som att han har pingisbollen i ögat!"

Nomaden klurar

Jag är dålig på att stanna på ett och samma ställe någon längre tid. Jävla rastlösheten. Jag slår gärna rot, men bara lite lagom. Det är ju ändå en förbättring från tidigare år, då jag knappt ville packa upp, och definitivt inte köpa några tunga möbler. Helst inga möbler alls, blir så mycket lättare att dra då. Men nu har jag faktiskt bott i Lund i några år, till och med i samma lägenhet. Det är M:s fel, han har dålig inverkan på mig. Gör mig lugn och sånt skit. Han har ju mer eller mindre bott i samma stad hela sitt liv, och varit nöjd med det. Därför är det mer än lite förvånande att det nu är M som pratar om att flytta till Malmö. Jag pratar också om det, men det var helt klart han som tog upp det först. Nu surfar vi Hemnet. Alltså, inte nog med att vi planerar en flytt, utan vi funderar dessutom på att köpa. Eventuellt. Snacka om att binda upp sig. Läskigt.

Var ska man då bo i Malmö? Jag kan tänka mig de här områdena: Rörsjöstaden, Karlskronaplan/Nobeltorget, Slussen (kanske), Slottsstaden (eventuellt). Men helst av allt skulle jag nog vilja bo vid S:t Knut. Har alltid gillat det området, bra läge liksom.

Vårt största problem är att vi inte vill byta ner oss. Vi inser mer och mer vilket fynd vår lägenhet är, och att en likvärdig lägenhet i Malmö skulle ruinera oss. Hur mycket är man egentligen villig att betala för fiskbensparkett? Har vi månne definierat tisdagens ultimata i-landsproblem?

Nya brillor

Only in Norrland...

... finns det ett berg som heter Nörd-Sveneberget. Det är sant. Kolla upp det. Nörd-Sveneberget. Jag vill bestiga det.

Shake it up

Jag sitter i köket och lyssnar på pastan som kokar, och jag tänker att det har blivit många stressade, ledsna och trötta inlägg på sistone. Är det viktigt att skriva ner att det bara är en bit av sanningen? Kanske. Om inte annat för att jag själv ska komma ihåg. Sen jag och M la korten på bordet och tömde våra hjärnor så har jag mått helt okej. Jag har börjat jobba heltid och försöker samtidigt skriva klart uppsatsen och ta fullt ansvar för Sigge eftersom M är ute och reser igen, så stressen är där precis som vanligt. Men det är bara stress, det går inte djupare än så. Livskrisen lugnade ner sig. Den finns där, men den småputtrar snarare än stormkokar (att skriva i köket inspirerar tydligen till nya metaforer).

I dag hade vi teambuilding på jobbet. Jag trodde att det nog skulle bli lite mystrevligt, men det blev faktiskt skitkul. Vi bowlade och lekte i en sån där spelhall med simulatorer. Jag körde rallybil, åkte motorcykel, åkte skidor och spelade lufthockey. Lufthockey är ju för övrigt det roligaste spelet. Vi borde ha ett sånt hemma. Motorcykeln var tråkigast. Hur mycket man än lutade på den där låtsashojen så svängde den inte tillräckligt och man landade i diket. Antiklimax. Jag tävlade i slalom mot vår överläkare och han kicked my butt. Visade sig att han kunde åka skidor innan han kunde gå. Typiskt läkare. Typiskt skidåkare. Det var synd att de inte hade såna där dansplattor. Då hade han fått se på fan.

Cry baby

I dag har jag fått en överjordiskt vacker tjej att gråta.

Jag har ett så konstigt jobb.

Lilla håriga kräk

Jag vet inte vad som hände i dag. Kanske var han trött. Kanske var han överexalterad. Kanske var han trotsig. Kanske var han skitnödig. Kanske var han hungrig. Fan vet. Men när jag hämtade Sigge på hunddagiset idag var han ett jävla monster. Slet och drog och bet och försökte tugga sönder ungefär allt han kom åt, inklusive min hud. Jag blev skitförbannad och desperat och ville knyta fast honom i ett träd och gå därifrån, ville straffa honom. Det gjorde jag inte. Jag försökte ignorera, disciplinera, och sen ignorera igen. Vi fick vänta i vad som kändes som tjugo svåra år på busshelvetet, och under tiden så alternerade han mellan att kasta sig åt olika håll i kopplet, gny och skälla. God knows why. Jag försökte ignorera honom. När vi väl kom på bussen var vi så slut att vi var nära att somna direkt, men eftersom busschauffören hanterade gaspedalen som en marackas så nöjde vi oss med att glida in i varsin hålögd stirra-ut-genom-fönstret-med-tom-blick-koma. Och det var väl ungefär där vi blev sams igen, i det tysta och trötta.

Fisken och jag sitter i möte

I skogen finns det smådjur

Om det bara kunde vara höst lite längre, lite oftare. Då hade jag lagt ner allt det här, tagit mitt pick och pack, och bosatt mig ute i stugan. Som i helgen. Där är det nu som att någon har kräkts ut färger, förutom på morgonen då en morgondimma lägger sig som ett täcke över den alldeles spegelblanka sjön och dämpar alla synintryck. Det enda som hörs är droppandet av daggen från träden och en och annan fågel. Vi tar med oss några kompisar dit ut. Vi eldar i kakelugnen och det immar på fönstren. Vi ror över till andra sidan sjön och plockar korgarna fulla med svamp. Hundarna får utlopp för allt det som gör dem till hundar och är överlyckliga. Det mörknar fort, vi tänder stearinljus och läser gamla serietidningar. Hundarna somnar snabbt i soffan och under bordet, intrasslade bland våra ben. Vi glömmer bort att vi alla har för mycket att göra, och så sitter vi bara där, fyllda med ro. Någon gäspar förnöjt. Brasan sprakar. Annars är det helt tyst.

ElfQuest

Min syrra hängde intensivt med en kortvuxen och storbystad punkare när de både gick i högstadiet. När jag kom ut, många år senare, så haffade hon mig en gång på en klubb, drog med mig in på en toalett och tyckte jag skulle titta på medan hon slickade nån främmande brud på brösten. Jag visste inte vad som förväntades av mig, så jag sa artigt "he he" och gick ut igen.
Men i alla fall, det var inte min poäng. Poängen var att hon introducerade mig och min syrra till kultserien ElfQuest. Hon hade en nästan komplett samling, och vi slukade den, vi älskade den. Jag tror att vi dreglade en del också, alverna är trots allt lättklädda och snygga typ hela tiden. Sen har syrran försökt att under åren bygga upp en egen samling, men de är inte så lätta att hitta. Någon annan som har läst serien? Vet inte om den någonsin var så välkänd i Sverige. Härom dagen skickade hon i alla fall en länk, där de har lagt upp samtliga volymer online. How awesome is that!?

Det är sånt som händer

För det första så var ryggan felsydd. Det är viktigt att få sagt. Den måste returneras, och sånt tycker jag är jobbigt. Trots den väldigt tydliga felsyningen (felsyddningen? felsyddandet? felsnyddan?) så var den precis så snygg som den var på bild. Och levererades på två dagar. Min kärleksrelation med Sandqvist fortsätter.

För det andra så stod alla mina målargrejer i vardagsrummet när jag kom hem från jobbet. Ateljén är med andra ord tömd, och nu ska allting pressas in i ett rum som redan är överbelamrat. Jag blev dock alldeles varm om hjärtat när jag gick omkring och pillade på alla tuber, penslar och halvfärdiga pannåer. I somras kom det in duvor i ateljén en helg, och några av pannåerna har fågelskit på sig. Funderar på om jag ska låta det vara kvar? Kalla det konst? Dofter har ju blivit ett trendigt inslag, som de där plattorna på Louisiana som var indränkta i testosteronsvett? Träck är det nya svarta.

För det tredje vaknade jag i morse med en väldigt speciell liten truddelutt på hjärnan. Jag visste inte ens om att den hade lagrats där. När jag var liten komponerade jag en gång en sång till min pappa på Fars dag (yes, I'm a daddy's girl). Tydligen kommer min hjärna ihåg både melodi och text, trots att jag knappast kan ha tänkt på den sen dess. För er kulturella bildning vill jag dela med mig av detta häpnadsväckande mästerverk:

God morgon pappa
du har väl inte glömt det idag?
God morgon pappa
du har väl inte glömt det idag?
Det är Fars dag i dag
Det är Fars dag i dag
presenten kommer snaaaart
presenten kommer snaaaart

En liten sång
som du kan
sjunga på
dagen lååååååång!

Och så börjar den om från början. Runt, runt, in absurdum.
Jag förstår att jag nu har trollbundit er med min talang.

Så kan man ju inte göra

Nä. Jag tog mig i kragen, gav mig en örfil och lärde mig veta hut. Kommunicerade med min sambo. I timmar. Om precis allt. Eller nej inte ALLT, vi pratade ju till exempel inte om varför så många säger "pogram" när det heter "program", eller varför så många tittar på Idol. Vi pratade om oss, så klart. Och om vår respektiva mentala hälsa. Och väldigt mycket om kommunikation. Vi fegade inte ur, utan tog upp allt det där osagda. Vi pratade på allvar om monogami, hur vi tänker och hur vi vill ha det. Och var förvånansvärt överens (sjuk lättnad).

Nu kommer det lite smöriga. Jag har insett, att så länge jag och M har en öppen dialog, så klarar jag allt det här. Då kan jag andas och vara stor och stark.

Blörk. Nu är jag trött på att tänka på allt det här med relationer, framtid och identitet. Nu går jag och hämtar min rygga som kommit på posten.Sen ska jag gnida mig mot den i vällust. Tänker mig att det tar resten av kvällen.

Hell yes

Inuti mig sitter det en liten ledsen drama queen och vill ut. Men jag vill verkligen inte vara den tjejen, jag vill vara tuff och hårdhudad och bruden som fixar biffen. Så jag kör stiff upper lip, undviker min sambo, håller käften, trampar på gasen och kör ända in i kaklet. Det är nog en alldeles strålande strategi. Det är nog toppen. Alltihop är nog, när jag tänker efter, helt jävla fantastiskt.

Bara det bästa är gott nog

I kväll får Sigge sin korv i lyxförpackning. Cuz that's how we roll.

Here we go!

Behold, the wonders of wine

Ibland går en på fest med en massa snygga högljudda brudar. Där dricker en vin tills en blir lika högljudd, en äter en massa god mat, och sen går en på lokal. Där möts en av en helt annan typ av brudar, som Frun sa:
- Landskrona and Eslöv is coming to town.
En dansar och dricker de där ölen en aldrig behöver och borde låta bli, en sitter länge på dass och läser allt konstigt som folk skriver på toaväggar, en röker de där ciggen som bara kommer öka på baksmällan dagen efter men som smakar så bra. En blir alldeles överumplad och full i skratt av en mycket målmedveten, charmig och rolig raggning, och växer med cirka 40 cm. Det är något magiskt med välriktade komplimanger från främlingar. En vaknar upp morgonen därpå med två katter och en hund i sängen, solen lyser rakt in i ens skrynkliga nylle, och en vill dö lite grann. En hasar bort till köket, äter frukost med Amasonen och Frun, och känner att det var så jävla värt.

Dubbelgångare väcker minnen

Vi trodde, som man gör, att vi alltid skulle finnas i varandras liv. Även när det hade tagit slut. Om inte som älskare, så som vänner, jag skulle vara din "grand soeur". Avsexualiserade, men under huden. Närmaste nära, för något annat gick inte med dig. Jag satte dig i halsen, fick klaustrofobi. Sen flyttade du från Sverige, och det räckte med en nekan från min sida så försvann du. Jag var så lättad, vågade inte tro att det kunde vara så enkelt. Jag väntade på att du skulle dyka upp igen, tränga dig på, kräva allt igen. Det gjorde du aldrig. I dag har vi sporadisk kontakt. När vi väl pratar håller jag dig på armlängds avstånd, för du är som alltid distanslös. Vi hörs väldigt sällan, och jag tror inte att du tänker mer på mig än jag tänker på dig. Men just nu ser jag dig överallt. Långhåriga blonda pygméer med grabbig gång och glasögon. De är aldrig du förstås, men de får mig att tänka tillbaka, och jag minns faktiskt de bra perioderna också.

The Sketchbook Project

Jag har behövt komma igång med skapandet igen. Stressen över Allt Som Är har skjutit det helt åt sidan, mina prylar står och samlar damm i ateljén. Ateljén som för övrigt är uppsagd, så jag måste dit snart och tömma den.Lite sorg i det, men samtidigt lite likgiltighet. Vad man än väljer att kalla det så var det ju bara ett rum, trots allt. Även om jag kommer sakna de sena nätterna när jag tassade i strumplästen genom den mörka tysta korridoren för att tvätta mina penslar.

Men. Men! För att komma igång igen så har jag anmält mig till The Sketchbook Project, som jag hittade tack vare Karin Granstrand! Det här är såna grejer jag går igång på. Som fan. Sen spelar det mindre roll om det jag lyckas krysta fram kommer vara av värde. Antagligen inte. Men jag har deltagit.

Tiden går

Sigge håller på att bli unghund. Börjar bli stor och tung. Han är just nu ett under av följsamhet och gos. Anpassar sig till alla nya situationer som om han inte hade gjort annat. Fin mot andra hundar, charmar alla människor han möter. Och jag känner att NU, när han lagom håller på att lämna valpstadiet, så förstår jag vad folk säger när de säger "njut av valptiden, den är så kort". När vi går tillsammans från hunddagiset och han går lugnt vid min sida och kisar i motvinden, då är han så fin att jag nästan blir tårögd.

It All Starts With One

Det är en bra måndag. Jag får mycket gjort på uppsatsen, min handledare säger att jag gör ett bra jobb, det är en fantastisk höstdag (detbordejualltidvarahöstvarförärdetintedet), hon har släppt sitt nya album, när jag hämtade Sigge på hunddagiset så sa de att han i dag hade skött sig exemplariskt och jag blåste upp bröstet som en stolt hönsmamma och på fredag ska jag på fest med Amasonen och annat queert folk som jag inte har sett på evigheter. I kylen ligger en grapefrukt och väntar på att bli inhalerad.

Var är egentligen mina vattenfärger?

Blöt kväll

Sämsta vaccinet EVER

Putain de merde! Gick och blev TBC-vaccinerad (krav från jobbet) och fick reda på att det kommer bli ett sår som tar upp till tre månader att läka. Under den tiden får jag inte bada.

Vad visualiserar jag när jag är som mest stressad? Jo, turkosblått vatten. Jag är ett vattendjur, jag är som lyckligast när jag ligger i spa't, jag LÄNGTAR efter att få bada, jag vill alltid bada. Eftersom jag inte har haft någon semester i år så har chefen lovat att jag kan ta en vecka ledigt i höst. Jag och M hade planerat att åka till någon lugn och pittoresk liten håla där man kan äta god mat, läsa bok och framför allt: bada. Det är det enda jag vill göra, det är mitt mål i livet. Helvetesjävlaskit.

Detta ska jag "fira" genom att ta några timmar ledigt från uppsatsskrivande och gå ner på stan i mina nya Afrikamönstrade tights, hetsäta något chokladigt och läsa varulvsbok. Så det så.

Fjäsk lönar sig

Vi har haft ett helvete att hitta någon som kan passa Sigge på dagarna. Man skulle kunna tro (och det gjorde vi) att det skulle vara lätt i en stad som Lund med alla studenter och doktorander, men icke. Det har gjort att det lilla kräket har dumpats hos alla möjliga folk och varje vecka har det varit ett enormt jävla stressmoment att få ihop dagarna. Särskilt när M har varit bortrest, vilket han ju har varit den mesta av tiden den senaste månaden. Inte bara har jag haft problem att hitta någon de dagar jag jobbar (de dagar som M normalt jobbar hemifrån) utan också för att jag inte har något körkort. I'm a loser baby.

MEN. Vi har fjäskat för ett hunddagis. Alltså på riktigt fjäskat. Efter lite övertalning sa de till slut ja, och vi började nästan gråta av lättnad. Desperata? Say what? I dag börjar inskolningen, hela förmiddagen ska Sigge vara där och bekanta sig med sin nya flock. Det här MÅSTE funka, inte bara för att vi inte har något alternativ utan också för att det här dagiset är lite speciellt och verkar så förbannat bra. Nu börjar en månads prövotid, och jag håller tummarna så hårt att de vitnar för att Sigge ska bete sig som folk. Eller i alla fall som den väldigt normala valp han oftast är.

Återkomsten

M kom hem från Svalbard sent i går kväll. Han möttes av en alldeles salig Sigge som inte kunde sluta bita på honom, och en sambo som var bedövad i halva munnen och sluddrade. Kanske dreglade lite grann också, det vet man inte. Fina tänder hade jag i alla fall. Vi pratade/sluddrade i flera timmar trots att klockan var natt och jag skulle upp i ottan. Ändå hann vi bara snudda vid allt, allt som nu måste fram. Här ska det stötas och blötas.

Det känns som om M har varit borta i flera månader. Inte för att jag har saknat honom så, även om det hade varit det gulliga alternativet, utan för att a lot of shit went down när han var borta. Och nu är han tillbaka, och... nej jag vet inte hur jag känner inför nåt just nu. Jag är förvirrad, det får man väl vara?

Gud jag är verkligen inte okej, och den insikten gör mig mycket mer förvånad än ångestfylld.

Jag = jordens avskum

Jag har bott i Lund i flera år nu, och inte vetat att vissa cykelvägar är enkelriktade. Märkligt.

Tack gode gud för främlingar som skriker det i ansiktet på mig. Hur hade det annars gått? Jag ryser bara jag tänker på det.

Fullständig anarki. Hade det blivit.

Micmacs

Jag vet inte varför jag har dröjt så länge med att se den, jag har ju varit peppad på den sen jag såg trailern för första gången. Jag är helt klart ett fan av Jean-Pierre Jeunet, men tycker hans senaste filmerna har varit alldeles för... gulliga. Visst, första gången jag såg Amelie de Montmartre så tyckte jag den var fantastisk, men den våg som har följt den är så tröttsam att jag mest vill kräkas på den nu. Alla dessa brudar som nu också vill vara verklighetsfrånvända och flickaktiga och sådär härligt retro och helt utan stake, oh my fucking god. En långvarig förlovning var ju inte mycket bättre den, största skillnaden var väl att nu haltade hon. Nej, jag har saknat hans gamla stil, skitigheten, de bullriga karaktärerna, steampunken (om än light). Jag är ju generellt sett rätt svag för steampunk, hela estetiken. Och det verkade som att Micmacs lovade lite mer av dem gamla stilen. Jag blev inte besviken. Gillar också att han har gått och blivit politisk. Se den, om du inte redan har gjort det!

Home styling

Skammen

Jag vill tro att jag inte håller på med sånt som skam. Det är i de flesta fall ett väldigt destruktivt fenomen, och det skapar mycket skit. Men jag har en egenskap som jag faktiskt skäms över. Eller rättare sagt, jag skäms över min avsaknad av denna egenskap. Jag suger på att trösta. Jag är ingen tröstare.

Det är väldigt få människor som jag är spontant fysisk med, inte för att jag har problem med fysisk närhet, utan för att... ja hur säger man, det faller mig inte in? Vidrör jag dig medan vi snackar så är det alltid en medveten handling. Jag önskar jag var en sån som tog mina vänner i min famn och vaggade dem tills gråten hade stillnat. Men jag är mer typen som sitter bredvid och klappar dem tafatt på armen. Fy fan.

Jag vet heller aldrig vad jag ska säga. Mitt huvud blir tomt när jag möter kris, vare sig det är min egen eller någon annans. Jag vill inte säga något som låter slitet eller corny, så jag säger ingenting. Frågar om ofarliga praktiska detaljer. Försöker alldeles för snabbt hitta en silver lining, istället för att våga gå på djupet av det hela. Usch.

Med mig försöker vännen hålla uppe fasaden. Vara stor och stark, hålla känslorna under kontroll. När en tredje vän kommer så faller allt samman, vännen gråter och blir omsluten i den där stora och varma famnen som den behövde. Och jag har oftast inte ens fattat att det var så allvarligt förrän då. Står bredvid och skäms.

Jag har än så länge bara hittat en strategi att hantera min fullständiga oförmåga att trösta. Jag matar. Jag fokuserar på att se till att alla blir mätta. Det ger mig något att göra, jag känner att jag hjälper till på något sätt, men det värsta av allt... jag slipper sitta ansikte mot ansikte med min vän i kris. Det är inte det att jag inte känner empati. Jag lider med min vän, jag vill göra allt jag kan för att allt ska bli bra igen. Men jag blir så jävla tafatt. Stel.

Som sagt, skammen. Ta bort mig en stund.

Nu jävlar

HA! Revansch!

Stram tofs, nördglasögon, skinnpaj, slitna baggyjeans och skumma sneakers var tydligen allt som krävdes.

Jag har dykt upp på Lundaflatornas gaydar igen. I'm back!

Att det ska vara så svårt att bli stämplad.

Som en hårig vetekudde

När kroppen är trött och huvudet känns urblåst, när jag har majskolv mellan tänderna och värk i ena örat, när min mamma har åkt hem och jag inte har vett att sakna min partner, när jag känner oro i själen och behöver tvätta håret... då är jag i alla fall varm om fötterna. För på dem ligger en lurvig valp och sover. Nästan jämt.

Förutom när jag går omkring. Då vill han av någon anledning inte ligga kvar. Ingrate.

Medan Sigge sover på mina fötter ser jag Your Highness. Den känns lite som en 10-talets version av Bleka dödens minut, och det kan ju inte vara helt fel. När jag har sett klart på den så går vi ut och kissar i kors utanför grannens vardagsrumsfönster som sitter suspekt lågt. Sen går vi in, kryper ner i sängen och läser Warm Bodies av Isaac Marion. Sigge stakar sig lite när han ska läsa högt, men jag låtsas som att jag inte märker det.

Att ha henne här

Det är nåt visst med mammor. Vissa har en skitknepig och ofta krävande relation med sina mammor, men sen så har några av oss tur och har mammor som man kan sitta uppe halva natten och diskutera könsroller med. Jag har sån tur. Det har inte alltid varit så mellan oss, men nu när vi båda är vuxna så har vi på något sätt funnit varandra. Min mamma är liten, rund och lite av en tomboy. Hennes avsaknad av feminitet har gjort att jag och min syster ofta famlar i mörkret vad gäller konventionellt kvinnliga sociala koder och att vi fått experimentera oss fram vad gäller allt som har med utseende att göra. Med mycket varierat resultat... Med andra ord har hon varit en alldeles strålande kvinnlig förebild, och låtit oss odla vår galenskap i fred. Hon är på besök i några dagar, passar Sigge medan jag jobbar. När man alltid bor långt ifrån sina föräldrar, då är det något nästan hjärtknipande att komma hem till en lägenhet som luktar mamma (dvs kaffe).

När allting skaver

Har ni trånga dagar? Jag har trånga dagar. Då allt känns litet och trångt och jag bara vill slita sönder saker och sätta mig på ett tåg utan packning. Trånga dagar vill jag inte göra något av det här, inget av det jag håller på med nu. Det är som om jag har vuxit ur alla mina kläder och allting skaver. Allt är futtigt, tråkigt och fegt. Jag är snart 30 och har fortfarande inte kommit på hur man hanterar de trånga dagarna. Tips emottages tacksamt.

Dagens soundtrack är Boy With A Coin - Iron And Wine

Jag vill ge utslag!

Jag skulle kunna skriva ett inlägg och berätta om mig och vänner och hundar vid havet och en känsla av indiansommar och sena kvällar på balkongen (och vin såklart), men det finns viktigare saker att avhandla.

Jag ger tydligen inga utslag på någons gaydar längre! Jag har senaste veckan mött främmande flator i flera olika sammanhang, och jag får inte längre den där igenkännande blicken! Vad får jag? Total ignorans! Jag ofinns! När blev jag förpassad till facket "okänd heterobrud" och hur gick det till? Jag ser väl likadan ut som innan, eller? Fast visst, det är sant att jag inte känner samma behov av att bära min sexualitet på utsidan nu. Inte för att jag är ihop med en snubbe, utan för att jag är i ett fast förhållande och har ju faktiskt varit det i 3,5 år. Jag behöver inte visa att jag är "raggbar". Men det är ju heller inte så att jag har bytt ut min garderob, så skillnaden kan inte vara enorm... Jag vet inte vad det är, men jag gillar det inte. Inte!

Tillsammans

When in doubt

run in circles

scream and shout

Ångeststresssyndrom dämpas enklast med två doser rödvin och tre doser vänner. Den metoden tillämpar jag nu dagligen och återhämtar mig lite grann. Det här med att isolera sig när man har för mycket att göra, det fungerar säkert för en del... men tydligen inte alls för mig. Det gör mig inte mer produktiv. Det gör mig inte glad. No sir.

Jag tycker bäst om mitt hem när det känns som ett kollektiv. Köket fullt av folk, vi lagar mat, vi pimplar vin. Skratten studsar mellan väggarna och ljudnivån är hög. Det står musik på i bakgrunden, någon dansar ut i matsalen med grytunderlägg under armen. Vi äter, någon säger "det blir nåt fel på mig när jag kommer hem till dig, jag kan inte sluta äta". Jag hittar en gammal cigg i en byrålåda som vi njutningsfullt röker upp. Vi blir sittande länge med våra kladdiga vinglas, och Sigge ligger under bordet, inslingrad mellan våra ben, och sover tungt. När alla har gått går jag och Sigge ut i natten. Han är groggy av sömn så vi går alldeles sakta, sida vid sida. Det är alldeles tyst och stilla ute. Vi sniffar i luften, och det luktar höst.

En sak till. Det brukade vara heligt för mig att jag fick sovmorgon i alla fall en dag i veckan. Sova till typ 11. Jag är inte den morgonpigga typen, även om jag alltid önskat att jag vore. Sen vi fick Sigge har jag i princip aldrig sovmorgon, och jag har inte ens reflekterat över det. Jag saknar det inte. Jag är inte i behov av det. Är inte det märkligt?

Mirakelkur

Amasonen sms:ade och frågade hur det var. Jag svarade att jag kände det som att jag håller på att gå in i väggen. Då ringde hon upp och sa till mig att dricka vin. Så jag gjorde det.

Ett glas senare var jag salongsberusad och harmonisk. Sigge såg bajsnödig ut, så vi gick ut. Kvällssolen log mot mig, och jag log bladigt tillbaka. Medan Sigge krystade ut en steamer gick Tiina Rosenberg förbi. Nej alltså inte en look-a-like, utan Tiina. Jag log lite simmigt. Tiina log inte tillbaka. Sen kom en kossa på en cykel. Hon var nog också lite dragen, men inte sådär harmoniskt dragen som jag var, utan på det mer sammanbitna sättet. Och när jag skriver "kossa", så är det inte en omskrivning för bitch. Det var en kossa, med juver och allt. Fast blond.

Det kändes lite som att jag och Sigge hade hamnat i Underlandet, så jag blandade ihop mina populärkulturella referenser och mumlade:

"Toto, I dont think we're in Kansas anymore."

Sen gick vi en tur i parken. Sigge åt lera och jag nynnade på någonting som jag inte minns längre. Sen gick vi hem. Jag fyllde på mitt glas.

If there was a God

Jag kan inte gå upp med uppsatsen när jag hade tänkt. Vilket först kändes skithelveteskukbajs, eftersom jag redan har skjutit på det och min chef räknar med att jag blir klar typ... igår, och så länge jag inte tar examen plockar jag ut en skitlön. Sen när det hade känts skit en stund, så tittade jag upp, såg mig omkring, och började andas. Ända längst ner i lungorna. Har ni testat det? Det är groovy alltså.

Mitt ofrivilliga uppskov, som beror på både mig själv och min handledare, blir min mentala räddning. Galenskapen håller sig på armlängds avstånd en liten stund till. Och ute skiner solen. Tiddelipom.

Just fine and dandy

Plötsligt ringer M. Trodde att han var i radioskugga sedan länge, men det visar sig att de inte hade någon kapten och därför varit fast i Longyearbyen längre än beräknat. Jag känner mig som en hycklare där jag sitter med mitt påklistrade leende och försöker låta glättig, men jag vill inte att han ska oroa sig för vad som pågår hemma när han borde fokusera på isbjörnar och sälar. Det är inte hans fel att hans resa krockar med precis allt annat, den var bokad sen i januari, och han kan inte göra något därifrån ändå. Delad stress är inte halverad stress. Jag känner att jag avslutar samtalet för snabbt. Blir ledsen av hans uppsluppna röst, den gör det så tydligt att jag fejkar.

Dags att ringa hit en vän.

Har viss självbevarelsedrift

Sen gjorde jag nåt busigt. Sånt man får dåligt samvete av. Sånt som gör att man gömmer sig i lägenheten så ingen ska se att man är uppe och går och att man inte alls är särskilt sjuk. Alla jag frågar säger att man får göra sånt. Jag hade ingen annan lösning. Jag köpte tid, och av alla jag känner är jag en av dem som är värd mest att fuska till sig tid just nu. Jag spenderar den ju dessutom så väl.

För första gången så har jag saknat mitt djur. Innan har det bara varit en lättnad, men den här gången så ångrade jag nästan att jag inte tog med honom. Saknade hans närvaro, hans päls under mina händer, hans tyngd i mitt knä, hans torra nos mot mitt ben. När de lämnade av honom och han kom inspringande i lägenheten som en liten rund bajs, så blev jag så lycklig att jag ville gråta en liten skvätt.

Att undvika galenskap

Jag tror inte att jag är typen som man oroar sig för. Jag är ganska stadig, jag fixar biffen. Så när andra människor plötsligt oroar sig för mig, då börjar jag också oroa mig.

Jag är fysiskt frisk igen, men jag vete fan om inte min hjärna är på väg åt fel håll. Stressnivån är orimligt hög. Jag måste backa, strukturera, beta av, men inte försöka beta av allting på en och samma gång. Andas, men kunna vara produktiv. Alla ger rådet att jag måste "ta mig tid", och jag hade också gett mig själv det rådet om jag inte var insatt i situationen, för då hade jag insett att det inte finns någon tid att ta av just nu. Jag behöver veta hur jag ska kunna jobba häcken av mig den kommande månaden utan att gå under. Det handlar om en månad, då jag måste p r e s t e r a. En ynka månad till. Sen ska jag vila. Sen ska jag boka in en semester. Jag ska läsa böcker, åka till stugan och plocka svamp. Sen ska jag sluta med det här jag håller på med nu. Sen. Men nu måste jag fixa det här. Med hjärnan i behåll.

Sånt barn samlar på

Mamma och mormor på väggen

Min mamma fyller 60

Objektivt fantastiskt

Ane Brun - Do You Remember (Official Video) from Ane Brun on Vimeo.

Please don't try this at home

Alltså jag har en fråga om vikt. Jag vägde mig för ett tag sen. Det gör jag normalt aldrig, av princip. Vågar är ondskefulla prylar som får folk att må dåligt genom att visa upp siffror som inte behöver betyda ett skit. Jag brukar klämma lite på mig själv när jag undrar om jag har gått upp i vikt. Eller så behöver jag inte ens göra det, för visst känner man det oftast på sig? När jag ser ut som en muffin, ja då behöver jag ingen våg. I alla fall, jag vägde mig för att jag sen skulle väga mig igen med Sigge i famnen för att se hur mycket han har växt (han väger nu 8 kg, för den som undrade). Nu har jag inte ätit något på två dagar och haft dunderdiarré. Folk säger ju att de rasar i vikt när sånt händer, så jag blev nyfiken och ställde mig på vågen. Den visade att jag hade gått ner 3 kg. På två dagar? Det känns orimligt. Kan man verkligen gå ner 3 kg på två dagar eller är vår våg fucked up?

Ma maladie

Inne på tredje dygnet av feber och rännskita. Très chic, non? Känns märkligt att vara hemma utan snor och hosta, är inte det obligatoriskt? Jag hasar omkring som en stönande vålnad (att gå gör mig illamående, andfådd och yr) i lägenheten, har inte lyckats få i mig nåt annat än lite cola. Jag är ett vrak!

Det är häftigt med djur. Sigge verkar känna av att jag är sjuk. Han ligger mest och sover, eller leker stillsamt för sig själv. Låter mig vara. När jag är uppe och går, så går han långsamt bredvid mig och duttar mig lite försiktigt på benet med nosen. Som om han agerar moraliskt stöd. När vi är ute på promenader är han lugn och lyhörd, som om han fattar att det inte är läge att leva rövare. Jag flåsar och stönar och han går stillsamt vid min sida. Mitt fina lilla djur. Instruktören på valpkursen kallade honom förresten "bäst i klassen". Det är ju för att han är ett geni. Ett geni som äter fågelbajs visserligen, men ändock.

Morron livet

Alltför tidig morgon, grus i ögonen, grus i skorna. Kom nu Sigge, jag pallar inte att vänta på dig medan du sniffar på varje grässtrå. Skynda till jobbet, på med namnskylten, på med leendet. Det finns ingenting i mig utöver stress. Jag har tappat bort min sambo, även om han inte har tappat bort mig. Jag har svårt att känna något utöver stress, jag är bara tom. Jag lovar honom att återkomma om några veckor, lovar att bli flickvän igen, men jag känner ingen tillförsikt. Jag känner inget förutom stress. Sätter på mig leendet och trycker gasen i botten.

Edit 18.26. Jävla livet. Jävla dag. Jävla patienter. Megakonflikt på jobbet. Jag som avskyr konflikter. Skakade i hela kroppen efteråt. Så många knöliga och krävande patienter just i dag. Sen började jag få ont i kroppen, bli illamående och frysa. Nu ligger jag nerbäddad i M:s stora mjuka kläder under tre filtar och fryser arslet av mig. Jävla livet.

Det var bara en tidsfråga.

I mitt jobb träffar jag många äldre människor med dödliga sjukdomar. Det är okej, jag tror ärligt talat att jag är för ung för att kunna relatera till det, och därför kan jag sköta mitt jobb utan att gå under av ångest. Jag tänker inte "det kunde ha varit jag". Jag känner empati för dem, men det drabbar mig inte riktigt på djupet. Det låter säkert känslokallt att vara så distanserad, men jag tror inte man kan jobba med det här annars. Men i dag dog min första patient. Dödsförklarades 06.16, står det i journalen. Jag träffade honom senast för en månad sen, och nu lusläser jag hans journal för att se om jag missade något. Klantade jag mig, borde jag ha kollat upp något mer, tänkte jag rätt? Om min bedömning hade varit annorlunda, hade han fortfarande levt? Är det mitt fel? Distansen är som bortblåst.

Parasit

Jag har en kompis som precis kommit hem från ett forskningsprojekt på nån ö i Afrika. Där blev han biten av denna, och är nu värd åt en liten koloni med larver som ska öppnas upp och tas bort. Jag har en morbid fascination för sånt där. Jag läste en bok en gång om nån som råkade ut för samma sak, en stor böld på armen som de trodde var en jätteovanlig fjäril så personen gick med på att fullfölja processen. Personen kände sig speciell, utvald och vacker trots smärtande böld (som jag tror gav värden hallucinationer också). Sen sprack den till slut, och det visade sig att den var full av fula spindlar. Besvikelsen.

Dykedude no 1

Jag har en man i mitt liv.

Han är liten, ettrig, häcklar flator och flatkulturer, samtidigt som han är den största flatan av dem alla. Förutom att han sen många år lever i ett öppet förhållande som fungerar, det känns inte särskilt flatigt. Men han dricker sitt te, kysser sin katt, köper sina ekologiska kläder och lyssnar på sin Heather Nova. Och han överanalyserar sina relationer. Han har dock aldrig passat in i några av de flatkretsar jag befunnit mig i. Han är över huvud taget svår att passa in någonstans. Han gillar rätt få människor, och det är långt ifrån alla som gillar honom. Alla mina ex har hållt sitt avstånd till honom, förutom Fransyskan som älskade honom som en hundvalp, som hon gjorde (kanske gör fortfarande?) med alla människor. Han är lättstött, har kort stubin, han är bitsk och alldeles för ärlig. Han är en kultursnobb och elitist. Min kärlek till honom är motsträvig. Jag gillar honom inte alltid, och han gör mig ofta irriterad. Alla hans relationer är komplicerade, och det vet han. Hans räddning är hans stora självinsikt.

Han är fruktansvärt lojal. Han är snubben du ringer när livet skaver. Han är den som dyker upp en halvtimme senare med en vinare under armen, beredd att prata hela natten. Han har hjälpt mig att flytta så många gånger att jag inte ens kan räkna dem. Jag minns särskilt den gången då det bara var han och jag, regnet vräkte ner och jag hade influensa. Vi hade, märkligt nog, jättekul. Jag har aldrig träffat någon som är så bra på presenter som han. Han tänker ut presenter ibland flera år i förväg, och de är alltid personliga och får mottagaren att känna sig älskad och speciell. Han klipper mitt hår. Han dömer mig aldrig, inte ens när jag är som mest omoralisk, och det är en väldig lättnad. Han minns allt vi någonsin har pratat om. Vi delar en förkärlek för formuleringar och han är så rapp i käften att han kan få mig att gråta av skratt. Han är killen som ringer upp och säger:

"Imorgon kväll kommer vi hem till dig och lagar mat. Sen går du på bio med min man och ser Harry Potter medan jag vaktar ditt kräk. Så här kan vi ju inte ha det."

Let me come home

Det är som att min hjärna är så stressad över att jag måste få klart uppsatsen att jag inte kan ta i den ens med tång. Istället måste jag maniskt lyssna på den här om och om igen (och videon är också ganska fin):

http://youtu.be/DHEOF_rcND8

Så finns det förstås den här fina covern också:

God morgon sötnos, är du vaken?

Just stop dogging me around

Jag går lite på knäna. Inget nytt där, det har jag ju gjort i över ett år. Det är bara det att jag börjar få så in i helvete ont. Jag plåstrar om och snälla människor blåser om man ber dem, men vad hjälper det när jag inte kan resa mig upp? Jag trycker undan stressen, puttar och knölar ner den i lådor och mörka vrår. Samtidigt så kan jag inte låta bli att göda den, så att säga att den för en tynande tillvaro i skuggorna vore ren lögn. Min stress mår skitbra, den är blankfet och fånleende. Den krälar upp på min rygg och så hänger den där och fiser och rapar, totalt utan skam. Får mig att fantisera om köttkvarnar.

Bombastiskt var ordet

Sommarens sista bröllop avklarat. Några vänner gifte sig på brudens släktgård, som jag hade trott var ett litet torp men visade sig vara just... en gård. Med egna sjöar. Notera att jag skrev det i plural. Det var bombastiskt. Middagen hölls i en gammal omgjord loge, och det hängde kristallkronor i taket. Min bordsherre var en lång och bredaxlad snubbe som bodde i Cambodja. Självklart ägnade vi hela middagen åt att diskutera fördelarna med att spendera längre perioder utomlands. Min resfeber är tillbaka, jag blir tunnelseende. Jag hade på mig en väldigt vid och somrig långklänning som var usel att dansa i. Var tvungen att hålla upp den, så hur mycket ghetto jag än försökte vara så såg det ut som att jag dansade linedance. Festen höll på tills morgonen, men jag och M kröp in i vårt tält någon gång runt fyra. Musiken dånade och nån galning körde runt på en fyrhjuling och brölade "visst vill du ligga med mig" eller vad den nu heter. Jag somnade som en bebis på valium.

Anledningen till att vi knoppade in medan festen var i full blom var att vi skulle upp vid nio och köra vidare till en släktfest. M:s farbror och faster fyllde 70. Återigen fann vi oss på en enorm gård, denna gång Eriksberg. Det var också bombastiskt men på ett helt annat sätt. Tyckte ändå man kunde se ett slags tema. Jag och M var rejält slitna och jag hasade omkring i gårdagens smink. Hade i alla fall vett att ta på mig deo. Vi fick skitgod mat. Sen fick vi se visenter och jag fick en officiell inbjudan till New York. Värre kan man ha det.

Dream a little dream of me

Jag drömde om en stor herrgård ute på landet. Det var sommarnatt, och ungefär alla jag känner var samlade, uppklädda till tänderna, i den stora festsalen. Tänk gigantiska kristallkronor, tunga sammetsdraperier, gamla parkettgolv och palmer. Alla var verkligen där, alla H, alla B, alla T, alla Q, och alla heterosar. De lekte The Kissing Game. De dansade en otroligt vackert koreograferad dans, och när varje stycke var klart skulle man kyssa den som råkade vara ens danspartner just då. Alla var uppsluppna och pirriga, och samtidigt så hjärtknipande tjusiga. Jag hade på mig en midnattsblå aftonklänning med bara axlar och håret var ondulerat och prytt med en stor vit blomma. Dessvärre satt jag vid sidan om och vaktade Sigge. Det värkte i hela mig för jag ville så gärna vara med, men någon var ju (av någon anledning) tvungen att sitta där med Sigge.

Det behövs fan ingen drömtydare för att inse vilken känsla den drömmen gestaltade och vad som pågår i mig just nu.

Huvudfoting ftw!

Jag är den som är den

Kom precis ut på jobbet. De närvarande kollegorna blev lite uppspelta, deras vardag blev plötsligt lite mindre förutsägbar. Nyttigt med mångfald, särskilt när den är synlig.

Är det så här ni har det?

Försov mig en timme. Väcktes av en kissnödig Sigge, thank you dog! Sen var det tjurrusning genom lägenheten, pressa ner all skit som skulle med i en alldeles för liten ryggsäck men skit i det för det finns inte tid att leta fram en annan. Sigge var yrvaken och förvirrad och försökte förstå vad vi lekte för lek. Till slut la han sig på golvet, och så fort jag kom i närheten la han sig hoppfullt på rygg med den lilla magen i vädret, för morgon brukar betyda gos. Inte idag.

Slet fram cykeln ur det proppfulla cykelstället, på med ryggsäcken, ner med valpen i korgen, och så cykla som fan. Hade fullt sjå med att få kräket att sitta still, han ville hellre hoppa ur och jaga råkor. Vingel vingel, flås flås. Ät din korv och var nöjd ditt lilla as. Fan vad långt det var till Tatueraren helt plötsligt.

Framme, dumpade av en överlycklig valp, och cyklade tillbaka in mot stan så svetten sprutade. Kom fram till jobbet med fem minuter till godo innan det var dags för första patienten. Rödfläckig i hela nyllet.

Och sen? Jodå, en arbetsdag fullproppad med jobb, sedan hämta Sigge och cykla till valpkursen (första gången, hoppas vi sköter oss!) och sen snabbt tillbaka hem för mamma kommer på besök och ska passa djuret imorgon. Sigge kommer vara övertrött och galen och hon kommer undra vad hon har gett sig in på. Heh. Och ja just det, sen måste jag iväg och handla också eftersom det inte finns nån mat hemma!

Snälla rara Gud, låt mig aldrig bli ensamstående förälder.