Jag tycker det är pinsamt. Jag borde ha vuxit ifrån det. Vad fan, jag är en tänkande vuxen varelse, med integritet och självständighet. Jag vill inte att någon håller mig i handen. Men det är värre än så.
Min mörkerrädsla är även rasistisk. Jag insåg det för första gången för några år sedan. Om jag är ute och går på natten och har ett gäng högljudda tonårskillar bakom mig, som pratar något arabiskt språk, så höjs min puls och jag blir stel i hela kroppen. Jag vill fly, gömma mig. Oftast stannar jag in, låter dem gå förbi. Vill inte ha dem bakom mig. Talar de däremot svenska utan brytning... ja då går jag lugnt i mina egna tankar. Känner mig trygg för att jag inte är ensam i mörkret.
Det här bygger, faktiskt, inte enbart på fördomar. Det bygger även på tidigare erfarenheter. För många år sen blev jag misshandlad av några tonårskillar med arabisk härkomst. Det var ingen grov misshandel. Det involverade visserligen blod och stygn, men det var över på några sekunder, jag hann knappt bli rädd, och jag stod upprätt hela tiden. Jag tänker på händelsen väldigt sällan. Mitt kranium är lite deformerat baktill, men i övrigt lämnade det inte några större ärr. Trodde jag. Nu har jag insett att min hjärna med tiden har byggt upp ett lager av rädslor och fördomar, som alla härstammar från den här enda isolerade händelsen. Nu jobbar jag på det. Utsätter mig. Analyserar reptilhjärnans reaktioner. Byter riktning. Det är inte så jävla lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar