Min första kärlek

Det var sommarnatt och festival. Jag var femton och full, och jag minns precis. Jag var så benig att jag nästan såg krokig ut, och hade precis köpt min första bh fast mina bröst inte var mer än viskningar. Jag hade på mig en ljusblå topp och ett par vinröda baggybyxor i manchester. Jag hade Robynpage, för det skulle man ju ha då, och jag tror håret var färgat rödbrunt. Jag var skitig. Jag hade sprungit ikapp med vår maskot, en lintott några år yngre som alltid var med oss och som antagligen var kär i oss allihop. Vi sprang på en grusgång och jag höll på att vinna så han fällde mig. Jag flög som en vante framåt och tog emot mig med händer och underarmar. Det var grus och blod överallt, och jag har fortfarande kvar en liten sten i vänstra handen. Men jag var full, jag kände ingenting. Någon sa till mig att skölja av armarna i ån, så jag gjorde det.

Några timmar senare satt jag där, under en ek i stadsparken, med såriga armar. Det var mitt i natten och fortfarande varmt. Fulla tonåringar överallt som gömde spriten i buskarna när polisen kom och lyste med sina ficklampor. Jag satt lutad mot trädstammen och lintotten låg med huvudet i mitt knä, höll på att somna. När jag tänker nu på hur liten han var, han kan inte ha varit mer än 13...

I vilket fall som helst så kom det fram en kille och satte sig vid oss. Jag hade aldrig sett honom förut. Han var så mörk att hans ögonvitor såg nästan självlysande ut i mörkret. Han var docksöt. Ganska kort, med kropp som en gymnast. Jag var avslappnad och full, inte så blyg och stel som jag brukade vara. Vi pratade och skrattade. Lintotten klamrade sig fast runt min midja som ett svartsjukt barn. Jag var så oerfaren, men försökte verka vuxen. Försökte låtsas som att det var vardagsmat att kyssa någon, trots att det bara var min andra gång någonsin. Jag var inte en sån tjej som killarna jagade, och så satt den här vackra pojken och sa att jag var perfekt. Att han aldrig hade sett någon så perfekt. När man är femton så är man inte kritisk än. Man är inte ironisk, distanserad och ärrad än. Så jag trodde på honom, rakt av, helt plötsligt var jag perfekt. Ankunge till svan på tio sekunder. Fantastiskt.

Han blev min första pojkvän, och jag minns när min mormor kallade honom för "chokladkakan" och jag minns när min pappa en sen kväll i köket hade ett väldigt nervöst och kort samtal med mig om kondomer. Jag minns att han gav mig en liten babysko från Adidas. Han hade antagligen snattat den, och jag hängde den i min ryggsäck. Eastpak, så klart. Han var min första, på alla plan, och jag var nog hans, och vi var självupptagna tonåringar som inte visste vad vi höll på med. Vi hade sex som små kaniner, men det var inte särskilt bra. Men vi var snälla mot varandra. Det höll inte så länge, men det slutade odramatiskt och jag tror att vi båda gick därifrån med lite mer stake än innan. Våran första förälskelse hade kommit och gått utan att lämna några ärr, och det har säkert format honom lika mycket som det har format mig. Tänk om alla upplevelser från tonåren kunde vara lika mjuka.