Eventful events

London is what London was. Kul, hemma, trångt, inspirerande och nergånget. Jag var sjuk hela resan men lyckades tränga undan det med underbara starka mediciner som inte tillåts i Sverige. Kanske för att de smakade kräks, kanske för att de är beroendeframkallande. Hur nu något kan vara både och. När jag inte drack kräks så visade jag bland annat M mina favoritområden, shoppade en t-shirt med Frida Kahlo på (tänkte att det skulle vara ironiskt), och luktade på en mysig bebis. De är inte så tokiga ändå, bebisar. Inte när de skrattar, klämmer tag om ens finger med små små händer och hickar så hela kroppen studsar.

Vi hamnade på en hel del spännande utställningar, bland annat en street artsnubbe som nu är en av mina nya favoriter, en fransman som kallar sig DRAN, kolla här.

På lördagen gick vi till en liten libanesisk restaurang i Soho (kan vi inte bestämma en gång för alla att libanesisk mat är den godaste maten?) och hade sjukt trevligt. Jag hade feber och blev lullig av vinet och värmen, och det kom ut en jävligt snygg tjej och magdansade tills hela stället kokade. Sen gick M ner på ett knä och friade. Ja det är faktiskt sant, både friandet och det där med knät. Jag har klurat ut att det varit på gång rätt länge, så jag var mentalt förberedd. På friandet, inte på knät. Jag blev sjukt generad, knallröd i huvudet, och svarade ja så snabbt jag kunde så han skulle sätta sig på sin broderade dyna igen. Han hade till och med köpt ringar, även om de är temporära och ska bytas ut mot några vi väljer ut tillsammans. Ja, så nu är man ett steg närmare till att bli en ärbar kvinna. Ska bli skönt att slippa all denna synd och otukt, för att inte nämna skärselden. I övrigt... jag kanske återkommer med något slags resonemang när febern har gått ner. Det känns rätt fint, på ett vardagligt sätt, så mycket vet jag.

Det enda jag ångrar med helgen var att jag inte köpte en skitsnygg ring som var precis som ett stort knogjärn i brons. Det var slappt icke-gjort av mig, den var inte ens dyr.