Mama I'm coming home

Jag tillfrisknade något, packade min väska, tog Sigge under armen och begav mig in mot staden för att tillbringa slutet av semesterveckan i glada vänners lag. Det är något visst med vänner som man har känt länge, som man har vuxit upp tillsammans med, bott tillsammans med, långrest tillsammans med. Jag saknar att ha dem i min vardag, att finnas i deras vardag, dessa människor som kan mig utantill. Sigge har varit ett under av gullighet, gosighet och lugn, förutom hans panikartade skräck för trapphus. Men vi har övat. Och övat. Och övat. Det går nog över tills han gifter sig, eller hur talesättet nu går.

Nu är jag tillbaka i Lund, och söndagsångesten rider mig som en mara. Sigge kräktes upp hela sin middag, så jag tänker att han också tycker att det här med att komma tillbaka från semestern känns lite sådär. Jag känner mig inte utvilad, redo att kasta mig in i jobbet igen. Jag är, som alltid nuförtiden, trött ända in i märgen. Men M var på visning på en väldigt lovande lägenhet i Malmö tidigare idag, och vi ska titta på den igen nästa vecka. Den kan vara vårt nya hem, vem vet? Det är dags att bli storstadsbo igen, och det är en bra grej.

Och på tal om en helt annan grej så klippte jag ju mig ännu korthårigare. Jag tror att det blev rätt bra, men reaktionerna har varit klart blandade. Min familj var brutalt ärlig (vad är det för fel med en trevlig och snäll lögn??) och sa att de inte gillade det. Mina vänner sa att de tyckte det var modigt och snyggt. Jag tänker att jag gillar't, men att det ska få växa ut lite. Det har dock stört mig att frisyren har påmint mig om någon, och jag kunde inte komma på vem. Jag är lik någon. Sen kom jag på det, och jag är rätt lik Hillary Swank i Boy's Don't Cry. Förutom att jag inte är särskilt butch då. Jag vet inte om det är en bra grej, men jag ser faktiskt ut lite så här: