En långsam process

Jag hämtade Sigge hos några fina vänner som passat honom över dagen. Han var övertrött och störig, men hade skött sig rätt bra. Inte bitit deras barn, till exempel. Sånt är bra. Vi blev kvar länge, och åt middag i kvällssolen. Jag fick halvspringa med honom i famnen till pendeltåget. Han var som en trasa, somnade i mitt knä redan på stationen. Åkte tåg för första gången. Låg alldeles lugnt i mitt knä, helt utpumpad av allt nytt i livet. Låg länge och bara tittade upp på mig. Tysta och allvarliga tittade vi länge in i varandras ögon, han i mina gröna, jag i hans guldbruna. Alldeles stilla. Begrundande varandra. Jag kliade honom lite bakom öronen. Han slickade på min arm, sedan la han sig till rätta och somnade.

Ofta ofta ofta känner jag mig osäker på om det var rätt att köpa hund. Jag är nu helt låst, jag som alltid satt sånt värde på min självständighet och min frihet att göra vad jag vill när jag vill. Det har inte förändrats. Jag ville inte att livet skulle bli annorlunda, jag ville ha det så. Jag insåg inte riktigt vad vi gav oss in på. Så är det. I teorin förstod jag, men ändå inte riktigt. Det är klart att det kommer att bli enklare ju äldre han blir. Han kommer bli mer lätthanterlig. Han kommer gå att lämna ensam några timmar. Men en stor del av den där friheten är borta, och jag har svårt att vänja mig vid tanken.

Då är det bra att det kommer stunder som den på tåget. Då tänker jag att det är värt det, att det är rätt ändå, och att han är den finaste lilla valpen i hela jävla världen.