Morfarn min

Min mormor och morfar köpte ett hus mitt i den svenska lantlivsidyllen. De köpte ett stort hus så alla barn och barnbarn skulle rymmas under samma tak. Sen samlades vi alltid där, alla somrar, alla högtider. Huset var fullt av skratt, springande fötter, babbel, musik och mat mat mat. Min morfar var redan då praktiskt taget blind och en välutvecklad audiofil, och han hade sin egen lilla konsertsal. Det var ett rum där en vägg täcktes av hi-fi och två väggar täcktes av bokhyllor fyllda med numrerade kassettband. Mitt i rummet stod hans fåtölj. Så satt han där och lyssnade på allt från Bach till samba, och jagade det perfekta ljudet. Ibland satt nåt av oss barn bredvid på golvet och lyssnade, men oftast var vi för rastlösa.

Mormor och morfar sålde huset för några år sen. De är nu 85 år, skröpliga och trötta. Kan inte längre gå i trappor. Nu bor de i en modern lägenhet inne i stan. Huset har blivit ett vandrarhem. En helg om året hyr vi hela stället och låtsas som att tiden stått still. I helgen var det återigen dags, och det var underbart. Jag har en väldigt kul släkt, om jag får säga det själv. Och Sigge skötte sig perfekt, lekte bra med de andra hundarna och charmade byxorna av alla som kom i närheten. Han simmade i en sjö för första gången, och verkade gilla det. Vi höll en konsert för mormor och morfar, komplett med rekvisita och allt, och mycket av det lät förfärligt, men när vi klämde i med "True Love" av Cole Porter (deras favoritlåt) så lät det fanimej tjusigt.

I söndags kväll, när mormor och morfar kom hem, så kom han plötsligt inte längre ihåg helgen. Raderad ur hans minne. Han var övertygad om att han hade varit hemma hela tiden. Då och då fick han små anfall då han bara satt och tuggade och stirrade rakt ut i intet. Sen dess har han legat inlagd. De hittar inget, kanske är det en liten TIA, kanske är det nåt med alla hans mediciner, kanske är det nåt helt annat. Han mår bättre, men helgen är borta. Jag vill skriva något resignerat och vagt vemodigt om åldrande, tidens gång och oundvikligheter, men jag tror jag nöjer mig med Youtube.