Även utomlandet har dåliga dagar

I morse sa en mexikansk liten tant till mig att hon tyckte att jag var "beautiful". Några timmar senare fick jag en käftsmäll av en autistisk man. Det är sånt som håller en balanserad.

USA är världens rikaste u-land. Så länge man håller sig inom San Francisco kan man luras och tro att så inte är fallet, men i arbetet med uppsatsen så åker jag runt i hela Bay Area. Och det är skit. Det är slum. Resurserna till mina patienter är minimal, och pengarna kommer dessutom från jävla försäkringsbolag som själva bestämmer (utan experthjälp, så helt godtyckligt) vilka som ska få hjälp. Det finns ingen social trygghet. Välfärden bygger på olika former av lotteri (tänk Extreme House Makeover). Min yrkesgrupp jobbar i byggnader som skulle få vem som helst att börja hacka sig själv i halsen. Folk bor i fallfärdiga lådor. Det här är så klart inga nyheter. Det blir bara så övertydligt när man får det upptryckt i fejjat. Normalt sett så kommer jag från besöken taggad och inspirerad. I dag åkte jag hem illamående.

För att lätta på trycket gick jag på bikram yoga. I dag gick det riktigt bra. Jag svimmade inte, och pausade inte. Tog mig igenom hela passet och kände mig stor och stark. Fick reda på varför det är så billigt: Alla som jobbar där är volontärer. Det gör ju bara det hela ännu finare, på nåt sätt. Instruktören i dag inledde med att fråga alla vad de hette, och sen kallade hon oss vid namn resten av passet. Det är de där små detaljerna..

Skickade ett sms till Liz igår. Ville att hon skulle veta hur mycket jag tycker om henne, att jag respekterar hennes beslut men att det ändå känns jobbigt. Ville på nåt sätt säga adjö, ordentligt. Hon har inte svarat. Jag antar att jag håller på att bli raderad. Känner mig ledsen.