Svammel

Jag såg väldigt lite av Pride Köpenhamn. Mest såg jag "Meat Packing District", eller Flaesketorvet som det heter. Danska är så vackert. Jag vet, för jag ska läsa det i höst och har börjat bläddra i min kurslitteratur. I alla fall. Vi drack väldigt många cocktails. Och blev väldigt uppspelta över det. Sen gick vi till en bar där det stod "This is not a FUCKING cocktailbar". Så där drack vi öl istället. Sen drack vi ännu mer alkohol på andra ställen. Sen hamnade vi faktiskt på en Pridefest. Synd bara att den sög. Det fanns absolut ingen luftkonditionering, och klubben var packad med dansande svettballar. Och så uppfanns Bikram Disco. Vi var inte dom som var dom, utan dansade så kroppsvätskorna sprutade i kaskader. Sen lessnade vi och stack hem till Amasonen. Då var det gryning, och jag la mina linser i två snapsglas med vatten och somnade. Mycket smärtsamt att trycka in dem igen på morgonen, men då har man i alla fall prövat det. Note to oneself: linsvätska är inte samma sak som vatten.

Sen var vi slitna och såg Pippa Lees hemliga liv. Det är inte en porrfilm. M ringde, och så fick jag springa iväg med bakisfrillan käckt på svaj för att äta på restaurang med nån främlings barn. Bland annat. Sen såg vi "Singin' In The Rain", födelsedagspresent från M. Jag är en sucker för musikaler, spelar ingen roll hur cheezy de är. När jag växte upp var dessutom Karl Dyall min stora hjälte, jag vet inte om jag bara ville kunna dansa som han eller om jag också ville bli hans mycket minderåriga fru. Det är oklart. Vad som är desto tydligare är att han inte har lagt av sig. Dansnumrena, även de Kalle inte var med i, var perfekta. Vem bryr sig om regin vacklar eller om det ibland blir för buskis, när man har såna guldnummer? Jag och M struttade hela vägen hem.

Nu är jag nyss hemkommen från praktikdag, och så slut i huvudet att tanken på att göra något annat än att sitta och glo in i väggen känns övermäktig. Upprepar högt för mig själv: "Gå. Och. Laga. Mat. Gå. Och. Laga. Mat." The end.