Talang är relativt

Det blev visst ingen musikalartist av mig den här gången. De behövde mer sångare än dansare, och då behövde de veteraner och inte sjunga-i-duschen-amatörer. Trist, och samtidigt helt okej. Hade antagligen känts surt om det hade varit dansen som inte dög, men sång har jag ju aldrig pysslat med. Det var rätt häftigt att bara ha fått vara med om en riktig audition, ungefär som det kan kännas rätt häftigt (efteråt) att ha varit med om en rotfyllning.

Även om det inte bor en sångare i mig, så kan jag efter i lördags berätta att jag minsann sparkar arsle i Singstar efter några öl. Jag hatar sällskapsspel, jag hatar karaoke, men av någon anledning (läs alkohol) så hade jag plötsligt en mikrofon i handen och väste "hii kaald mi thö woajld råå-åås bött maj näääjm oas älaajsa deejs". Sen var vi på KB och jag svor över alla små brats och Håkan jävla Hellström och glassplitter och toaköer. Jag har hört rykten om att KB en gång var en hyfsad rockklubb. Det är den inte längre. Det är en Finlandsfärja för blonderade 20-åringar. Jag kände mig som Arne Anka, med största skillnaden att jag är kvinna och därför inte behöver ruinera mig på öl utan istället kan bli antastad av svenniga snubbar från Eslöv som mer än gärna bjuder på alkohol i utbyte mot att de får stå innanför ens personliga sfär och tjattra om deras intetsägande jobb. Fy helvete. Jag ska bita ihop och stå ut med schlagern, bara ta mig tillbaka till gayklubbarna är du snäll, jag lovar jag ska aldrig mer klaga.

Kvällen avslutades med en vinglig promenad hem där jag och Rockbruden svor över Allt Som Är och hest skrålade:

I hurt myself today

to see if I still feel

I focus on the pain

the only thing that's real

Jag må vara oduglig för scenen, men där och då var det fasen inte en jävel som klagade.