Hemlandet

Det är mer snö i Skåne, men det är fan så mycket kallare här längre norrut. Das überschnyggen kängen funkar inte alls i det här vädret, trots att jag har lagt i fleecesulor och har på mig skidstrumpor. Inomhus är det inte mycket bättre, mina föräldrar är vana vid att ha ca 2 grader kallare än jag, så jag sitter så nära brasan som jag kan och ändå fryser jag. Men vackert är det verkligen, med all gnistrande snö. Hela dagen har jag suttit med datorn i knät, försökt jobba, försökt plugga, men mest tittat ut genom fönstret och myst. Det är skönt att komma ut på landet. Man tvingas varva ned. Inte prestera hela tiden, inte fara runt. Sitta still och hålla käften, det är en konst.

Mina föräldrar har skapat en tradition. När Nobelmiddagen visas på tv så har de egen nobelmiddag, med tjusig dukning och fin mat. Så skålar de när de skålar på tv, tar in nästa rätt när de gör det på tv. De klär även upp sig, men bara på överkroppen eftersom det bara är den delen som syns över bordskanten. Det betyder att pappa sitter i skjorta, kavaj, slips, mjukisbyxor och tofflor. De är fina mina föräldrar.

Bögar, snö och Orup

I går var jag på middag med ett sällskap av gamla och nya bögar. Vi åt mat tills vi alla hade foodbabies, drack glas efter glas med vin och även lite Amaretto. Vi pratade oss hesa och skrattade tills i alla fall jag fick lite kramp. Särskilt förtjust blev jag i en av de nya förmågorna, en kvicktänkt och kul kille som jag hoppas få träffa igen. Det var en fin kväll. När jag var tvungen att åka hem och de alla stod i hallen och vinkade så kände jag mig lite som Snövit som vinkade hejdå till de sju små dvärgarna, trots att jag nog var kortast i sällskapet. Innerst inne är jag nog dock snarare en av dvärgarna, jag upplever alltid ett så starkt släktskap med de queera, feministiska och rappkäftade bögarna. Jag är inte en faghag, jag är en smygbög.

M är i Österrike och trycker i sig julbord och jag skulle egentligen in till kontoret idag. Men Skåne är som vanligt fullständigt oförmöget att hantera snö, så alla kommunikationer verkar inställda. Jag älskar när vi får snö här, helt plötsligt får vintern en poäng, men här nere beter sig folk som om det är katastrofläge. VARJE ÅR. Och vi snackar om några futtiga centimeter! Det finns ingen beredskap, trots att det faktiskt kommer snö någon gång varje jävla vinter. Så vad göra? Gå ner till stationen och hoppas att det mot all förmodan kommer ett tåg? Och sen hoppas att man lyckas ta sig hem igen? För det finns inga garantier!

Äh. Jag stannar hemma, spelar Fable och lyssnar på Orup istället. Och som för att poängtera detta, får ni här en vacker video av sagda man. They don't make videos like this anymore.

Att ta steget och vad man har på sig

På förfrågan, som det så fint heter, så skriver jag om två saker idag: Hur det är att ta klivet ut ur gaybubblan, och vad jag, i all min subjektivitet, klassar som flatattribut.

Jag minns inte exakt hur det började. Jag tror att det började som nåt jag slängde in i konversationer som ett skämt, typ "ja det finns ju alltid han kollegan, hö hö". Sen började skämtet mer handla om min egen fånighet, att jag spanade på en kille trots att jag så uppenbart var homo, att alltihop berodde på en allmän torka på raggfronten. De som kände mig väl förstod att jag hade börjat processa. Och det höll jag väl på med i några månader. Jag var nog inte kär i M, vi kände knappt varandra. Det var mer att jag... kände igen något. Jag hade en magkänsla. Att jag faktiskt gjorde nåt åt saken hade nog mest med min rastlöshet att göra, jag blev less på att undra och bestämde mig för att testa. Jag bjöd ut honom, vi började träffas, jag hade noll koll och det var helt okej. Det hjälpte att M är så nyfiken och öppensinnad som han är, jag drog igång diskussion efter diskussion om sexualitet och genus och han hakade glatt på. Han följde gärna med in i min värld, han dansade på queerklubb, flirtade med bögar och skålade med drag kings, och det var liksom no big deal. Hade han inte känt sig hemma där hade det kanske slutat annorlunda. Jag hade aldrig valt bort den sidan av mig själv, och jag hade inte velat leva tillsammans med någon som inte förstod det. Men generellt sett tror jag det gäller att inte göra så stor grej av det. Steget är inte så jävla stort som man kan tro innan man har tagit det. Så här i efterhand, efter snart två år, så känns M:s könstillhörighet fullständigt irrelevant. It's all drag. Det handlar inte om att välja sida, eller byta sida, eller växla mellan olika sidor. Allt är flytande, och vi kan röra oss in och ut ur kretsar, livsstilar, delar av oss själva och våra egna självbilder. Men det här skulle jag kunna predika om hur länge som helst, så jag avslutar med: Det är bara att testa.

Så var det det här med flatattribut. Finns de? Finns det någon poäng med att spä på stereotyper? Jag vet inte, men när jag som baby dyke började nästla mig in i flatkretsar så kändes det förbannat tryggt att luta sig tillbaka på några säkra kort. Så varför inte. I dag tror jag att jag har släppt de flesta, och mitt enda synliga gaytrade är möjligtvis att jag har en asymmetrisk frisyr. Här kommer en mycket generaliserande lista:

• asymmetrisk frisyr
• väst
• T-shirt med tryck, gärna i stark färg
• hängslen
• herrkläder
• läderband runt halsen
• slips
• smycke från Efva Attling
• truckerkeps
• neonfärgade sneakers
• regnbågssmycken
• rejäla skor
• högklackat à la burlesque
• tumringar (still going strong)
• tatueringar
• piercingar
• extremt glittriga plagg
• baggybyxor
• underkläder från Frank Dandy
• byxor med häng som visar underkläderna från Frank Dandy
• sportbh
• svartmålade korta naglar

Shit det här var svårare än jag trodde. Det finns ju fler men jag fastnade lite här tror jag. I Malmö har jag märkt att jag ofta förväxlar flator med tonårsgrabbar. Många klär sig likadant. Men generellt sett tycker jag ändå det är rätt svårt att avgöra. Ser jag själv gay ut? I dag till exempel: asymmetrisk frisyr (men lockig, aj aj aj), rejäla kängor, svarta jeans med hög midja, grå topp med svart tryck (några byggnader och lite fåglar tror jag) och en svart uppknäppt herrskjorta (ett herrplagg, check). Skulle jag bli igenkänd av fellow sisters? Sjukt svårt att avgöra. Vad tycker ni är flatattribut? Och hur blev det här inlägget helt plötsligt så modebloggigt?

Ramblings

Har åkt på nån jävla matförgiftning och ligger hemma och är ocharmig. I går var jag nära döden, i dag har det lättat lite så nu leker jag bara med tanken. Lyckas efter mycket om och men installera spelhelvetet, bara för att mötas av ett spel som crashar. Läser på forum och inser snabbt att felet ligger hos tillverkaren, inte hos mig. Avinstallerar spelhelvetet och stirrar upp i taket en stund, med armen i ett krampaktigt tag runt hinken. Jag kräks alldeles för ofta i mitt liv. Det är bara att inse, jag är en sån som kräks. Drömde feberdrömmar i natt om sanddemoner och banshees. Läser antagligen lite för mycket fantasy.

Nästa vecka är det en queerfest med tema Dress For Sexes, dvs man ska komma i sitt "säkra kort". Kul tema. Funderar på om jag har nåt säkert kort. Tråkigt nog har jag nog aldrig reflekterat över min garderob på det sättet. Bland flator är det ju alltid produktivt att ha på sig nåt som skriker ut ens sexualitet. Hängslen till exempel. Då behöver folk inte oroa sig för att de ska ragga på ett hetero. Brukar funka. Jag vet att många väljer att trä på sig en slips för att vara riktigt övertydliga, men som flatattribut tycker jag det känns lika förlegat som skinnvästen. Snark. Då är hängslen bättre. De kan man dessutom dra i.

it's not a habit it's cool I feel alive

En gång i tiden bodde jag tillsammans med ett Xbox 360. Det ägdes av Fransyskan, och jag älskade/hatade det. Under en period då jag "skrev min C-uppsats" och hon "var utbytesstudent" så spenderade vi nästan hela vår vakna tid framför TV:n. Vi beställde hem mat men ville knappt trycka på paus för att gå och betala när de knackade på dörren. Vi duschade tillsammans, inte bara för att det var trevligt, utan även för att spara tid. Jag överdriver lite, ibland var vi faktiskt utanför huset. Jag har något svagt minne av att vi gick och drack öl med några kompisar en gång. Men oftast spelade vi spel. Min favorit var ett äventyrsspel som jag för mitt liv inte kan komma ihåg namnet på, men det var mycket fantasy, karate och asiatisk mytologi. Jag sögs in i det och älskade det. Grafiken, storyn, karaktärerna, spänningen. Efter ett tag slet jag mig dock loss på från skärmen och gav mig ut i verkligheten, medan min kära flickvän glatt stannade kvar. Jag insåg att tv-spel gjorde mig till en rätt oattraktiv människa, en slags snigel som aldrig gjorde något konstruktivt med sin tid. Jag började se min flickvän med andra ögon. Och det var nog början på slutet för oss. Vi gjorde slut, flyttade isär, och jag har inte varit i närheten av varken dataspel eller tv-spel sen dess. När ämnet har dykt upp har jag alltid bestämt sagt att nej, jag tycker det är FÖR roligt, det tar över hela mitt liv och jag får ingenting gjort. Jag är som en nykter alkoholist, jag måste hålla mig borta från det för all framtid.

Men nu håller jag kanske möjligtvis på att ladda ner ett litet spel.

Vad man tror man vill ha

Man undrar ju lite. Hur det är med självbevarelsedriften egentligen. Det är ju inte alls så att jag klagar, det hade varit osnyggt drygt av mig. Det är mer av en... höjning av ögonbrynet. En stilla undran.

Mitt mantra denna höst har varit "nästa termin kommer det vara mycket lugnare". Det har på nåt sätt varit mitt svar på allt. Och vad gör jag? Jag går med i ledningsgruppen för arbetsmarknadsdagarna. Jag blir praktikinformatör på utbildningen. Jag blir en av de drivande i en "genusuppdatering" av utbildningen. Jag nästlar mig in för att jobba med dekoren på någon av föreställningarna under Lundakarnevalen.

Jag planerar en resa till Tyskland (L-Beach, you know you want to), en resa till Amsterdam för en bögig partyhelg, en resa till Krakow för att fira faderns 60-årsdag och nu det senaste: En långweekend på Svalbard. Jag tänkte också komma igång ordentligt med målandet igen, det diskuteras till och med att hyra en gemensam studio med vänner. Någonstans där skulle jag även skaffa mig en våtdräkt och ge mig ner i ett längre och våtare grottsystem i Norge. Och så ska jag förstås plugga och jobba också. Den lilla detaljen.

Jag klagar inte. Det här är ingen klagan. Det är en ynnest att få vara delaktig i så här många roliga grejer, och jag går in det här med öppna ögon. Och jag räknar inte heller upp detta för att visa upp mig på något sätt för jag har inte gjort någon ansträngning för att bli delaktig och jag har heller inte blivit utvald bland andra. Jag har bara nappat på saker som passerat. Jag har nappat på mycket. Det som händer nu, det känns som formandet av ett liv. Om man nu ska vara så jävla dramatisk. Så jag klagar inte alls.

Men det här med lugn... Glöm det.

Crush!

Som jag har skrivit så har jag ofta känslan av att jag tappar bort folk. Tiden går så sjukt fort, det har blivit värre. Jag har börjat bli en sån som missar att svara på mail och sms, som slutar höra av sig. Jag brukar hata såna människor, det är så nonchalant. Men jag förstår nu, det handlar inte om nonchalans. Eller... jag väljer att utgå från att alla har det som jag. Alla saker som ska få plats i hjärnan gör en till en scatterbrain, det är rörigt och ostrukturerat och saker och ting trillar ut hela tiden utan att man märker det. Men ibland, ja då plockar man upp en människa som man inte har träffat på evigheter, och så spenderar man några timmar med henne. Man pratar så snabbt och mycket att man börjar snubbla över orden och stamma, och man skrattar så sminket smetas ut och man går och hämtar påtår och glömmer sen bort det tills det blivit kallt. Det är som en förälskelse, det pirrar i kroppen och man kan inte riktigt ta ögonen från henne och man lägger märke till alla små detaljer, och man vill umgås med henne jämt och man vill introducera henne för alla man känner. Trots att man inte har setts på flera år så delar man med sig av det inre innersta utan att det ens är ett medvetet beslut. Man går därifrån fylld av energi och upprymdhet, och ringer upp ens sambo för att berätta att man är kär.

La fatigue

Jag är så sjukt förbannat trött. Det måste vara mörkret. Idag hade jag seminarie på morgonen. Sket i det. Tänkte gå och jobba istället. Sket i det. Gick ut en sväng på stan och köpte julklappar. Vet några flator som kommer gilla sina klappar i år. Åkte sen in till Malmö och fikade. Café Banjo har ju fått en uppföljare! Samma koncept, mycket bra initiativ. Vi behöver ett regnbågsfärgat hak. Ligger på Karlskronaplan, uppfattade inte riktigt vad det hette. Trevligt trevligt. Gå dit.

Att ha valpen här över helgen var väldigt mysigt, om än lite påfrestande. Det är så... mycket. Av allt! Hon tuggade sönder ännu ett par Kosshörlurar för mig, men jag får skylla mig själv som lät dem dingla från bordskanten. Hon är fin, som en hårig liten bajs med små sylvassa tänder. Jag har märken över hela händerna efter våra små brottningsmatcher. Det kändes både tomt och befriande att lämna tillbaka henne.

M:s födelsedagskalas tvingade oss att till slut ställa i ordning det sista rummet i lägenheten, och vips så har jag en ateljé! Stora fönster med mycket ljus och någorlunda gott om plats, för första gången behöver jag inte plocka undan grejerna när jag är klar, jag kan bara låta allt stå framme! Ser fram emot när jag har tid att sätta igång igen med mitt projekt som stannade av när den här helvetesterminen började. Kalaset var för övrigt en hit, men väldigt rörigt. Så mycket folk! Barn och hundar överallt, ljudnivån var på max. Till slut satt jag bara och stirrade. Jag är, som sagt, trött. Mest hela tiden.

Djur och kakor

Min praktik är över. Min handledare fick choklad, jag fick en kram. Och ett väldigt väldigt fint utlåtande. Som jag sa: No emotion is the final one. Allt svängde, och sen blev allt så jävla mycket roligare. I kväll kommer Djuret. Det är Amasonen och flickvännens hund. Hon ska bo här några dagar, och vi ska älska henne sönder och samman. Det finns ett visst sug efter hund i den här lägenheten, men vi har tillräckligt mycket självinsikt för att förstå att det är en dålig idé så länge våra tider är så oregelbundna som de är just nu. Varför skaffa en hund om den alltid är hos någon annan? Så tills vi lever ett lite mer ordnat liv så hundvaktar vi, och det är av godo. M ska även ha födelsedagskalas den här helgen, och han har önskat sig ett riktigt tantigt teaparty, med sju sorters kakor. Bakning är inte något jag sysslar med, men M är däremot en riktig liten bullfarbror. Han tar på sig sitt lilla förkläde och plockar fram sina välorganiserade lådor med ingredienser, och snart börjar det dofta varm vanilj och kanel inne från köket. I do love my mjukiskille.

Mitt hem är min borg

Tappar kontakten

Varför är det så svårt att knyta människor till sig i vuxen ålder? Varför slutar man vara som ler och långhalm med sina vänner? Varför har vi inte längre tid med det? Vi springer förbi varandra på väg mot nästa "måste", vi strör några komplimanger och försöker bekräfta varandra i förbifarten för vi vill ju att de viktiga människorna ska veta att de är viktiga, men vi har egentligen inte tid att njuta av varandra. Vi har inte tid att göra något viktigt tillsammans. Alla kalendrar är fullbokade, alla helger redan uppbokade, och jag känner att vi gör FEL, fel fel fel. Vi har fått vuxenlivet om bakfoten, det var inte så här vi skulle göra, vi skulle inte bli isolerade öar, vi skulle bli vidsträckta landskap av rullande kullar. Vi skulle röra oss i trygga varma flockar, sova nos mot nos, tass mot tass. Springa sida vid sida, inte springa in i varandra då och då över en jävla latte. Ni rinner mellan mina fingrar och jag känner mig sorgsen över att jag inte kan stanna och fånga upp er.

Screw solidaritet

Det är klart att jag blev sjuk. Jamen det är väl för fan självklart. Med min mesiga lekamen var det väl inget annat att vänta. Det är priset man tydligen betalar för att få vara lite solidarisk och fin, En God Medborgare. Eller så är det priset jag betalar för att jag fick gå före hela långa kön av Goda Medborgare som också skulle vaccinera sig (en lång historia). Jag har feberfrossa och har så många lager kläder att jag ser ut som Michelinmannen. Ligger nedbäddad i soffan och lyssnar på Melissa Horns "Jag kan inte skilja på" för den är fin. Jag har även sett filmen 9, men den var lite av en besvikelse. En sån där film där konceptet är strålande och man vill gilla den bara därför, men så kan man inte det eftersom den är dålig. Och detta trots att den är riktigt fint animerad. Nörden i mig suckar, och fortsätter med några avsnitt av "Skins".

I kväll hade jag två val: Dricka öl med diverse flator, eller dricka drinkar med diverse heterosar. I shall do neither. Jag ska ligga här, som en darrande larv i sin kokong, och lida med mig själv. M är självklart "bara lite öm i armen", och ger sig därför ut i novembernatten, vilket förstås är mycket klokt av honom. Han är en klok man. Och jag är en sissy.

Solidaritet

För övrigt ska jag vaccinera mig idag. Mot baconfebern, så klart. Med en viss insikt i den medicinska världen känner jag mig något skeptisk. Jag hade egentligen tänkt vänta lite längre med min solidaritetsgärning (som direkt framstår som mindre solidarisk men what the hell) för jag kan tycka att det är rätt vettigt att ställa sig vaksam till läkemedel som framställs under sån tidspress. Hur många korrekt utförda vetenskapliga studier tror ni har gjorts på detta vaccin? Jag bryr mig inte ett skit om löpsedlarna och deras domedagsprofetior, men jag bryr mig om metodiska tillvägagångssätt. Jaja. Nu får jag skjuts till stället där smacket ges ut, så det är bara att snällt sätta sig i bilen och tuta och köra. Eller, jag varken tutar eller kör eftersom jag inte har något körkort. Möjligtvis hade jag kunna sträcka mig över ratten och tuta lite, men det känns oartigt på nåt vis.

Screw självinsikt.

"No emotion is the final one."
Det är egentligen ett rätt banalt citat. En ganska självklar grej, en ganska fånig mening. Men det citatet har följt mig i åratal. Det har blivit som en påminnelse, som jag självmant plockar fram ibland. Varje känsla passerar, varje läge är föränderligt. Det kanske känns som skit nu, men det är övergående. This too shall pass. Sen kommer jag se tillbaka på det och inte förstå varför jag inte kunde distansera mig från det, så jävla farligt var det väl inte.

Nu är ett sånt läge. Näst sista praktikdagen. Avslutande samtal med handledarmonstret, som utvecklats till en fullt mänsklig människa. Allting känns positivt, praktiken känns plötsligt kul. Handledaren är "ovanligt nöjd", och öser lovord över mig och min kursare. Och det är klart att man glir glad av att höra det. Ingenting känns dramatiskt, inget känns stort. Det bara är, i all sin vardaglighet. Och jag undrar vad det var jag egentligen låg sömnlös över. Känner mig som en drama queen, även om jag egentligen inte har skapat något drama. Silly rabbit.

Humor mitt i allt mörkrött

Precis så här känner jag idag, efter en heldag med föreläsaren Herr Urusel, a.k.a. Herr Opedagogisk Gubbjävel, och med ilande molande mens som fyller hela jävla bäckenet.

Tack J.

Take this waltz

Det var en lyckad fest, intim och dekadent. Mitt i natten dansade jag runt barfota i aftonklänning, lullig på ungersk champagne. Allt kändes varmt och glittrigt i det fladdrande skenet av stearinljus nedtryckta i slitna kandelabrar, och jag dansade för dansandets skull, för att musiken var så bra, för att allting just då var i harmoni. Runt omkring mig dansade andra aftonklänningar och några smokings och en frack, och vi sjöng och vi skålade men egentligen dansade jag alldeles alldeles själv, utan hämningar och bara för min egen skull. Som om ingen såg, du vet. Det kändes väldigt vackert, och jag såg att min syster är som allra vackrast när hon kastar sig runt, uppklädd till tänderna men med frisyren på sniskan och rosiga kinder, och sjunger med i musiken och pekar rakt på en som för att säga "kom igen lillsyrran nu kör vi". Klick. Ögonblicksbild.

Det är också väldigt vackert att återse gamla vänner och känna att hur mycket det än kränger och svänger i livet så förblir vissa saker konstanta. Att vi inte längre är tonåringar som tror att timslånga häng på ett visst café ska definiera oss som coola spelar ingen som helst roll. Det grundläggande kvarstår. Heja dig V.

Rude awakening

Vaknade i morse med denna mening ekandes i huvudet:
"Så länge jag darrar går det inte att strypa mig."
Mysig start på dagen? Lite som att vira in sig i en mjuk filt med en kopp varm choklad?
Sen kom M inskuttandes i underställ och såg väldigt mycket ut som Kalle Stropp.

Jag hade häromdagen ett stort genombrott med en av mina patienter. Det är såna saker som får vågskålen att tippa över, som får en att sluta tvivla och bara gilla läget. För senaste tiden har jag tvivlat lite. Det har inte känts hundra. Nu är jag i alla fall uppe i 85% igen.

Helgen spenderas i hemstaden. Det är dags för galej, och jag har packat min stass och mina smycken och den stora grejjimojjen jag ska klämma dit i håret. Bloody brilliant.

En halvtimme senare: Försökte mig på det här med att mingla med okända kollegor på lunchen. Fick höra någon använda uttrycket "finkultur" utan ironi. Alls. Jag visste inte ens att det var möjligt.

Sånt jag ser

Igår såg jag Lo Kauppi och Anna Vnuk på en scen. Enda sen jag såg Kauppis "Bergsprängardottern som exploderade" så har jag haft en liten pyrande crush på henne, hon tar plats på ett så förbannat skönt sätt. Hon har scennärvaro. Hon är självklar. Hennes uppträdanden gör mig nervig och glad på samma gång. Jag älskar hur hon ställer sig bredbent, drar fingrarna genom håret och bara... äger.

Anna Vnuk gjorde en dansant hyllning till kvinnan som barnaföderska, och jag är ledsen men jag tycker det är ett rätt ointressant tema. Att få sitt första barn är säkert precis så häftigt så att man vill göra en hel föreställning om det, men det betyder inte att det är intressant att titta på. Och med en uppväxt inom dansvärlden är jag en kräsen publik, jag impas inte lätt. Det var skön musik och bitvis fick de till det bra, men annars... det kändes gymnasialt. Väldigt ungt.

På väg därifrån var det storm och jag fick en sten rätt i tinningen. Det var kanske Guds bestraffning för att jag inte tycker att kvinnor är överjordiska varelser som ska dyrkas bara för att vi kan bli på smällen. Guds vägar är ju, som alla vet, outgrundliga. Jag åkte hem och åt kakor.

Bryssel i bilder

Lös(släppt) och ledig

Jag packar min (ser jag nu) mycket skitiga kabinväska, och drar iväg till Bryssel över helgen. Här ska drickas trapistöl!

A la semaine prochaine...

Jag modebloggar

Det var nån som läser min blogg som sa att jag överanalyserar allting hela tiden, och det lät ju fan sjukt långtråkigt att vara en sån... Så för att bevisa för mig själv (och eventuella läsare) att jag inte alls är så grubblig eller i alla fall inte så ofta eller i alla fall inte hela tiden, så är det i dag dags för: Modebloggande. Det känns sjuk ute, men där är mina tankar i dag.

Jag har fått en hangup på det androgyna. Det avskalade. Jag är mycket less på det puffiga söta och färgglada. Jag vill ha svart, grått, brunt, marinblått. Jag vill ha rejäla gamla mckängor och en strikt svart vinterrock med ståkrage. Inga krusiduller. Och det har jag köpit, ja det har jag minsann. Men jag vill ha mer. Jag vill ha kroppsnära men inte figursytt, jag vill ha kraglösa skjortor, jag vill ha slitstarka rejäla material som är vackra i sig själva, jag vill ha välskräddat. Jag vill ha herrsmycken. Jag vill ha ett fickur, inte att hänga runt halsen utan att ha i västfickan, med tillhörande kedja. Jag vill ha retro, à la 30-tal. Det raka, okonstlade. Uppkavlade ärmar och välputsade skor. Jag vill behålla mitt långa hår men klippa det ännu mer asymmetriskt. Framför allt har jag för första gången reflekterat över det, och insett det, att jag har en kroppsform som ofta passar sig bättre i herrkläder. Jag har köpt herrkläder förut och alltid förundrats, men aldrig kommit till någon egentlig insikt. Jag vill blanda mer. Jag har ingen önskan om att bli butch. Jag kommer aldrig vara butch, det är inte jag. Men som alltid, är det inte just kontrasterna man vill åt? Är det inte där det blir intressant?

Han är som en rök

Så har M åkt till Libyen igen. Han må vara där borta och bada i medelhavet, shoppa på exotiska små marknader insprängda i trånga gränder och vräka i sig underbar libanesisk mat, men jag har fortfarande hans teckning på foten. Lite suddig visserligen, men jag tar vad jag får.

Dagens fredag

Dagens aktivitet: Några timmar jobb, några timmar auskultation hos en människa i min yrkesgrupp, någon timme inne på nya Entré, trots att jag hatar köpcentrum men jag måste ju se hur åbäket ser ut inuti plus att jag är i krokarna ändå och verkligen behöver en ny vinterjacka. Sedan vernissage eller filmkväll. Kanske en liten whiskey på det. Jag SKA bli en whiskeydrickande människa.

Dagens känsla: Halsinfektion. Och en puttrande glädje inför känslan av att allting vänder.

Dagens outfit: Das überschnyggen kängen, mörka jeans, slinkig topp med nån slags specialkrage och grå väst. Och Amasonens tjejs armbandsur. Varför går jag omkring med det på mig? En stor tung och klumpig sak.

Dagens musik: Florence & The Machine. Tröttnar aldrig.

Dagens Jenny Holzer: Slipping into madness is good for the sake of comparison.

Dagens läsning: Tidningen Ful. Mycket nöjd när den dimper ner i brevinkastet.

Dagens frustration: Kontoret har slut på tejp.

Dagens längtan: Drömde i natt att jag var i Köpenhamn och alla mina gamla rävar var där. Du var där Jenny! Och du med Vicky! Vi gick på hårdrocksklubb och det var fest och det var bärs och det var långhåriga snubbar i kajal.

Dagens mindfuck: Att för första gången ha råd att kosta på sig nån av de där dyra prylarna man har suktat efter, och sen inse att de tappar sin dragningskraft så fort man äger dem. Konsumtionssamhället är en bluff, who would have thought? *s*

Dagens citat: I must become a lionhearted girl

Allt som påverkar

Såja. Då var vi på rätt köl igen. Inte för att skryta (eller jo) men jag fick full pott på den där jävla omtentan. Sen hade jag praktik och impade på min bitchiga handledare. Jag börjar förstå hur hon funkar, börjar knäcka koden. Vi satt en lång stund i fikarummet och bondade, hon och jag, och jag kände nästan att jag kunde tycka om henne lite grann. Tantaslanta. Dessutom väger mötet med patienterna upp precis ALLT. Jag knyter alltid an till dem som fan, och den här gången är inget undantag. Vill stoppa ner dem i väskan och ta med dem hem, bjuda dem på kakor.

Jag har fått taxfree-parfym av M och blev skitglad. Jag har alltid önskat, i hemlighet, att få parfym av en partner, men det har aldrig hänt förut. I hemlighet har jag alltid önskat mig de där svenniga presenterna, men jag tror jag skickar ut vibbar som säger att jag skulle bli besviken på sånt. Att jag bara vill ha genomtänkta, smarta och personliga presenter. Det är inte sant, i verkligheten hade jag tyckt det vore rätt fint att få ett kit från Body Shop eller en biobiljett. Just kanske för att jag aldrig får det. Men nu har jag alltså fått en parfym, och jag sprutar den på mig medan kårar av vällust löper utmed min rygg.

Det virvlar omkring snö där ute. Inte konstigt att det är så kallt att man blir lätt hysterisk. Det var snö på väg. Den är tidig. Det är som att allt den här terminen har lite bråttom. Ingen tid till att invänta rätt stund, ingen tid för reflektion, ingen tid till att finnas kvar i de där oförglömliga men tysta ögonblicken, för vi måste hela tiden vidare och allt som vi en gång har passerat har vi glömt. Och det är okej, det kan vara så, så länge det inte är permanent. Det här är inte mitt tempo.

Grå måndag

Måndag eftermiddag tillbringas i ett berg av stenciler. Vi drunknar i papper i den här kursen, vilket papper du än letar efter så hittar du det aldrig. Ute regnar det, och jag sörjer att alla löv trillar av så fort. Men hösten är bäst, ändå. När jag tröttnar på tentaplugg så pimpar jag datorn med nya ikoner på min dock. Min dator börjar se ut som om den tillhör en nördig tonårspojke, med monster och Kill Bill-referenser. När jag tröttnar på det så njuter jag av att M är hemma några dagar, han löser upp många knutar i mig. Mer än något annat så gör han mig flamsig och får mig att prutta med armhålan och starta kittelkrig som jag nästan alltid förlorar och måste springa därifrån och låsa in mig på toaletten. Nyttigt i dessa allvarliga tider.

En annan stämning

Musiktips nu igen

Son Of Dave. Lyssna, se, dansa och lär.

Whatever you say boss

Fan vad lack jag blir när man hamnar i situationer då man måste lära sig att "hantera" någon. I en perfekt värld ska sånt inte behövas, då ska alla bara vara lyhörda och kloka och snälla. Det är som att den här människan är felprogrammerad och har blivit alldeles krum. Hör du det, lilla sketna människa!? Jag tänker reboota dig! Sen ska allt bli bra ska du se lilla tantaslanta! *ler maniskt som hela världens lilla Galna Professor*

Ja ja. Just nu blir saker och ting bättre, varje timme. Jag ser till att omge mig med bra människor, och de ser till att mata mig med rödvin och choklad. Det gör mig snäll och harmonisk.

Det flörtas med mig. Jo, det är sant, det här skriver jag inte bara för att det har varit så sjukt dåligt med flataction i den här bloggen de senaste, öh, snart två åren. Det är någon som smygande kommer och klämmer på mig så fort hon fått i sig ett glas eller två. Inte alls på något påträngande sätt, och hon är ju så väldigt snygg, trevlig och rolig. När man är i ett förhållande så tycker jag att man snabbt tappar uppfattningen om ens "raggvärde", så det känns fint att veta att man fortfarande kan utgöra nån slags lockelse för det egna könet.

Och så den lilla dikten:
Kråkor flyger fritt
Ibland hittar de en pommes frites

Bistra insikter

Generellt sett är jag inte en babblig person. I vissa situationer kan jag vara direkt tystlåten. Men jag har inga problem med att prata med folk, jag är ganska oblyg och jag har inga svårigheter att vara öppenhjärtig mot främlingar. I vissa grupper har jag insett att jag lätt uppfattas som lite dominant även när jag är tyst, och jag har kompenserat detta med att öppet erkänna mina svagheter. Jag har varit rätt nöjd med att vara sån. Men de senaste veckorna har jag befunnit mig i situationer där allt detta har varit till min nackdel, på ett rätt brutalt sätt. Jag har inte varit the main dog, jag har varit den som legat på backen med blottad strupe. Och jag har hanterat det som jag är van vid, men det har bara lett till att jag har sparkat på mig själv, blottat mig ännu mer, mått ännu sämre, framställt mig själv i dålig dager. Det har tvingat mig att inse att jag måste lära mig att göra något som känns helt främmande för mig: Jag måste anpassa mina uttalanden. Jag måste vara taktisk när jag snackar. Begränsa mig. Hålla inne med saker. Inte bli personlig. Inte börja mina svar med "Jag känner att...". Tänka igenom vad jag säger innan jag öppnar käften, för helt plötsligt måste jag kämpa för att hålla huvudet över ytan och då gäller det att hålla på stoltheten. Göra mig själv untouchable, om bara för ett tag. Ta ett stadigt tag om alla spretiga känslor som hotar att välla över, dra dem tätt intill mig och och noggrant välja vilka jag vill prata om dem med.

Vara taktisk för sin mentala hälsas skull? Suck. Men jo. Så ser det ut just nu. Det är en ovänlig och hård höst.

Alkohol du ger mig vad jag tål

Jag har varit så sanslöst bakis idag. Allt som har kommit in i mig, har direkt kommit ut igen. Och inte på det naturliga smärtfria sättet. Jag skulle ha åkt hem på förmiddagen för att förbereda mig för morgondagens seminarium, men min kropp stabiliserades inte förrän runt sex på kvällen. Så jag har legat i Amasonen och tjejens soffa och tittat på "Vem vet mest" hela dagen. Jag har aldrig tittat på ett helt frågesportsprogram förut, av förklarliga skäl. Idag såg jag fem. På raken. Det var action på lagom nivå för min söndermanglade hjärna. Visste du att Porla brunn ligger i Närke? Eller att Japans kronprinsessa heter typ Massako? Människor som jag ska nog egentligen inte dricka alkohol. Människor som alltid, utan undantag, blir löjligt bakis. Människor som har ett ständigt hotande magsår. Människor som inte slutar dricka vid midnatt.

Det positiva är att jag sen jag fick i mig första glaset vin inte har ägnat en tanke åt plugg och praktik. Och det känns. En själslig rensning, av det positiva slaget. Det är kanske ändå värt en kroppslig rensning, av det negativa slaget?

Äh, vete fan. Det där lät för förnuftigt och käckt för att vara sant.

Morgonstund har nästan aldrig guld i munnen

Jag har alltid varit missunnsamt avundsjuk på morgonpigga människor. Såna som vaknar självmant klockan sju en lördagmorgon och känner sig utvilade. Jag är aldrig utvilad. Jag vet inte hur det känns. När jag vaknar gör jag det nästan alltid på grund av väckarklockan och jag vill alltid sova mer. Jag kan snooza i en timme utan att någonsin vara vid medvetande. Hela min familj är morgonpigg, vilket såklart betyder att jag alltid blir pikad. Folk säger att sånt där blir bättre med åren, men än så länge har ingen förbättring skett. Jag är och förblir en trött människa, och i dag är inget undantag. Kom till jobbet tre timmar senare än beräknat, men jag tycker ändå jag förtjänar en stående ovation för att jag kommer in och jobbar en lördag. Så här sitter jag återigen, den enda människan i ett stort kontorskomplex. It's just a little bit of history repeating. Känner lite för att göra en Weapon of Choice. Ja du vet, Fatboy Slim. Videon. Kunde jag youtuba från jobbet skulle jag lägga upp den här. Istället ska jag plugga in Ipoden, kasta mig upp från mitt skrivbord, och så ska jag och das überschnyggen kängen ut och svassa i korridorerna.

Senare: Trots svassande, trots tedrickande och trots bra musik så börjar jag bli kall och grinig. Hade gärna kramat på M just nu, men det kan ju bli lite svårt att få till. I kväll är det fest så jag har en vinare i väskan. Kanske ska korka upp den redan nu? Om ingen ser dig dricka på jobbet, har det då verkligen hänt?

Less kinky

I dag är en bättre dag. Vaknade utsövd, var på praktiken redan innan handledaren hade kommit. Hade tre patienter på förmiddagen, och om jag får säga det själv så sparkade jag rumpa. Utifrån den erfarenhet jag har. Det jag förlorar på teorin tar jag igen i patientkontakt, det blir min räddning. Jag fick till och med en överarmskläm av Patienten Surpuppan. Det är en otrolig lättnad att behandla patienterna ensam, utan en handledare som tittar på och bedömer. Fattar inte att jag låter den kvinnan påverka mig så mycket.

När jag kom till jobbet låg ett stort och sjukt snyggt paket från Allsaints och väntade på mig. Vad är det med det här märket, de till och med FÖRPACKAR sina grejer på ett sätt som slår an precis alla strängar i mig?! I paketet låg mina skor. Das überschnyggen kängen. Äntligen har de kommit till mig, mina androgyna älsklingar. "Whatever" säger ni, men blir lycka mindre lycklig för att den är materiell? I think not. Nu sitter de stadigt på mina fötter, och vi ler lite i mjugg tillsammans.

M är i Libyen. Är jag en dålig partner som inte ens håller reda på vilken dag han kommer hem igen? Jag är för uppe i mitt eget för att ens oroa mig för att min sambo befinner sig i en militärdiktatur. "Vadå tortyr?? Kom inte här och snacka om tortyr, har du sett mitt schema!?!" Ungefär så. Jo, jag erkänner det villigt, jag kan vara en riktigt självupptagen jävel. Och jag ler lite i mjugg.

Sad and kinky

Det skulle ju hända någon gång. När man läser så onödigt länge som jag gör så är det klart att det måste hända. Universitetet är ju fan upplagt så att sånt ska hända, det är satt i system. Så vad fan. Jag kuggade en tenta för första gången i mitt liv. Det var inte ens en riktig tenta, och jag kuggade med ett poäng. Big fucking deal. Men shit vad det drar ned mitt humör idag. Sekunden efter jag fick reda på det kastades jag in i en patientsituation jag inte alls visste hur jag skulle hantera, och fick sedan "konstruktiv" kritik av min handledare som jag inte alls var i läge för att ta emot. Ovanpå det så gick jag i försvarsställning, vilket var så sjukt onödigt och som jag skämdes som fan över efteråt. I did not take it like a man, som man ska. Om man är cool. Idag har jag inte varit cool. Det finns mer, men jag vill inte ens skriva det i min kvasianonyma blogg.

Satt på bussen hem och stirrade hålögt ut genom fönstret medan mörkret föll. Kände mig 270 kg tung av all ledsamhet, inte för att jag har kuggat en tenta för det fattar jag också att det är en skitsak, utan av kontentan av idag. Allt som inte har gått bra i dag. Alla situationer som jag hanterat på ett kasst sätt. Jag lyssnade på Johnny Flynn och tänkte:

If you're having girl problems I feel bad for you son, I got 99 problems but the bitch ain't one.

Min valda familj

Jag tackade inte nej till allt. I lördags kom Amasonen, hennes tjej och deras lurviga lilla valp. Vi åt middag som blev en härlig trerätters, och vi pratade i timmar. Hasade omkring i myskläder. Drack vin. Jag och Amasonen snöade in på våra yrkessnack, som vi gör ibland. M och tjejen låg på golvet och lekte med valpen. Ljusen brann ner, musiken plinkade. Vi gick och la oss. På morgonen hittade vi inte våra gäster, för de var ute och köpte frukost. Sen åt vi en långdragen och stor frukost som tog upp hela vårt gigantiska matsalsbord och det kändes som ett litet kollektiv och det var sådär sömndrucket lugnt och harmoniskt. Valpen bara somnade hela tiden. Så gick de, och jag skickade ett sms:

"Ska inte ni komma och sova över snart?"

"Ja det måste vi nog. :)"

Ren och skär familjelycka, som balsam för en stressad själ!

As we speak

Just i denna stund så kliver någon in på ett kontor i Kent. Sätter på datorn, kollar i systemet vilka ordrar som har kommit in sen igår. Hittar en från Sverige, vidarebefordrar den till lagret. Där tar de emot den, ögnar snabbt igenom den och plockar ihop varorna. Paketerar dem och skickar dem till Sverige. Kanske pussar de paketet innan de postar det, jag hoppas nästan det, jag hade gjort det om jag tvingades skiljas från så vackra saker. Kanske gnott mig lite mot paketet också, kanske lite för våldsamt men jag hade inte kunnat besinna mig. Och sen... ja sen är det bara att vänta. Snart kommer den här bruden gå runt i das übersnyggen kängen. Och Gud såg att det var gott.

Annars är jag faktiskt mest trött. Jag tackar nej till allt just nu, förutom plugg. Jag fullkomligen drunknar i plugg. Tenta på gång, och en praktik som kräver mer av en än någonsin. Min kropp gör ont, mitt huvud gör ont. Just nu är jag på rätt plats i rätt tid, och känner det starkare än jag gjort på åratal, men det hindrar mig inte från att ha samma energinivå som en utsketen skurtrasa. Och regnet vräker ned utanför.

I korthet

En av männen i mitt liv har fått sitt ömtåliga hjärta stampat på, så i kväll bjuds han på potatis- och purjolökssoppa och så ska vi prata om hur grymma alla alla alla kvinnor är. Jo alla. Det är alldeles för tidigt i processen för gråzoner.

I morse satt jag på föreläsning i ett sånt där djupt auditorium som får en att hallucinera om obduktioner och hysterikor. Jag kände historiens vingslag, men mest av allt kände jag nog ändå av sitsarna utan stoppning och den allmänna syrebristen.

I morgon inleds nästa praktikperiod, och jag ska tillbringa den hos en liten kruttant som är en definitiv auktoritet inom området i Sverige. Hon kan allt, och är den som har skrivit alla böcker och utformat allt material. Hon är dessutom vår kursansvarige och håller de flesta föreläsningarna. Det är hon som piskar oss sömnlösa just nu. Känner jag någon press? Över huvud taget? Skiter björnen i skogen?

Slutligen så har jag precis nyligen insett att jag är en vuxen människa som får göra vad jag vill med mina pengar, även om det är något onödigt och ansvarslöst. Jag behöver inte ens ha dåligt samvete över det. Därför har jag bokat en flygbiljett till Bryssel och bestämt mig för att beställa de där sanslöst snygga och dyra kängorna som jag försökte övertyga mig själv om att jag inte ville ha. Basta.

Dagsläget

Att få rätta till

I går var jag ute och åt middag tillsammans med Mössan, denna fina lilla människa. När jag inte har sett henne på länge så slås jag alltid av hur sjukt snygg hon är, så även denna gång. Korpsvart hår, vackert leende, mörka mjuka ögon och den där muskliga tuffa lilla kroppen. Hon är vacker, utan ansträngning.

För första gången på länge hade vi tid att riktigt prata, inte bara uppdatera varandra om våra respektive liv, utan prata på riktigt. Om allt och inget som poppade upp i våra hjärnor, men en hel del om sex. Hon ser mig som en människa man kan prata om vad som helst med för att jag är "ogenerad", men alla har så klart sina spärrar. Mina spärrar har dock inget med sexsnack att göra, jag ser det inte som ett särskilt laddat ämne. Ett ämne som dock har varit ganska laddat är vårt uppbrott. Först var det för nära inpå, sen har det aldrig varit läge. Igår var det läge, och medan vi traskade genom höstmörkret i Malmö fick jag chans att förklara mig. Förklara varför det kom så plötsligt, varför jag var så icke-kommunikativ, förklara varför jag försvann efteråt. Jag har aldrig skött ett uppbrott från en partner på ett bra sätt, och Mössan är verkligen inget undantag, och det skäms jag för. Jag tänker alltid "jag lärde mig ändå nåt av det här, och nästa gång kommer jag sköta det bättre", men än så länge har det inte hänt. Då är det tur att mina ex trots det väljer att finnas kvar, så jag två år senare kan få säga allt det jag borde ha sagt, laga allt det som inte längre är trasigt. Det är inga livsräddande ingrepp, det är plastikkirurgi, men det gör det ändå inte betydelselöst.

I det tysta

Det är knäpptyst i lägenheten. I ett rum sitter M framför sin dator med hörlurarna på. Han går en distanskurs i Photoshop och de får alla föreläsningar streamade. Själv sitter jag i ett annat rum och skriver om vissa utvalda delar inom neurologi. Då och då hör man nån av oss snörvla lite. Det luktar lasagne sen middagen och chaite. Ibland passerar vi varandra och ger en distraherad puss på pannan, eller har med oss nytt te eller ett päron.

"Går det bra för dig?"

"Ja, och du då?"

"Jorå."

Och så fortsätter det, tills det är sent och dags att sova. Och det är vardagligt och inte alls något speciellt, men ändå värt så sjukt jävla mycket.

Snork

Idag är det tredje dagen som jag ligger i soffan, snorar och kollar på film. Du vet hur man brukar säga att det skulle vara så skönt att ligga hemma och vara sjuk? Och så är det aldrig så skönt eftersom man är sjuk och lider, man har migrän och feber och kräks, och så säger man att man skulle vilja vara sådär lagom sjuk, med rätt så behagliga symptom men tillräckligt jobbiga för att man ska vara hemma? Och så säger man att det händer ju aldrig? Johorrå. Det gör det visst. Precis så är läget just nu. Rejäl förkylning, men ändå inte fruktansvärt plågsamt. Jag har tittat på bland annat "The Brothers Bloom", se den. Jag har också sett Bourne-triologin för första gången, och tuggade nästan sönder min filt av upphetsning. Och precis nu, i denna stund, tittar jag på Extreme Home Makeover. Så är det att leva jetsetliv, spänningen är olidlig, mitt liv är som en dröm, varje dag är en gåva, jag är bra på att hålla många bollar i luften och efter regn kommer solsken.

Modernt svett

Styrketräning är ju helt absurt. Du går in i en proppfull lokal som luktar tåbira och där alla mest verkar driva omkring och snegla på varandras kroppar. Sen går du fram till en snubbe med namnskylt, och så hjälper han dig utforma ett träningsschema. Du får sätta dig i konstiga maskiner och utföra bisarra rörelser samtidigt som denna främling står och inspekterar din kropp. Du försöker skämta till det, men det är innan du har förstått att styrketräning är inget man skämtar om och det här är på blodigt allvar ända in i döden amen. Det enda du kan tänka på är varför du inte lever ett liv där dina muskler tränas på ett mindre konstruerat sätt, liksom av sig själva, av till exempel vedhuggning eller bärande av vatten. Ni förflyttar er genom gymmet och får stå och vänta en lång stund på att två rödansiktade stekare med njurbälten ska stånka färdigt vid de fria vikterna, alternativt att en av deras utstickande ådror i pannan ska spricka. Du hoppas lite på det sista. Sen är det dags att "mjuka upp" på en maskin där du en alldeles för lång stund ska pendla med armar och ben, nästan som om du var ute och åkte skidor, fast det är du såklart inte för då hade du kunnat andas riktigt syre och sluppit se alla dessa testosteronstinna pojkar och flickor. Antingen eller. För tro mig, här finns inget utrymme för något könsneutrum, här lär vi oss att veta hut och sitta fint i korgen. Eller i det här fallet: svettas prydligt i trappmaskinen med välflätat hår.

Igår struntade jag i sjukgymnastens order, struntade i styrketräningen och tränade istället spinning. Det var precis lika absurt som det kändes för tio år sen, och precis lika långtråkigt. Det som var behållningen var ju att man kunde paxa en maskin och sen inte lämna ifrån sig den på en timme utan att det bildades kö bakom en. Det må vara den mest effektiva träningsformen du kan hitta på ett gym, men jag såg mitt liv passera revy framför mina ögon och jag såg att den sista timmen av det var lika själadödande som fem sekunder av det där programmet med hon Anka.

Praktiska spörsmål

Jag och M har en väldigt fin lägenhet. Det får jag säga, för jag har inte gjort ett skit för att förtjäna den. Den är inte ens särskilt dyr. Den har eldstad, fiskbensparkett, skjutdörrar, stor balkong, the works. Den är en dröm för kulturhussuktare som jag. Synd då bara att den oftast ser ut som skit. Vi är hemma och vänder, tömmer våra väskor, skapar lite disk, skitar ned badrummet, och drar igen. Flugor lägger ägg i något i köket så vi har dem överallt sen, och det är inte såna där små bananflugor utan stora grönsvarta jävlar, som snabbt blir slöa och sen dör som... ja som flugor. Häromkvällen fick M spelet och for runt i köket hela kvällen och diskade, städade, lagade mat och slog ihjäl flugor, allt medan han visslade och sjöng på ett osedvanligt aggressivt sätt. Jag höll mig borta och låtsades helt försjunken i mina kursböcker, allt för att slippa delta. Våga vägra vara huslig.

Men igår då, när jag skulle ha pluggat, så slog Husmodersanden klorna i mig, och jag planterade ut skott som stått i vattenglas i köket (antagligen flugornas boning), tog hand om sopsorteringen, städade på balkongen (förberedde växterna för vintern, hur präktigt är inte det?) och rensade i min garderob. Vek mina kläder nästan lika prydligt som M (han är mästaren, när han viker ser det ut att komma direkt från fabriken) och rensade bort allt urtvättat, allt slitet, allt fläckigt, alla de där plaggen som man aldrig har använt men som man inte kunnat göra sig av med eftersom de just är oanvända. Det blev inte mycket kvar. Mycket luftig garderob. Gjorde mig mycket inspirerad att köpa nytt, och det ska jag göra idag. Jag är på jakt efter ett par bastanta och slitna mc-kängor i retrostil (nån som har nåt tips?), och en strikt och androgyn vinterrock, med kul krage och gärna i nåt slags enfärgat tweedmaterial. www.allsaints.com är min nya guru. Och ja, nu jävlar modebloggar jag.

Mycket ovanligt...

...att jag har en pluggdag. Alltså en dag som jag är hemma, och pluggar, och det är dagsljus. Men jag har ju inte vanan inne, så det blir inte mycket plugg gjort. Istället lyssnar jag på denna kvinna:



Och så tänker jag på M, på hans vita fräkniga axlar och på hur han i morse kom och la sig i sängen igen och skedade mig och sa "Om du är en sköldpadda så är jag ditt skal. Fast kan sköldpaddor lägga sig på sidan?".

Golden ladies

En kul utekväll utan ett uns lesbiskt drama.

Reaktion nr 1: Fan vad skönt. Jag ska sluta orera om flators jävlighet och återgå till att älska mitt släkte. Alla var så jävla snygga och härliga dessutom.

Reaktion nr 2: Men vänta nu. Varför inget lesbiskt drama? Är det här ett ålderstecken? Börjar vi tappa stinget? Har vi blivit samboparen som ska hem och rasta hunden (bildligt talat, alla är ju inte sambo och jag har ju ingen hund)? Blir det ingen mer action nu? Är det ingen som tänker provoceras över att jag är nåns ex nu? Har vi passerat the point of no return?

*smärre identitetskris*

Ska spika fast dig

Sist jag hängde med Amasonen så pratade hon om att lämna Skåne och flytta tillbaka till Stockholm, antingen om saker och ting inte funkade här eller så småningom när hon och hennes tjej tröttnade på Malmö. Tanken gjorde mig skitstressad och något ångestfylld, för jag är en egoistisk människa som vill ha mina käraste nära, oavsett om de trivs eller inte, och min Amason verkar alltid vara på väg någon annanstans... Eller vänta nu, det var ju jag som flyttade ut. Kanske är det snarare så att det är JAG som är på väg någon annanstans hela tiden, men vill att hon ska följa efter? Nejnejnejnej, så kan det absolut inte vara, jag bara skoja. Just det. I vilket fall som helst så har det samtalet förföljt mig, men idag skickar hon ett sms och berättar att hon håller att leta efter en häst. Låter inte det väldigt bofast? Den lilla missunsamma egoisten i mig springer ett litet ärevarv runt kontoret av förnöjsamhet.

Saltstänk och det här med fokus

Jag har spenderat helgen i Grebbestad tillsammans med M och två av mina bögar. Det var strålande sol och en svag vind, och vi paddlade runt i skärgården i våra kajaker. För att vara ett vattenfreak är det konstigt att jag alltid glömmer bort hur kul jag tycker det är med kajaker, hur snabbt det går och hur lättstyrt det är. Funderar allvarligt på att skaffa mig en. Det var vackra brännmaneter precis överallt, och vi fotade dem med M:s undervattenskamera. Mycket tjusiga organismer, så länge jag slipper bada med dem. I övrigt var ju Grebbestad sanslöst pittoreskt, och jag åt mitt livs godaste lax på en söt restaurang där servitriserna var så putslustiga och käcka att vi anade att de gick på nån slags drog (och vi ville ha). På tal om lax så passerade vi på vägen dit även en Laxomat. You heard me. En obemannad Lax-o-mat. Det är precis vad man kan tänka sig, och den var välbesökt.

Jag har medvetet ändrat attityd till mitt plugg, valt att ställa mig med båda fötterna inne, och som en trevlig bonus har jag hittat ett helt nytt fokus. Studierna är inte längre det jag gör vid sidan om, det är min huvudsyssla. Känner mig mer engagerad och effektiv än jag gjort på länge, och det behövs för det här ska vara den tuffaste terminen på utbildningen och det är redan två som har hoppat av. Rotar vidare i det här med utlandsstudier och har kommit fram till att en fördjupningskurs nästa höst skulle passa bra att förlägga utomlands. Återstår många frågetecken och mycket pappersarbete, men helvete vad det rör på sig nu.

Levande dockor

Jag har döpt om mina kursare till Viktorianerna. Igår var det tredje gången en brud svimmade. Du vet, i den klassiska stilen, handryggen mot pannan, ett litet åh och så sakta segna ner mot marken. Jag som knappt sett en svimning förr i hela mitt liv*. När ska de lära sig, lossa på korsetterna.
Nu går dessutom ryktet att en tjej ska hoppa av för att hon är med barn. Welcome to the dark ages, här omkring måste vi tydligen välja mellan familj och karriär. Nästa gång vi ser henne kommer hon vara iklädd fotsida klänning med heltäckande ärmar och med ett stadigt huckle på huvudet. Hujedamej.

Såg en väldigt söt tjej på väg till jobbet. Lång och benig, mörka dreads, klädd i svarta tajta (men samtidigt så där medvetet slafsiga) kläder, tatuerade armar. Dockansikte. A la Lisbeth Salander. Jag skäms, jag vet inte varför, men jag har en grej för dockansikten. Jag skulle vilja säga att jag fastnar för ansikten med karaktär, pondus, men bevisen är emot mig. Alla mina kvinnliga ex har dockansikten. Det är egentligen det enda de har gemensamt.

* Det här med att aldrig ha sett en svimning, det är inte riktigt sant, när jag gick i dansklasser var det ibland nån tjej som blev sparkad i huvudet av nån annan och tuppade av. Så går det när många tjejer trängs i en väldigt liten lokal och sen ska träna svanhopp. Våldsamma grejer.

Mice, wolves and dogs

Badobadibadej, det är jag som är den Skenande Bruden. Jag skenar mellan olika aktiviteter, föreläsningar, möten, åtaganden, tentor, och så ser livet ut just nu. Och ett tag framöver. Men man får hitta respit lite där det går, unna sig själv saker. Köpa sig lycka istället för att ha ett socialt liv, som en kursare uttryckte det. Idag till exempel, så unnade jag mig en liten present efter avklarad tenta: En sladdlös mus. Den är vit och blank och fin och kan skrolla 360 grader. Och ser lite ut som en stor vibrator, vilket såklart inte är helt fel.

Medicinska föreningen hade info om utlandsstudier idag. Sittandes i en hörsal omgiven av läkarstudenter kände jag mig något trängd. De är ett särskilt släkte, och det är inte mitt släkte. De är som flåsiga vargar, och jag är en hund. Men jag fick några bra adresser. Det börjar nämligen bli dags att planera nästa höst, då jag har tänkt att åka iväg någonstans. Just nu ligger Australien och Kanada högt på listan, men vem vet. En sak är säker: Det blir mycket pappersarbete.

hullosomethinornuthin

Min hjärna är en härdsmälta av plugg, jobb, packning och något som ser ut som nån slags wok. Drar uppåt landet över helgen för en släktgrej, så til then:

Det är tisdag

Lite stressad denna veckan. Intensiva föreläsningar hela dagarna hela veckan, kilometervis med fakta som ska tryckas in i skallen. Ingen tid för nåt annat, bara plugga och sen sova. Äter middag med mig själv, framför teven. Ikväll: ostmackor, grapefrukt, oboy och The Mentalist. M är bortrest, som vanligt, och även om jag saknar honom ibland så tycker jag samtidigt om det. Han gör sin grej, jag gör min. Idag lyckades jag trycka in en snabb drink med Amasonen, den hemskt vackra och sorgsna. Jag önskar att jag hade en fjärrkontroll som jag kunde rikta mot andras förhållanden och trycka på "fix", men det har jag så klart inte. Gör mig lite ledsen, och får mig att vilja vira in deras hjärtan i bomull för de verkar blöda alldeles för ofta. Förhållanden kommer aldrig att vara enkla, men jag tycker faktiskt att de kunde vara lite enklare än så här.

Själv tänker jag mycket på min rädsla för ett spikrakt liv. Det känns obönhörligt, oundvikligt, utstakat. Partnern, Jobbet, Barnet, Staden, Huset, Livet. Ger mig en förbannad ångest om jag ska vara ärlig, och jag söker med ljus och lykta efter bra förebilder som har brutit mönstret och skapat ett annat slags liv. Som gjort livet krokigt, låtit det gå in i återvändsgränder och hoppat över stup. Inte tagit motorvägen, för det känns som om jag är på väg upp på den och när jag väl är där så är jag rädd att jag aldrig kommer se avfartsvägen utan bara köra på.

Ja ja. I morgon börjar allting om igen.

Those dancing days

Inte för att vara den som är den, men Darkroom sög. Vem fan gillar techno? Egentligen? Alla dansar lydigt till det på klubbarna, men vem fan sitter hemma och myser till det? DJ:n älskar det och går in i nån slags trans, men ser man någonsin nån på dansgolvet som matchar hans/hennes (fast det är oftast en han) entusiasm? Nej, på dansgolvet trängs folk som dansar för att man ska dansa, eller som är för fulla för att lägga märke till vad det är för musik. Nåväl. Jag var väl inte tillräckligt full helt enkelt. Även om jag lyckades supa ner mig själv rätt duktigt. Loungerummet spelade Edith Piaf och Dolly Parton, och det applåderar jag även om det inte känns särskilt ösigt (eller jo, Dolly är ju alltid fest), men myspysstämningen stördes ju lite av att den enda belysningen i rummet var nödutgångsskylten. Antingen var det kolsvart eller så var det belyst av ett äckelgrönt sken som skulle få vem som helst att undra om man möjligtvis fått nån drog i sin drink. Verkar jag grinig? Det är jag inte, det är bara min jargong.

Faktum är att det var en riktigt juste kväll. Inte tack vare Darkroom, mind you. Som vanligt skulle man ha stannat på förfesten, eftersom den alltid är roligast. Helt oväntat fick jag mycket fokuserad uppmärksamhet av en ny bekantskap, mycket uttalad uppmärksamhet. Jag var hemskt smickrad och växte med en meter, samtidigt som jag hade mina aningar om att det inte hade så väldigt mycket med mig att göra. Det handlade nog mer om en tydlig obalans i ett öppet förhållande, och jag var väl människan som skulle få hennes vågskål att bli lite tyngre. Jag klandrar henne inte, och jag hade ju kul.

Igår var jag på en stor födelsedagsfest här i anrika Lund, men jag var rätt bakis och kom aldrig riktigt in i partymode. Fick ju dock klä upp mig och kände mig mighty fine i pennkjol och paljettväst. Drack lydigt mina drinkar, sjöng med i de tröttsamt studentikosa sångerna, åt god mat, snackade skit med roliga människor jag inte sett på länge, och dansade till och med en hel del foxtrot. Jobbade hårt på att trycka ner mina gigantiska gäspningar som annars hade hotat att svälja hela festsalen som ett svart hål, och blev faktiskt en av de sista att lämna festen. M blev raggad på av en överstylad men söt blondin, så jag tror att vi båda hade en lyckad helg! Tjo och tjim och fan och hans moster, dags att inta soffläge.

My mess, my business

Distraktion är räddningen. Just nu krävs det inte mycket för att mitt humör ska sjunka till djupet som ett lod, och sen sitter jag där nere på den sörjiga botten och tycker hemskt synd om mig själv och lider alla möjliga själsliga kval. Vi läser psykiatri just nu, och vår föreläsare igår sa bestämt att "ångest måste man ta tag i så fort det kommer, annars kan det bli ett permanent tillstånd". Jag och Rockbruden tittade på varandra med ett oförstående "ja?". Är inte ångest något vi alltid bär med oss, om än bara som ett litet sandkorn längst ner i byxfickan? När du har tagit dig upp ur ditt personliga bottenslam, tänker du då "vad skönt, nu kommer jag aldrig ha ångest igen"? Inte jag. Självklart är det inget man ska blunda för och låtsas att det ska gå över av sig självt för att sen bara låta det ta över, men är det inte samtidigt en del av livet? Eller är det jag som är damaged goods?

Nåväl. Distraktion. Varenda jävla helg är uppbokad för en lång tid framöver, och jag häller aktiviteter över mig själv som för att skölja bort så mycket av geggan som jag kan. Och jag springer. Efter ett sommaruppehåll är jag igång igen, och springer springer springer. Av erfarenhet vet jag att det mest effektiva är att trötta ut mig själv fysiskt. Att festa funkar också bra, så i kväll ser ni mig på Darkroom, Malmös nya gayklubb. Cynisk som jag är så undrar jag hur länge den kommer att överleva, men jag gör tummen upp och går lydigt dit. Om inte annat så för att åsynen av lite klassiskt lebiskt drama alltid piggar upp.

"When in trouble..

...when in doubt

run in circles

scream and shout"

Det är terminsstart. Och jag hatar det. Det har hänt så mycket den här sommaren att jag inte har haft en tanke på studierna, och det känns som en livstid sen som jag gick i de där korridorerna. Jag har egentligen inga problem med ämnena denna termin, det är mycket medicin så det passar mig bra. Det är allt runt omkring. Och mina kursare, gud jag hade glömt vilka överkäcka små monster de är. Som hyenor cirklar de institutionen för minsta chans att få bevisa sig själva, samtidigt som det gäller att vårda den där flåsiga ytan av perfektion. Nej jag är inte glad att se er, nej jag har ingen lust att snacka om vad som har hänt sen sist. Låt mig bara få beta av det här, låt mig bara få göra min grej, hålla mig till min lilla klick och sen möjligtvis aldrig träffa någon av er igen. Jag vill bara få min examen och börja jobba. Idag är min lediga dag och det känns som att jag ska explodera.

When in Visby...

Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig. Eller hur?
Bröllopet var ju sjukt kul, och fantastiskt, och vackert, och fint på alla sätt. Det var traditionellt men glatt, överdådigt men med värme. Talen var lagom många, och hjärtknipande äkta. I dagarna tre åt vi god mat, drack god champagne, dansade till god musik och flamsade med goda människor. Alla gamla rävar från those dancing days i London var där, varenda liten kotte, och jag insåg hur mycket jag har saknat dem, hur mycket jag tyckte om det livet. Särskilt i sällskap av min bordsherre, Brunei, en av mina absoluta favoritmänniskor alla kategorier. Han har precis köpt sig ett hus i Amsterdam och ett besök dit börjar redan planeras. Över huvud taget blev det så klart mycket snack om att åka och hälsa på folk, så i kombination med allt annat så lär väl min och M:s höst bli ungefär lika lugn som våren och sommaren har varit.

En lite rolig grej var att killen till höger om mig vid middagen var Joakim, en speciell men trevlig snubbe som jag inte har sett på åratal. Han var dagen till ära iklädd en rosa 70-talskostym med svart glitterskjorta och väldigt stora solglasögon. HBT-kuriosa: Det är han som driver tidningen Dorian, och det är även han som designade dogtagen till Europride, ni vet radbandet som det blev lite rabalder om. Första gången jag träffade honom var på en Halloweenfest, och han kom som en av de där snubbarna ur Clockwork Orange. Ni vet, vit sparkdräkt, suspensoar, lösögonfransar, plommonstop och en stor knölpåk. Han däckade på festen, vaknade någon gång tidigt på morgonen bakis som ett as och hasade helt sonika ut genom dörren och tog tunnelbanan till andra sidan av London, fortfarande iklädd sin mycket iögonfallande outfit. En härlig syn för det nyduschade kontorsfolket på väg till jobbet, kan en tänka sig.

Det här med att gänga sig...

I helgen gifter sig en av mina gamla vapendragare från London. Hon har levt i synd med sin bleke britt i många år nu, och på lördag skapas ordning och reda i Visbys slottsruin. Ja ruinen kommer väl vara lika... ruinerad som innan, men det kommer vara ett mindre par i världen som lever i otukt, gudskelov. Det blir ett stort jippo i dagarna tre, och jag jobbar på att bli friskare snabbt för just nu känner jag mig mest som en värkande, snorig trasa. Folk som jag inte har träffat på åratal flyger in från hela världen, och det är verkligen härliga människor som jag har tänkt mycket på under åren, så det ska bli sjukt roligt. Min kropp har inte fattat det, men min hjärna är fullt medveten. Jag har heller aldrig varit på ett sånt här stort och uppstyrt bröllop förut, och jag känner mig skeptisk och upprymd på samma gång.

Bröllop som grej är för mig helt meningslöst, även om jag kan tänka mig att själv ha ett nån gång, jag menar om man ändå ska skaffa sig de juridiska fördelarna så är det väl juste att slänga ihop en fest samtidigt? Men något symboliskt värde har det inte för mig. Kanske kommer min krassa bild av det från mina föräldrar, som gick in i rådhuset en gång när jag och syrran var små, skrev på papprena och fortsatte sen sin julshopping. Jag vet bara att min bröllopsdag aldrig någonsin kommer vara en av de viktigaste dagarna i mitt liv, de där traditionsbundna händelserna är aldrig det, de är bara sånt som passerar. Jag minns att nån sa till mig på studenten att den dagen var en sån dag och jag tänkte "åh herregud, jag hoppas verkligen inte det". Jag tycker heller inte att livslång monogami har något egenvärde, och då tappar ju giftermålet hela sin poäng på nåt sätt. Men festen kan vara kul, och man skulle ju kunna se det som en hyllning till kärlek i allmänhet?

Om jag ska gifta mig, så kan jag tänka mig att det skulle kunna gå till så här: En enkel borgerlig vigsel med bara de allra närmaste, som hålls på kvällen. När den är slut åker man direkt till nån vacker lokal där en rolig maskerad redan är i full gång, med alla släktingar och vänner. Inga tal, inga presenter, möjligtvis lite plockmat så folk inte svälter. Annars bara bra musik, seriös utklädning och dans dans dans. Det hade jag kunnat tänka mig.

Är jag en smittohärd?

Enda sen det här med svininfluensan tog fart har jag varit en av dem som tyckt att vi ska ta det jävligt lugnt. Inte skapa nån masshysteri, inte överdriva situationen. Det är en influensa. Senast i måndags fick vi ett utskick på jobbet från ledningen med direktiv, bland annat att handsprit skulle göras tillgängligt på alla toaletter. Jag muttrade "det var ett jävla tjat" och kastade mejlet. När jag har nyst har jag på skämt bannat mig själv för att jag återigen inte gjorde det i armvecket, utan höll för med handen, hemska hemska människa. Men nu när jag sitter på jobbet, snorig och med svullen hals, så kommer paranoian smygande. Tänk om? Tänk om jag nu sprider smittan vidare till en kollega, som sedan sprider smittan vidare till nåt av sina urgulliga barn som sen blir sjuk och dör? Eller tänk om nån kollega har ett dolt hjärtfel och så smittar jag honom och så blir han sjuk och hans hjärtfel kickar igång och så dör han? Jag ser scenarion framför mig där jag står snörvlande mitt i en folkhop, och de singlar ner till marken omkring mig. Ungefär som i den där filmen Parfymen, fast det nu skulle handla om Ond Bråd Död, inte Extatisk Sexorgie. Som vanligt styrs jag av mitt dåliga samvete, och planerar att gå hem tidigt. Under tiden spritar jag händerna så mycket jag orkar och försöker att hålla mina utandningar för mig själv.

P.S. Kära dagboken, jag kan inte fatta att jag börjar skolan igen om en vecka. Jag har ju en massa sommargrejer jag inte har hunnit göra än, jag har inte lekt av mig! Tittade på terminsöversikten och fick ångest när jag insåg att Satan själv står som kursansvarig på de flesta kurserna. Hon hatar hela världen och hela världen hatar henne right back. Jag vill inte umgås med Satan, jag vill umgås med kor i hagar och plocka smultron och trä dem på strån och allt det där. D.S.

Roten till allt ont

M har börjat med en störig grej. Han har de senaste månaderna försökt införa high fiven i samtal, och kastar in dem lite då och då. Det behöver inte finnas någon logisk anledning. Jag svarar nästan aldrig på hans high five för jag tycker inte vi ska uppmuntra sånt oanständigt beteende, varefter han ger mig ett uppmuntrande/vädjande/desperat leende och utbrister "Don't leave me hangin'!". Jag lämnar honom alltid hängande. Nu har han börjat ta saken i egna händer, bokstavligen talat, för när jag inte high fivear tillbaka ropar han "high one!" och klappar till mig i pannan.

Nu har hans ständiga bitchslappande av min pannlob gett mig svininfluensan. Möjligtvis. Det är i alla fall inte uteslutet. För att inte riskera att smitta mina småföräldrar till kollegor så ligger jag idag hemma och sunkar, med min potentiella svininfluensa som antagligen bara är en förkylning. Men man vet aldrig, fadern min fick en släng av den för ett tag sen. Han hade visserligen INTE blivit bitchslappad i pannan av min sambo, men det bevisar ingenting. Ingenting.

Min frisör

Jag har skrivit om det förut, men jag tycker verkligen det är knepigt det här med frisörer. Det är svårt att hitta någon som jag kan gå till utan att känna mig som en idiot. En frisör som inte höjer på ett välansat ögonbryn åt mitt slitna hår, som inte kallpratar med mig på rutin om saker ingen av oss bryr oss om, som inte får mig att skratta nervöst och känna mig som ett skabbigt nöt, som inte frågar mig tjugo gånger om jag verkligen vill ha den frisyren jag har bett om (det har hänt), som inte har i så mycket produkter i håret att det är som om jag doppat skallen i en hink med lim. Men jag har hittat en. Hon snackar Rosengårdsskånska, hon lusläser skvallertidningar, hon har nån slags usel Enyamusik i högtalarna, och hon är en jävel med saxen. Hon lyssnar på mina frisyridéer, gillar dem, förbättrar dem, och utför dem sen samtidigt som hon säger "kul att få klippa nåt annat än städade kontorsfrisyrer!". Nu sitter jag på kontoret och ser allmänt rock ut, långhårig och snaggad på samma gång, och den enda produkten jag har i håret är nån slags glanskräm. Om hon inte var så gravid och tung skulle jag ha lyft upp henne i luften och svingat henne några varv, kvinnan är fanimej fantastisk.

Så görs en svensk sommar

Igår satt jag vid en å och tittade på en tjock man som utklädd till padda körde runt i en go-kart som i sin tur var utklädd till en gammal sportbil. Sen kom det hem folk till oss och åt kräftor. Jag fick en stor spann som det bor en kronärtskocka i. Den ser mycket ledsen ut, men om den överlever så skulle jag bli en väldigt happy camper, för kronärtskocka är ju något av det godaste som finns. Jag hade gjort en väldigt fin västerbottenostpaj, som jag sedan hällde ut inne i ugnen. När den väl var tillbaka i formen igen såg den mer ut som nån slags äggröra, men gästerna hade vänligheten att kasta sig i den. Om det var för att slippa känna smaken, eller för att de faktiskt gillade den, det låter jag vara osagt. Amasonen dök upp och var olycklig. Sen blev hon full på snaps, men var nog fortfarande lite olycklig, om än något distraherad. Distraktion ska man inte underskatta, det kan göra under för en emotionellt slitsam situation. Jag kan inga snapsvisor, men jag viftade glatt med armbågarna medan de andra sjöng, och jag drack så det stod härliga till. Måste ha glömt bort att jag egentligen hatar snaps. Mörkret föll, Dexy's Midnight Runners sjöng, stearinljus tändes. Ja och så gick en dag i våra liv och kommer aldrig åter.

Öl, sås, kiss och andra kroppsvätskor

Igår var jag och M på afterwork på en konsultbyrå där en av hans kompisar jobbar. Det var brats i mängder, men ölen och musiken flödade (vem kan motstå "My Sharona"?), så vi var nöjda. Hittade en balkong och drack oss fnissiga i kvällssolen. Babblade om allt från vedspisar till burleskdans, och allmänt njöt av varandras sällskap. Det stavas nytändning, damer och eventuella herrar. Inte för att det har framgått i den här bloggen att det har behövts, men det har det. Inte så att vi har stått och vacklat, men... vi tappade bort varandra lite den här sommaren, det har varit så mycket att fixa med hela tiden. Nu är vi tillbaka i full swing. När bratsen hade tröttnat och ville gå hem så gick vi ut på stan och spanade in Malmöfestivalen. Köpte oss varsin kinalåda och jag hällde hela innehållet i min över mig själv. Skrattade så vi fick ont i magen och jag faktiskt, på riktigt, höll på att kissa på mig lite grann. Jag klär inte alls i jordnötssås. Sen åkte vi hem och lekte Discovery Channel. Aaaah, the glory of it all.

Je suis une stekare.

Då har man alltså avverkat ens livs första charter. Nu hade vi visserligen ansträngt oss för att hitta nåt som var så lite charter som möjligt, men ändock: charter. Och det var långt över förväntan. Hotellet var vackert, utsikten var otrolig, ön var charmig och inte alls särskilt turistig, vattnet var turkosblått och kristallklart, fiskarna var nyfikna, tomaterna var sjukt goda och grekerna var snälla. 35-40 grader i luften, 25 grader i vattnet. Hade med mig massor av kläder men gick oftast inte i mer än bikini och en tunn tunn ärmlös linneskjorta. Vi hade planerat att dricka paraplydrinkar men det var för varmt för alkohol. Istället hävde vi i oss cola, som vi brukar på våra resor.

Trots att vi skakade på huvudet och rynkade våra ögonbryn så hamnade vi på en grekisk afton, och blev mycket förvånade när vi helt plötsligt, tillsammans med några grekiska dansare, dansade grekisk folkdans inför hela hotellet och hade hur kul som helst. Under veckans gång pratade vi om att hålla ett öppet sinne, testa saker man egentligen anser "inte vara ens grej", säga ja till livet, som min vän så dramatiskt beskriver det. Och den kvällen blev ett praktexempel på hur två aviga cyniker kunde förvandlas till två tindrande, gapskrattande livsbejakare.

En dag gav vi oss ut på en stor segelbåt och spenderade en sagolik dag med att kryssa mellan öarna, snorkla, besöka små byar, äta god mat, jobba på brännan. För jag har faktiskt en bränna. Inte en röd, en brun. Ett smärre mirakel. Kanske inte nåt att skriva till påven om, men jag ska nog ändå berätta det för min bekant Diakonen.

Allt som allt, en fin resa. Blir det charter igen? Mjo. Det kan det bli. Men det får nog dröja ett tag, och kanske att fem dagar räcker. Sista dagen klättrade vi lite på väggarna, vana som vi är att åka på såna semestrar som man sen behöver vila upp sig ifrån. Ändå är det så, att när jag nu är tillbaka på jobbet, så vill jag bara bada, sola, äta god mat och sova. Charterdjävulen har ännu sina klor i mig.

Hållidej

Disken diskad: Check

Blommorna vattnade: Check

Solskyddskräm: Check

Nya flipflops: Check

Ipoden laddad: Check

Naglarna svartmålade: Check

Nu drar jag till Grekland. Yamas!

Kvinnor vid vatten

GAH! Bada för i helvete inte ute i Västra Hamnen just nu, där pågår en nyckelpigeinvasion och det kan ju låta jävligt gulligt men det är det inte! De kravlar överallt, precis överallt, och de jävlarna BITS och PISSAR på en. De kommer i svärmar av hundratals och har den dåliga smaken att ligga krossade på gångbanorna tills hela asfalten är en svartröd sörja. Jag, Amasonen, hennes tjej och deras nya underbara lilla valp tog ett snabbdopp, fick panik och tog oss snabbt därifrån. Jag som hade sett fram emot att ligga på min handduk och läsa min nya filmtidning och käka choklad med havssalt. Framför allt hade jag sett fram emot att få umgås med mina favoritflator (som visserligen bråkar ibland men annars faktiskt är ett bra exempel på sunda och kåta tjejer, med tanke på föregående inlägg), men vi fick ägna all vår uppmärksamhet åt att överleva nyckelpigearmageddon och att förhindra den underbara lilla valpen från att äta alla servetter och glasspapper som låg slängda på marken.

Hade väldigt lite att göra på jobbet idag och ägnade mig åt något så egocentrerat som att läsa igenom gamla blogginlägg, och satt och log för mig själv när jag läste mina innerliga beskrivningar av både Mössan och Amasonen. Det där med ex alltså. På något sätt lämnar jag dem aldrig bakom mig. Jag bär dem med mig som pärlor på ett pärlband, och då och då tar jag fram minnet av någon av dem och suger på det njutningsfullt. Jag verkar aldrig glömma. Eller jo, detaljerna bleknar. Men det som verkligen var viktigt, det förblir. Jag har turen att omge mig med väldigt fina ex som har gett mig väldigt många fina minnen, trots det kaos som oftast har skapats. Jag kommer aldrig riktigt över dem. De tunga och stickande känslorna har sedan länge lagts åt sidan, men det där lilla pirret av attraktion dör nog aldrig. Kroppen minns, och den njuter av att minnas. Det är inte en attraktion som kräver handling, det är bara en glad och enkel känsla som ligger där och myser för sig själv, som en katt i solen.

Ska det vara så?

Fikade igår med Mössan, och hon berättade om sin senaste förälskelse. Som vanligt hade tjejen visat sig vara emotionellt handikappad, labil och tillknäppt, och Mössan hade blivit rånobbad igen. Hur flatvärlden kan låta bli att kyssa hennes fötter är för mig obegripligt, men då glömmer jag smidigt att jag har varit en av de tjejer som tackade nej, och att jag gjorde rätt. Men hon som söker så aktivt, som vågar kasta sig ut, som är snygg och smart och rolig och har koll på sitt liv... snart måste det bli jackpot. Rent statistiskt sett så måste det vara hennes tur väldigt snart.

Jag sitter där mitt emot Mössan, och jag suckar tungt inombords. Jag har varit i homovärlden i ca tio år nu, och jag har sett väldigt få intressanta lesbiska relationer. Antingen så är de destruktiva på något sätt, med mycket bråk/otrohet/svartsjuka, som inte sällan har att göra med tjejernas egna psykiska problem, eller så har de avstannat och framstår som direkt tråkiga. Man har bytt kåthet mot tillgivenhet och de romantiska upptågen mot skogspromenader med hundarna. Min egen historia kantas av den första kategorin och har aldrig ens fått chansen att avstanna innan de har urartat totalt.
Det lesbiska livet känns helt enkelt inte särskilt attraktivt just nu, även om tjejerna är precis lika attraktiva som vanligt. För att vara banal: Det lesbiska livet känns inte kul, inte roligt, inte spännande. Inte just nu. Och jag saknar det inte. Som vanligt saknar jag positiva förebilder. Jag önskar jag kände en stor och stark butch som drog runt på sin Harley och slätade över brudar och bara var tuff och välmående och vid sina sinnens fulla bruk.

Behöver tjänstledigt

Jag tror jag är en dålig sambo just nu. Jag är en sån sambo som sitter tyst och tittar ut genom fönstret, en sån sambo som inte vill gosa, en sån sambo som inte hjälper till när garderober ska sättas ihop och som inte visar intresse för hur de ska organiseras inuti. Jag är sambon som lagar mat men vill äta tyst framför teven. Jag är sambon som inte väntar så man kan ha sällskap hem från jobbet. Jag nappar inte på internskämten, jag möter de vanliga tramsigheterna med ett höjt ögonbryn. Jag är sambon som suckar och stönar högt när saker tar för lång tid, som ibland låtsas att hon inte hör. Turligt nog är jag tillräckligt gammal för att känna igen mina egna mönster, och kan med viss säkerhet i rösten säga att det inte beror på att jag är en hemsk människa och en elak sambo... (eller?)
Jag behöver andas lite, få lite utrymme, göra mina egna grejer. Sen lovar jag att vara snäll och mjuk igen, inte alls hård och kantig och taggig. Samboskapet har varit lite väl intensivt på sistone, och jag pallar bara intensivt umgänge i perioder. Så en solsemester i Grekland med själsfränden J kommer som ett brev på posten, och jag räknar ner dagarna. Nya shorts är inhandlade, nu saknar jag nån slags solhatt och nya flipflops. Min allra första solsemester, och jag hallucinerar om skuggade solstolar framför den azurblå poolen, utsikten över skärgården, vita klippor, den sömniga fiskebyn, de på kvällen varmt upplysta tavernorna nere vid hamnen... I sinnet är jag redan där. Om jag på jobbet ses vifta med handen i luften, så hoppas jag mina kollegor har överseende, det är bara jag som vill fånga servitörens uppmärksamhet och be om en till fruktfylld paraplydrink.

Spännande grejer

Sitter på jobbet och känner mig oinspirerad. Vill inte jobba, bloggar hellre, men är en aningens trött på att älta mitt bajs. Snor en lista från Lepoop i stället:

Brukar du komma i tid? Till det mesta utom jobbet. Turligt nog jobbar jag flex.

Har du bra kondition? Nja. Kör mest på ren träskallighet.

När blev du fotad senast? På sämästärn, iklädd långfillingar och bonnakeps.

Hur känner du dig nu? Grinig.

Vanligaste färg på dina kläder? Finns ej. Kanske grön? Grå? Nej jag vet inte. Har inget tema.

Kan du laga mat? Ja, men det roar mig inte nåt nämnvärt.

Vad pluggar du? Något medicinskt, typ.

När och varför grät du senast? Det var nära på sämästärn, när jag var så utmattad att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Men på riktigt? Nån månad sen. Jag låg hemma i soffan med mensvärk och tittade på nåt amerikanskt romantiskt dravel. Jag är väldigt lättrörd när jag har mens.

Hade du en bra kväll igår? Nej, inte riktigt. Kände mig trött och sliten och irriterad på M. Han hade inte gjort nåt, men jag hade behövt vara själv en kväll. Satt ute på balkongen och rökte, åt tomater (vår tomatplanta är stor som en ek) och läste tidning.

Din favoritdryck på morgonen? Te. Helst från Celestial Seasons, helst örtte, helst starkt.

Är du nyttig? Ja. Förutom en viss glassfetish så är jag nog rätt noga med vad jag stoppar i mig tror jag.

Är du blyg? Ja, fast jag framstår nog inte som det, så jag tror det oftast tolkas som ointresse eller nonchalans.

Vilken tid gick du upp idag? 07.21

Vilket tv-spel spelade du senast? Grand Theft Auto, nån version.

Vilket tv-spel är ditt favoritspel? Fransyskan hade ett X-boxspel som utspelade sig i nån slags asiatisk fantasyvärld. Minns inte vad det hette, men jag snöade in på det totalt och spelade det från början till slut, om och om igen.

Hur mycket krävs för att du ska bli full? En vinare och en starköl. Eller om jag är trött/hungrig/speedad: två tequila.

Var du på festival i somras? Alas, no.

Vem ringer du när du är arg/ledsen? Ringer oftast ingen när jag är mitt uppe i det, men sen när jag har lugnat ner mig lite har jag turen att ha en hel liten arsenal med folk som oftast är villiga att lyssna på mitt orerande.

Vad skulle du behöva nu? En fika med nån som känt mig länge. Och lite tunna plagg till nästa veckas solsemester.

Vad var det första du sa i morse? "Jaaaa, nu är jag det."

Har du sovit i din egen säng inatt? Ja.

Har någon annan sovit i din säng inatt? Ja, eller... tekniskt sett så var det jag som sov i HANS säng. Min har vi (gulp) kastat.

Vad ser du fram emot mest denna vecka? Det är en vilovecka. In between things. Det räcker bra så.

Nu är listan slut.