Prylbögeri får bli mitt substitut

Äntligen är de här, min fina blanka vita Macbook och min fina kommuniströda Ipod Nano. Jag tvingades bombhota UPS och springa hysterisk i ösregnet över hela Lunds sjukhusområde, men det var det värt. Je suis uppdaterad, mitt liv är komplett, nu kan jag dö lycklig. Eller ja, ni förstår att jag tar i en aning i överkant, men vi kan väl kalla det ett stildrag.

På söndag åker M till Galapagos, där han ska göra allt det där som han gör, i tre veckor. Jag kan inte riktigt avgöra om jag tycker att det är jobbigt att han drar igen, eller om jag bara tycker att jag ska tycka att det är jobbigt. Jag har inga problem med att vara själv och göra min egen grej, föredrar det ofta. Jag har lite ensamvarg i mig, och så länge jag själv är upptagen så blir saknaden av flick-/pojkvännen aldrig överhängande. Men det är fan vad snabbt man vänjer sig vid att ha någon nära, rent fysiskt. Sova sked, med kinden mot hans rygg. Mötas upp efter jobb och plugg, hångla i hallen medan kläderna faller i en hög på golvet. Svara i mobilen och lyssna på hur han istället för hälsningsfras sjunger en liten egenkomponerad truddelutt till min ära. Han kan inte ta en ton. Äta en tyst frukost tillsammans, båda med tankarna långt borta, men med fötterna sammanflätade under bordet. Tre veckor är ingen tid alls, och att vi är ifrån varandra är inget nytt... men jo, jag kommer sakna.