Constant crush

Crime City

2012-02-01T09:55:00.000+01:00

Känns det bra att flytta till en stad där någon skjuts till döds varje dag just nu? Svar nej. Jag har förstått att skjutningarna handlar om rivaliserande taxibolag, a.k.a. Malmös maffia, och att han som sköts igår var pappan som anordnade en antivåld-demonstration i samband med hans sons begravning härom veckan. Det går tydligen inte att demonstrera sig ut ur onda cirklar. Det är inte utan att man istället för att tänka på sin nya 30-talslägenhet mitt i smeten, fantiserar om en liten stuga i skogen. Dit bara inbjudna människor hittar, där Sigge kan springa fritt och där inga 10-åringar knivrånar folk. Men sen minns jag att jag är mörkrädd och att jag därför inte gillar skogen kvällstid, att det bor paddor i skogen, att jag är en social varelse och att jag inte har körkort. Och jag tänker på alla fina människor i Malmö som jag kommer bo nära och kunna ha vardagshäng med, jag tänker på alla restauranger, jag tänker på Möllan, jag tänker på surdegsbageriet runt hörnet från nya lägenheten dit jag, M och Sigge kan gå och äta frukost på sommaren, och jag tänker på alla konserter och föreställningar som kommer vara inom gångavstånd igen. Som när Freddie Wadling ska tolka Bondlåtar kompad av en cellist. Ett album jag för övrigt kan rekommendera, särskilt Got a License to Kill som han gör väldigt bra. Jag tänker på alla de sakerna, och så säger jag till mig själv på skarpen att jag måste slappna av.

Frihet i ett litet mail

2012-01-30T11:05:00.000+01:00

I dag vaknade jag, tittade på min mobil och ropade AWESOME!, för första gången i mitt liv. M och Sigge kom in i varsin morgonfrilla och undrade vad som stod på, och jag kunde glatt meddela att jag hade fått mail från min examinator som meddelade att min uppsats nu är godkänd! Jag är en fri kvinna, och nu är jag på jakt efter att belöna mig själv på något sätt.

Lite av belöningen kom kanske redan i helgen, då jag och M för första gången på länge inte ägnade två dagar framför varsin datorskärm, utan var LEDIGA. Vi umgicks med en massa folk, vi åt en massa mat, vi drack en massa vin, vi klippte en massa hundpäls (en ICA-kasse full), och på söndagen åkte vi ut till kusten och inspekterade ett vandrarhem. Det är återigen det här med bröllop. Jag försöker att blunda för etiketten bröllop och istället tänka på det som en stor fest. Problemet är bara att jag egentligen inte är ett stort fan av stora fester, så varför skulle jag frivilligt ordna en själv? Nåja. Nu är det så det blir, och jag kommer dra mig själv kickin' and screamin' igenom det, och när den där helgen i september väl kommer, så kommer jag ha skitkul för alla mina bästa människor kommer vara samlade. Vi har preliminärbokat ett väldigt fint vandrarhem med en väldigt fin (men lite hönsdoftande) festlokal. Min syrra kommer stå för dekorationerna, och hon har redan mumlat något om "plastdjur" och "konfetti", och om vi utgår från det så måste det ju bli bra.

Tanten och havet

2012-01-29T16:46:00.001+01:00

Watching the ships roll in

2012-01-26T12:02:00.000+01:00

Dagar som dessa skiftar min hjärna fokus. Nya vindlingar öppnar upp sig, inget revolutionerande, inget supersmart, men jag går stigar som känns obekanta. M är som vanligt bortrest. Jag och Sigge går långa vinterpromenader tidiga mornar och sena kvällar. Han är i slyngelåldern med allt vad det innebär, men han blir också äldre och när jag sätter mig på en bänk i parken så kommer han och sätter sig på mina fötter och blickar fundersamt ut över området. Jag tror både han och jag mår bra av att bara sitta där, och inte vara så jävla produktiva, konstruktiva, positiva. Bara få vara tysta, neutrala, lugna. Det går så in i helvete fort nu.

I focus on the pain, the only thing that's real

2012-01-25T09:15:00.000+01:00

Jag har införskaffat årets julklapp 2009. Eller var det redan 2008? I vilket fall som helst så har jag köpt en spikmatta. Skepcism är en dygd, det har jag lärt mig av min pappa, och jag tror verkligen inte att spikmattor kan bota magont, vårtor, tvångstankar och allt vad den lovar. Men det är ett faktum att jag har för dålig blodcirkulation i min trasiga rygg pga alla spänningar, låsningar och överarbetade nerver. Och där tror jag att fakirens lilla madrass kan hjälpa.

Jag provade den för första gången igår kväll. Tände ett ljus, la spikmattan på sängen, la mig själv ovanpå, och lyssnade på Taken By Trees. Det började som stickande molande smärta, som snart gick över i en slags varm, bultande värk. Inte obehagligt, snarare sövande. När mina 10 minuter nästan var slut tyckte Sigge att det var dags för honom att hoppa upp i sängen och kolla läget. Jag viftade bort honom utan att tänka.

Note to self: Gör inga snabba rörelser när du ligger på spikmattan.

Måste jag lära mig bröllopsspråket?

2012-01-24T16:25:00.003+01:00

Alltså det här med bröllopet. Jag fortsätter att ha så sjukt svårt att förhålla mig till det. Normalt sett kan jag oftast fejka att jag är en vettig människa genom att helt enkelt imitera andra, jag vet vilka svar och vilken reaktion som förväntas av mig. Fake it until you make it, som jag brukar säga. Men jag är aldrig tillräckligt snabb i tanken för att plocka fram rätt respons när folk blir till sig i trasorna över att jag ska gifta mig. Vad fan är det som gör folk så exalterade? De känner inte min partner, jag tror inte att de bryr sig om jag lever i otukt eller inte och de är inte bjudna på festen. Så varför piper de och får något drömmande i blicken? Jeezus, alla dessa sociala konventioner. Jag måste lära mig ett passande standardsvar.

I dag ringde jag till en kvinna för att boka en visning av deras fina lokaler där vi kanske ska hålla festen. Det lät så här:
Jag: Hej jag heter bla bla bla, och jag och min sambo ska gifta oss.
Hon: Åh! Men GUUUD vad roligt!
Jag: Eeeh ja.... det kan man ju kanske tycka.
Hon: .... *förvirrad tystnad*
Jag: *kompenserar för min sociala fadäs genom att börja skratta lite hysteriskt*

Jag blir bara så himla förvirrad av att främmande människor uttrycker sån upprymdhet över att andra främmande människor ska gifta sig! Jag menar inte att jag inte tycker att det ska bli kul att gifta sig. Men om man tänker så här: Jag ska också anordna en 30-årsfest i sommar. Det är också en stor fest, och det ska också bli kul. De två festerna ligger emotionellt på ungefär samma nivå för mig. Men det är ingen som piper av förtjusning när jag berättar att jag ska fylla 30.

Nya faser

2012-01-22T22:55:00.001+01:00

Jag presenterade mitt exjobb inför en engagerad och exalterad publik. Jag kände mig kompetent och stor och stark, och jag hade faktiskt kul. Det hade jag inte väntat mig. Och min examinator sa så här:

"Du är förstås medveten om att din uppsats kommer bli läst av väldigt många? Och att du kommer bli citerad?"

Jag blev alldeles varm i magen och kände att jag kanske behövde kissa.

Sen dess har jag ätit medioker tapas på mysig restaurang, där en amerikansk flicka gjorde det som så många amerikanska flickor gör, det vill säga hon fyllde rummet med sin röst. Jag har även klippt mig, och ser nu kanske ut lite mer som Michelle Williams än som Hillary Swank i Boy's Don't Cry. Jag kan verkligen rekommendera det här med att klippa av sig håret. Det är en lättnad.

En annan dag fick jag hålla i en tremånadersbebis, och jag insåg att det pågår en halvt undermedveten process inom mig. Känslan av att hålla det där lilla knyttet på armen var... annorlunda än den har varit innan. Den väckte andra känslor i mig. Jag närmar mig. Min arm kändes tom när det var dags för amning och jag var tvungen att lämna ifrån mig den lilla varelsen. Stillsam förundran.

Sen gick jag på fest och drack sprit. Och kände både tillhörighet och alienation. Kanske har jag redan börjat gå in i en annan fas. Kanske romantiserar jag festandet. Kanske var det bara en sån kväll, som man tror ska fylla några av ens behov, men så gör den inte det. Kanske är det kvällens fel, kanske var behoven inte de man trodde. Fan vet. Om inte annat så var det skönt att för en gångs skull vakna i Amasonens och Fruns gästsäng och INTE vara bakis. Om det är det som den nya fasen innebär, så är det kanske inte helt tokigt.

Istället för musik förvirring

2012-01-19T21:08:00.000+01:00

Är du tjock i huvudet om du tappar bort din matlåda så fort du kommer till jobbet?

Och sen hittar den (efter lunch) i en bokhylla?

Och den bokhyllan inte är din?

Den är inte ens i det rummet där du sitter?

Den sista timmen på jobbet ägnades åt att riva upp himmel och jord över något en kollega har gjort. Grovt grovt grovt livshotande tjänstefel. Kopplade in chefen som började ringa runt. Det blir nog en Lex Maria på det, och hela grejen gör mig illamående. Sen slogs jag mot tre kopiatorer. Brände mig på fingrarna och svärtade ner kläder. Efter det var klockan sent och all annan personal hade gått hem, och jag hade ingen att fråga om teknikutrustningen i salen där jag ska presentera mitt exjobb imorgon. Så jag gick omkring där inne och drog i några sladdar, borttappad som en papperslapp, suckade och gick hem. Funkar det inte imorgon så får jag väl använda handdockor.

Gonna ride my bike until I get home

2012-01-17T09:11:00.002+01:00

Snälla livet. Sätt mig på ett flyg till San Francisco nu. Don't tease, jag ser ju alla hintar du lägger ut och de får mig bara att sukta ännu mer. När jag sätter Ipoden på shuffle så dyker Mark Ronsons Record Collection upp hela tiden och ger mig flashbacks till solvarma gator, palmer och pastellhus. Jag kan till och med känna doften. När jag tittar ner på dagens ensemble ser jag detta: Stuprören från All Saints och koftan som jag hittade i en vintagebutik på Haight Street. T-shirten med höken på som jag hade på mig ungefär varje dag. Den gigantiska ringen som jag hittade när jag och Liz var på långpromenad, den dagen som blev till kväll som blev till en galen drunken natt. Coincidence? I think not. Så kom igen nu. Sätt mig på planet. Vi vet ju båda två att det är det enda rätta.

Det här med att samla vuxenpoäng.

2012-01-13T12:05:00.002+01:00

Alla andra verkar växa upp snabbare än jag? Det händer att jag sitter ner med nån jämnårig vän, och så berättar jag generat om såna där supervuxna grejer som jag och M diskuterar ibland, och jag gör det generat och orden känns konstiga i min mun. Som att jag fortfarande är sex år, hasar omkring i mammas klackskor som är tio storlekar för stora och låtsas att jag är vuxen. För det är ju inte på riktigt, allt sånt där ligger ju fortfarande tio år framåt i tiden. Eller?

Kruxet är bara att jag oftast får samma respons. Det visar sig i princip varje gång att min vän är femton steg före mig och redan är insatt, redo och motiverad. Viskar jag bostadsrätt så diskuterar de topplån. Viskar jag bröllop så diskuterar de save the date-kort. Viskar jag barn så diskuterar de svårigheterna att hitta dagisplats. Alltid med samma avslappnade och självklara ton, de är redan där. Och jag blir alltid lika häpen. Jag försöker samla mina anletsdrag, låtsas som att jovisst, allt det här är vardagsmat för mig med, jag förstår precis vad ni menar och känner inte alls paniken komma krypande. Jag är kolugn.

Kärnan av problemet är att jag verkligen inte vet hur jag ska förhålla mig till allt det där. Jag vet inte om jag vill ha allt det där. Jag har aldrig längtat efter det. Särskilt inte det här med giftermål. Ändå är jag förlovad? Kanske tänker jag för mycket. Ofta känns det som att jag inte kan tänka så klart som jag vill. Min hjärna är en härva av lösryckta ord och meningar och jag får inte ordning på någonting. Bäst blir det oftast när jag inte tänker alls. Då händer det saker. Då raggar jag upp en snubbe. Då blir jag sambo. Då köper jag hund. Då köper jag lägenhet. Fler saker skulle kanske kunna lösas på samma sätt. Bara låta livet skölja över en och sen driva med strömmen, låta det bli som det blir och så är det inte mer med det. Men eeeeh... det ligger ju inte riktigt i min natur.

I do my own thing

2012-01-11T22:00:00.001+01:00

Jag fick en tia på jobbet.
Jag köpte inte godis för den.
Så jag har kvar den.
Och sjunger den enda låt som passar.

Kom an bara

2012-01-11T09:34:00.003+01:00

Ibland är allt man behöver några öl, några skratt, och så en liten dans på ett litet torg. I dag vaknade jag med sluggerattityd och mentalt har jag intagit fighting stance. Nu jävlar är jag trött på ångest, gnäll och stress. Nog nu. Jag ska skaka av mig allting, jag ska sluta vara så blodigt allvarlig och distanslös hela tiden, och jag ska slåss tillbaka. Om du puttar på mig livet, då puttar jag tillbaka!
Bring it bitch.

En katt bland hermelinerna

2012-01-10T09:19:00.000+01:00

Om det nu var någon som trodde det, så är det inte helt okomplicerat att vara en flata som lever ihop med en snubbe. Om jag ens kan kalla mig själv för flata längre. Om jag ens vill. I början av vårt förhållande obsessade jag dagligen över etiketter. Nu var det väldigt länge sen jag definierade min sexualitet. Behovet försvann. Men utifrån blir jag fortfarande definierad.
"Det här är Constantin, kan du fatta att hon har en dude!?"
Jag upplever också att vissa av mina mer ytliga queervänner distanserar sig. Framför allt de få gånger då M är med, för då går det liksom inte blunda för att det faktiskt är så, att det inte bara är nåt jag sysslar med on the side. Jag må flirta med andra men M är den viktigaste människan i mitt liv, han är personen jag precis har köpt lägenhet tillsammans med, personen jag planerar att skaffa barn med. Det blir jävligt på riktigt när han sitter med i samma rum, på samma fest. Jag upplever att han exkluderas. Gång på gång. Han säger att han inte känner av det, och att han är helt okej med att det tar tid för folk att vänja sig vid honom. Jag är inte alls lika okej med det. Det ligger något väldigt o-queert och homoelitistiskt över alltihop, som gör mig frustrerad och generad. Vi flyter mellan olika kretsar, och det blir så otroligt tydligt hur mycket enklare det är, i just dessa kretsar, att vara det enda homot bland heterosar, än det är att vara den enda straighta snubben bland flator.

Mitt jävla ex

2012-01-08T17:07:00.003+01:00

Tänk dig att bli inslängd i en tvättmaskin, köras i ett program på 90 grader med extra turbo och sen bli utspottad på en magisk himmelsäng. Medan du ligger i sängen får du äta passioncurd samtidigt som du tittar på True Blood och får fotmassage, men sen kastas du in i tvättmaskinen igen. Om och om igen. Ungefär så var det att vara tillsammans med Fransyskan. Ungefär så var det även att vara Fransyskans ex, fast med lite mer tvättmaskin än himmelsäng.

Jag går igenom gamla dagböcker och hittar detta (ber om ursäkt för mitt tjugotvååriga jags melodramatiska ådra):

"Emotionellt Kaos och Rinnande Mascara är mina nya Hugin och Munin, de sitter stadigt på varsin axel och hur jag än snurrar så sitter de där de sitter.

Jag önskar mig en semester från det här. Kan jag få en semester?
Jag skulle vilja åka till Köpenhamn, hem till Henrik och kanske, bara lite och kanske bara för ett litet tag, släppa taget om allt.

Men det gör jag inte, jag är fortfarande kvar, det är för starkt för att ge upp hoppet om. Passionen bränner oss i båda ändar och kanske krävs det en rejäl urladdning då och då för att tackla den intensiva närheten, sårbarheten. Stormen lägger sig och vi drar oss återigen in mot fast mark, andas ut och älskar."

Det var åratal sen och det tog mig åratal att bearbeta efteråt. Inte uppbrottet, för det var förvånande nog odramatiskt, utan allt det andra. Lesbisk symbios är bara förnamnet, och det får ju en extra intressant kryddning när din partner är psykiskt sjuk. Allt blev ohållbart, jag bröt och kontakten minimerades till något mycket sporadiskt mail då och då som mest bestod av mårdubrajagmårbra. Men nu, när dammet har lagt sig, hälften har glömts och resten är jävligt bearbetat och passerat... då har vi tagit upp kontakten. Lite grann. Trevande. Hon är stabil nu, det märks. Uttryckte en önskan om att lägga korten på bordet, så jag la dem. Nu vet hon allt det jag tänkte och kände men aldrig sa, allt det som fick mig att explodera av ilska när jag var full, allt som kokade under ytan. Kanske är det hennes tur att bryta kontakten nu, kanske var jag för ärlig. Och jag tänker att det spelar mindre roll. Det var viktigare att få det sagt.

Bra skit

2012-01-06T22:41:00.000+01:00

Vi rensar ut på vinden och M hittade ett par militärkängor som bara är lite för stora för mig. Om det inte vore för att min mössa har fladdrande öronlappar så hade jag nästan sett hård ut när jag nu är ute och traskar.

Prezi. Jag förbereder min presentation av uppsatsen, och den görs i Prezi. Det är ett roligt program.

Sigges ihopsydda skrev läker finfint. I dag fick han till och med springa löst ute vid havet och äta svanbajs.

Catching Fire av Suzanne Collins. Uppföljaren till The Hunger Games, som för övrigt kommer på bio snart. Vi har den som ljudbok och har laddat varsin Ipod med den, så bitvis är det väldigt väldigt tyst i den här lägenheten. Det är dessutom rätt städat, eftersom man gärna vill sysselsätta händerna med nåt medan man lyssnar. Ska aldrig mer göra hushållsarbete utan ljudbok.

Passioncurd. Fick det på nyår. Gult geggigt knark. En sked av det, och sen vill man aldrig någonsin äta något annat under resten av ens liv. M står och tillverkar det i köket as we speak. Fint som snus!

Men tack ändå

2012-01-05T15:03:00.003+01:00

Vår överläkare kommer in och säger att jag är en "god kliniker", att jag "har känslan".

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, för den enda känsla jag har är

FÖRVIRRING.

Happy new year

2012-01-05T08:38:00.001+01:00

Tillbaka i ekorrhjulet. Inget får en att känna sig mer som en arbetsmyra än när man befinner sig på sjukhusområdet strax innan åtta, då alla människor väller in i byggnaderna som fabriksarbetare. Vi som jobbar i människofabriken. Det är kolsvart, det ösregnar, och jag är så trött att ögonen svider. Jag har inte varit på jobbet mer än fem minuter när jag börjar bita ihop med käkarna. Jag skulle vilja dra nåt skämt för att liksom lätta upp stämningen för mig själv, men jag är så jävla distanslös när det gäller mitt jobb just nu, så du som läsare kan väl själv sätta in något passande? Typ här---> ...................................................
Jag hoppas att det inte var ett Bellmanskämt, de är aldrig bra.

Popping och Nellie the Nudist Queen

2012-01-03T12:09:00.000+01:00

I dag slutför jag min uppsats. Det är inte mycket att blogga om det. Men ni kan ju alltid titta på det här:

Sen kan ni lyssna på den här: Vintage Novelty Songs.

2011...

2012-01-02T16:31:00.000+01:00

...var året som jag förälskade mig i San Francisco, och förstod för första gången varför vissa människor väljer att flytta till USA. Det var året jag provade bikram yoga för första gången, och fick på kuppen så len hud att jag nästan var hal. Synd att det inte var en permanent effekt. 2011 erkände jag för mig själv att jag är matintresserad men inte matlagningsintresserad. Det innebar att jag har lagat mycket mindre mat än tidigare år, och det har känts skönt även om det hade varit praktiskt att vara lite mer husligt lagd.

Den 24 april föddes en liten hårboll som fick kennelnamnet Serafino. Två månader senare flyttade han hem till oss och blev Sigge, en kaxig och gosig liten skit som förändrade vårt liv mycket mer än vi hade trott. Nu har vi hämtat oss, och när han inte är hemma känns livet direkt mer ödsligt.

2011 tog jag inte ett endaste penseldrag, och sa upp min ateljé. Det var året då jag aldrig hade någon fritid, och vantrivdes med det. Jag avslutade utbildningen, men hade fortfarande uppsatsen (a. k. a. Avhandlingen) hängandes över mig. 2011 gick i stressens och pressens tecken, tyvärr. Jag började jobba som det jag har utbildat mig till, och det har varit toppar och dalar från dag ett. Den senaste månaden mest dalar, men jag håller tummarna för 2012.

2011 har varit ett stökigt och obalanserat år. Jag har ägnat för mycket tid åt måsten, och alldeles för lite tid åt vänner och kreativitet. Därför är mitt nyårslöfte detta:

2012 ska jag hitta balans. Framför allt mellan jobb och fritid. Om sex veckor flyttar vi till Malmö, och i Malmö finns många människor som jag längtar efter att ha vardag tillsammans med igen, med allt vad det innebär. 2012 ska jag försöka landa lite.

Gott nytt år kings and queens!

2011-12-31T13:46:00.002+01:00

Sigge vältrar sig i självömkan

2011-12-30T16:13:00.001+01:00

Kastrerad

2011-12-29T19:29:00.000+01:00

I dag blev Sigge av med sina pungkulor. Jag var lite nervig hela dagen, det finns ju trots allt vissa risker med narkos. Hönsig, moi? På eftermiddagen hämtade vi honom, och medan djurskötaren gick igenom alla detaljer så hörde vi honom gny i rummet intill. Han lät precis som ett stort hungrigt marsvin, mycket märkligt. Han är nu rakad och groggy, och väldigt kinkig. Han snubblar omkring, sätter sig på rumpan, gnyr och verkar ha ganska ont. Vi distraherar med riktigt goda tuggben och mycket gos, det funkar.

Årets jullåt

2011-12-26T12:37:00.000+01:00

Vi hade en omröstning, ni var inte med, men det blev den här.

God fortsättning

2011-12-25T19:48:00.000+01:00

Jag är i mellansverige och firar jul med släkt och vänner. Det är precis lagom av allt, och jag har det lugnt och trevligt. Jag äter hela tiden. Sover tungt om nätterna. Har det bra, helt enkelt. Hoppas att ni har det bra. Jag rekommenderar glitterspray.

Delad glädje osv

2011-12-22T11:29:00.001+01:00

Igår när Brainy kom över så blev det rejäl utrensning. Först blev det utrensning av kylskåpet och jag bjöd på en "ny spännande rätt", som kunde ha blivit katastrofal men som faktiskt blev riktigt god. Sen rensade jag ut garderoben, eftersom Brainy är en av få nära vänner häromkring som har samma klädstorlek som jag (och ungefär samma smak). Jag hade sen innan rensat ut bokhyllan, så det stod travar med böcker som ska lämnas till loppis nån dag. Brainy dök in med huvudet före och kom upp till ytan med Goethes Faust och andra hisnande pageturners. Jag skakade förbryllat på huvudet men var glad över att få dela med mig av mina grejer och glad över att högarna minskade. Sen kom hennes rumänske snubbe som ska ta över vår lägenhet, och jag visade honom runt och mös åt hans glittrande ögon. Det känns ofantligt bra att kunna lämna över kontraktet till någon, särskilt i en stad som Lund där förstahandskontrakt är ungefär lika sällsynta som enhörningar. Mitt i alltihop dök Fixar'n upp och vi bytte julklappar, och sen kom M hem och huset var fullt av folk och det var musik och det var babbel och det var skratt och jag tänkte att så här borde det vara jämnt.

Besvikelsen

2011-12-20T11:20:00.001+01:00

Jag är fortfarande jävligt kinkig och lite allmänt livskrisig. Vad är egentligen problemet? Jo jag tror att jag har lyckats summera det ganska bra i mitt huvud, och här kan du sluta läsa för det här är nog fullständigt likgiltig information för alla utom mig. Förutom en överbelastad tillvaro som sakta eskalerat de senaste åren så är det nu detta: Jag hoppade av mina journaliststudier. Ville inte längre. Hamnade i livskris för att jag inte visste vad jag skulle ersätta den drömmen med. Började jobba på kontor. Tyckte att det var helt okej, drägligt, men jag ville jobba med något som engagerade mig. Jag ville ha mer än ett kneg. Så jag började en ny utbildning. Slet som ett djur för att få ihop ekonomin när studiemedlet tog slut, men det var värt det, för nu skulle jag få jobba med något riktigt engagerande. Utbildningen sög bitvis, och stressnivån var för hög, men det var det värt för när jag väl kom ut på andra sidan så skulle det bli riktigt bra. Sen kom jag ut på andra sidan. Började jobba. Det började bra, jag gillade det. Sen blev min arbetssituation allt sämre, och de senaste månaderna så har varje nytt besked innebärt en försämring av mitt jobb. Allt är turbulent, allt är förvirring, och jag får inte behålla några av de patientgrupper som jag känner mig engagerad i. Jag har ingen möjlighet att påverka min arbetssituation, och alla är överens om att det fullständigt SUGER för oss som är vikarier här nu. Jag tvingar mig själv att sänka mina förväntningar, att bara pressa mig igenom det. Jag vaknar varje dag och tänker "kan jag sjuka mig idag?". Jag vill inte gå till jobbet. Jag försöker förlika mig med det faktum att jag måste se på det här som ett kneg. Fast det var precis det som det inte skulle vara. Jag slet inte som ett djur i alla dessa år för att få ett jobb som är SÄMRE än det jag hade innan. Problemet är också att det här är ett jobb som inte går att genomföra på slentrian. Det kräver närvaro, engagemang och intresse. Annars går det inte att genomföra. Så varje dag handlar om att pressa ut den sista lilla klutten entusiasm som går att uppbåda i den tub som är jag. Förbannade jävla skit. Det är inte utan att man känner sig som en idiot.

Grown ups do this all the time

2011-12-15T13:05:00.003+01:00

Personalmöten på mitt jobb får mig nuförtiden att längta efter att kasta saker i marken, bara för att få höra det underbara ljudet av saker som krossas.

Och jag tänker: Det här är inte rätt. Jag ska inte vara här.

Men jag har inte kommit på nåt alternativ.

I kväll är det dags för julfest på jobbet. Jag har nerverna på utsidan, vill bara vira in mig i min vita rock (som faktiskt inte alls ger mig en känsla av pondus utan mest får mig att känna som om jag hade på mig pyjamas), krypa in under ett skrivbord och sova. Alternativt plugga in lite musik, exempelvis Andrew Bird - Candy Shop, och låtsas att jag är någon helt annanstans.

Jag är inte grinch, jag är bara inte pysslig

2011-12-13T19:21:00.001+01:00

Jag lyssnar en del på Charlie Winston nuförtiden. I kväll till exempel. Så här inför fjärde advent har jag bestämt mig för att börja julpynta lite hos oss. Crazy, eller hur? Men jo, en liten julstjärna ska vi väl kunna skaka fram ur gömmorna. Förra året, när vi inte heller hade lugnet att njuta av julen utan tog fram julsakerna nån vecka innan Le Grand Finale, så enades vi om att vårt julpynt var apfult och att vi skulle köpa nytt nästa år. Ja, nu är vi där igen. Kanske bara låter det ligga kvar i lådorna trots allt. Men nästa år, DÅ...

Edit: Det som inte var kräkfult var trasigt. Så vad är årets julpynt i det här hemmet? En liten liten trätomte på köksbordet. Ho ho ho!

Citat på kollegas anslagstavla

2011-12-13T13:51:00.000+01:00

"Don't look back
unless you want to know
who's gaining on you."

Och jag får ännu en pusselbit till varför jag har så svårt för den här kollegan.
Vi är helt enkelt från olika planeter.

När man kavlar upp ärmarna så...

2011-12-12T11:53:00.000+01:00

Min beniga röv har om möjligt blivit ännu plattare efter helgens soffsittande. Två dygn som har sett ut exakt så här: Jag i bäddsoffan på kontoret med laptop i knät. Sigge tungt sovandes bredvid, utfläkt så att han tar upp resten av soffan (han har blivit stor!). M med ostbågerygg framför sin dator, ca en meter bort. Vi har jobbat. Och jobbat. Och jobbat. M agerade drill sergeant och satte upp deadlines för oss båda. Jag höll min. Det gjorde inte han. Det är synd om M, för hur mycket han än jobbar så kommer det alltid mer jobb. Mig är det däremot inte lika synd om, för jag har skrivit klart första utkastet till uppsatsen. Nu väntar den på att bli granskad av min handledare. Det är bara diskussionen som hon inte har läst förut, förhoppningsvis sågar hon den inte fullständigt så jag måste skriva om skiten. Med lite tur är det bara mindre ändringar, och sen är jag klar. KLAR! Skiten som jag har haft hängande över mig sen i maj, KLAR! Jag är William Wallace, och jag skriker FREEDOM så det studsar mellan husväggarna.

vikten av att få smakprov

2011-12-10T13:22:00.000+01:00

Vi sitter i bilen, på väg hem efter en trevlig glöggkväll hos några äldre vänner som vi träffar alldeles för sällan. Deras hus var fullt av småbarn och äldre barn och deras föräldrar, och jag och M är sockerstinna och barnskriksstinna och alldeles alldeles fyllda av inblickar i småbarnslivet. Jag tittar på M och frågar hur han känner när han kliver in i den världen. Känner han att han vill vara med? Jag har ingen aning om vad jag vill att han ska svara. Han funderar en stund. Det gillar jag verkligen med M, att han tar tid på sig att fundera igenom hur han känner för att kunna ge ett så ärligt svar som möjligt. Till slut svarar han att det nog är både och. Han känner det där föräldrasuget som bara dyker upp som en sporadisk ryckning hos mig, men samtidigt ser han hur mycket det förändrar livet. Och han gillar det livet vi lever nu (förutom arbetsbelastningen). Det är tydligt att vi båda processar det här ganska mycket nu, och att det är en långdragen och långsam process som får ta tid. Vi vet vart vi är på väg, men vi är inte framme än, och det är rätt skönt.

Alla vackra FTM

2011-12-09T13:24:00.000+01:00

Det händer att jag passerar väntrummet på jobbet och liksom hajar till. Utan en medveten tanke stannar jag upp, kanske bara en bråkdels sekund, och tittar på det som fångat min uppmärksamhet. Och det slår aldrig fel... det är, utan undantag, alltid en transsexuell person, FTM. Det tog mig ett tag att se det här mönstret.

Det är kanske inte världens mest proffsiga reaktion, men jag kan inte hjälpa det, när jag ser dem så viftar min libido lite med fingrarna, krullar tårna och viskar ett litet "yey!". Jag vet att det är en helt missvisande klassificering och inte alls särskilt PK, men min reptilhjärna registrerar dessa individer som den ultimata butchen, och de senaste åren har jag dragits mer och mer åt butchar. Min sexualitet är inte lika intresserad av femme längre, och jag har ingen aning om varför. Är det månne kopplat till att jag har sex med en snubbe? Vet ej. Visa mig spetsunderkläder och jag ska visa dig precis hur stort jag kan gäspa.

Nåväl. Den senaste tiden har det varit en transperson hos oss som jag reagerat på lite extra. Hen är helt enkelt något av det snyggaste jag sett på länge. Precis rätt mängd butchighet, hårdhet och exotiska drag. Gången. Blicken. Jag kommer på mig själv med att låtsas ha en massa anledningar att passera väntrummet, om och om igen, när hen sitter där och väntar. Jag går alltid väldigt raskt, så att det inte ska se ut som om jag bara dräller omkring utan att jag faktiskt har ett syfte och att jag faktiskt är en väldigt upptagen och viktig person. Hen ser inte imponerad ut. Ibland ler jag mot henom när jag passerar. Ibland ler hen tillbaka, på ett väldigt neutralt och artigt sätt. Efter en stund brukar jag sansa mig, och gå och ta mig an allt det jobb som tålmodigt ligger och väntar på att jag ska börja tänka med skallen igen.

Med en enkel tulipan

2011-12-07T13:21:00.002+01:00

I dag smög jag upp tidigt i morgonmörkret och fixade frukost på sängen till M. Inget fansy pants, utan hans vanliga flingor med banan och mjölk, och så till det ett glas proviva och en chokladtomte. Födelsedagar är inte kompletta utan frukost på sängen, så är det bara. Det är en av de viktigaste traditionerna som jag har med mig hemifrån, och den håller jag benhårt på. Den som fyller år ska bli uppvaktad så fort den vaknar. Sigge var yrvaken och lullade runt med mig i köket och lyckades med mycket möda och stort besvär sedan kravla sig upp i sängen för att ge M den födelsedagsslick i näsan som han förtjänade.

I födelsedagspresent så fick han nåt så svennigt och heteronormativt som en ny rakapparat. Han har gnölat länge om att hans är dålig och jag är trött på att se honom stå och gno sig i ansiktet med den där mojängen som är ungefär lika vass som en tvål. Att inhandla denna nya apparat, som är smart som en liten robot och antagligen kommer reproducera sig snart och ägna all sin fritid åt world domination, var en intressant upplevelse. Jag gillar att få en inblick i nya världar, och manlig rakning var helt klart en sån. Jag visste till exempel inte att många män upplever att området under hakan är ett "problemområde" för att det är svårt att komma åt och att håren där ofta växer i olika riktningar. Jag visste heller inte att det fanns ett uttryck som "kontorsfint". Som i: "en hyvel rakar mer kontorsfint". Det är sånt onödigt vetande som är i princip det enda min hjärna verkar ha någon fallenhet för, och den suger i sig det som om det vore kokain och lagrar det på ett lämpligt ställe, for future reference.

Avföring

2011-12-05T21:40:00.001+01:00

I dag kom jag hem till en hund som hade bajsat ner hela röven. Det har varit nån slags rännskita i görningen, tänker jag mig. Det hade sedan torkat in på hela bakdelen, inklusive svansen. M hade inte "märkt nåt". Hur kan man missa att ens hunds hela arsle är täckt av bajs? Det vara bara att ställa honom i badkaret och börja löddra. Tur att man har jobbat på ålderdomshem för gravt dementa och jobbat upp en rejäl tolerans mot doften av de flesta kroppsliga funktioner. Sigge tyckte som vanligt att det var gött att bli gnodd i röven och lyfte tjänstvilligt på svansen samtidigt som han höjde sin lilla nos mot taket av njutning. Kändes lite ekivokt, men vadå, tidelag är ju faktiskt inte förbjudet och dessutom var det han som började.

Myror i brallan

2011-12-04T23:45:00.000+01:00

Drabbas plötsligt av hyperaktivitet. Märklig känsla, som att min kropp vill ut och springa ett maraton. Det kryper i kroppen, kan inte sitta still, kan inte komma till ro. Rensar ut bokhyllorna. Mer än halva staplas i högar på golvet. Ganska många med tanke på att vi har sex breda bokhyllor. De ska bort. Ska sluta flytta med mig böcker jag aldrig läser eller har nån relation till. Till exempel Tåbb med manifestet. Who am I kidding? Viftar med händerna som för att skaka av mig oron i kroppen. Fortsätter med att maniskt rensa lådor och pappershögar. Går snabbt fram och tillbaka i lägenheten. M säger att det är precis så här det känns när man har druckit för mycket kaffe. Jag får lita på hans ord, jag gillar inte kaffe. Sigge följer efter mig, tränger sig fram där mina händer är, slickar på böckerna, kör ner nosen i lådorna. Försöker förstå vad det är för lek vi leker nu. Människor är så obegripliga varelser.

Alkoholiserade ord i natten

2011-12-03T17:39:00.006+01:00

"Fuckable".

Från en trevlig person som man känner är det en rätt göttig komplimang, för vem vill inte vara lite fuckable? Trots allt? Hade en hört det från en främling hade det nog känts lite... obekvämt. Provocerande. Tror jag.

Och det här med raggning. Vad är en lyckad raggning? Jag skulle säga en ärlig raggning. Där man säger rakt ut vad man tycker om någon och sen frågar om man ska hångla, typ. Enkelt, effektivt. Att ploppa upp som gubben i lådan, häva ur sig något kryptiskt och sen dra innan personen ens är säker på vad en sa... Det är som vuxenversionen av att dra någon i håret. Mest förvirrande.

Vaknade i Malmö. Kände LIVET. Redo för flytt.

Dagens låt: Going Up The Country - Kitty Daisy & Lewis

Letar efter suget

2011-12-02T12:02:00.000+01:00

I förrgår kom M hem och hade precis hälsat på en ny liten bebis i vår bekantskapskrets. Ungen ska heta Signe, och en lång stund gick M omkring med tindrande ögon och viskade "Signe", som om det var ett magiskt ord. Han beskrev hur han fick hålla den sovande lilla kroppen tätt mot sitt bröst, och hur Signe hade sin lilla mjuka näsa mot hans hals. Jag såg hans längtan, och för en kort liten stund smittade den av sig på mig. Inte ända in, men ändå så det kändes. Sen försvann den igen.

I går var vi hos några vänner och hängde och åt mat. Deras dotter är nu 2,5 år, och har humörssvängningar som skulle få den mest inbitna drama queen att ta sig för pannan. Ena stunden glad som en lärka, ett fantastiskt litet charmtroll, nästa stund är allt åt helvete och det går inte att laga. Skriker och slåss, och det kan pågå i timmar. Så är inte alla barn, förstås, och jag gillar ändå det här lilla barnet. Jag är generellt sett rätt barnkär. Men det göder inget sug i min livmoder.

Jag är som svenneheterosnubben som lite måste tvingas in i det, och sen gillar läget. Jag tror verkligen det. Någonstans, inte just nu, men ändå ganska snart, måste en kompromiss ske mellan min tveksamhet och M:s längtan.

Ja herregud. Just dealing with things way beyond my maturity level. När blev alla frågor så här stora? Jag är en förvuxen tonåring. Men visst, även tonårsgraviditeter blir ju lyckade ibland.

Jag äger

2011-11-30T14:11:00.000+01:00

Jamensåatteh då har en gått och blivit ÄGARE. BostadsÄGARE, för att vara exakt. Känns borgerligt. Tillrättalagt. Förutsägbart. Och samtidigt alldeles... alldeles underbart. Inte så mycket för ägandets skull, utan för att jag ska få bo i just den där lägenheten, i just det där området. Jag får bo där på obestämd tid. Jag vill åka dit och slicka på fasaden. Markera revir. Istället dansar jag en liten segerdans genom Landstingets korridorer. En kan tänka sig att det blir en del moonwalk.

Decisions are the worst

2011-11-30T10:06:00.000+01:00

I natt var det katastrofläge, det var dags att packa den stora ryggsäcken och lämna hela livet bakom sig. Vi skulle aldrig komma tillbaka, och antagligen skulle vi till någon slags underjord där vi skulle bygga upp en ny civilisation, eller så skulle vi bara ut i urskogen, men i vilket fall som helst så skulle jag bara packa det allra viktigaste. Min hjärna brottades med två frågor:

Varför har jag inte fler funktionskläder?
Vilken bok ska jag ta med?

Jag drömde aldrig svaren på frågorna, men fråga två stör mig. Om man bara får plats med en bok, och det kommer vara typ den enda boken man har tillgång till resten av livet där i steampunksamhället i underjorden/i den övergivna trailern i skogen, och det kanske dessutom bör vara en bok man vill rädda till kommande generationer... Det är ju helt omöjligt att välja. Det är som att fråga "vilken är den bästa låten?". (fast alla vet ju att det är Paint It Black med The Rolling Stones, så det var kanske ett dumt exempel)

Om jag fortsätter drömma den drömmen i natt, föga troligt but for the sake of argument, så får jag nog helt enkelt bara slita med mig första bästa som ligger och skräpar. Och så får man NÖJA SIG.

Skala av mig

2011-11-28T21:18:00.000+01:00

Vi har lagt vårt första bud på lägenheten. Ett annat par har också intresserat sig, och de har tydligen sålt sitt hus, vilket betyder att de sitter i en helt annan ekonomisk situation än vi gör. Antagligen. Ger de sig in i budgivning så förlorar vi. Antagligen. Jag håller distans till hela grejen. Lite för att det är overkligt. Lite för att jag inte vill bli besviken. Lite för att jag, generellt sett, inte är så entusiastisk just nu. Jag är mest, som sagt, trött. Jag slutar visst inte att vara det. Mitt jobb och uppsatsen suger musten ur mig, och jag är inte den enda. Min kursare/kollega grät idag. Jag klappade tafatt på axeln och sa "känner igen det där".

Jag såg en dokumentär för något år sen om en by högt uppe i Nordnorge. Det är bara en samling vindpinade hus längst in i en fjord. En gammal fiskeby. Den ligger långt ifrån precis allt. Svåråtkomligt som fan. Ingen fiskar där längre, den var övergiven länge. De senaste 10-20 åren är dock merparten av husen bebodda. Konstnärer, musiker och hantverkare har flyttat dit, många från Oslo. De hjälps åt att ta hand om varandra, sig själva och sin by, som ett slags kollektiv av individualister. Det handlar inte om övervintrade hippies, de flesta verkar vara lite ensamvargar. De bygger om de gamla fiskebodarna, sätter in stora glasfönster som släpper in norrskenet. Många har kommit för ljuset, men de flesta kommer för stillheten, det karga tysta. Det analoga. Ett mer avskalat liv.

Det är sådant jag fantiserar om nuförtiden.

Plugg kan vara socialt

2011-11-26T19:55:00.003+01:00

Utanför viner stormen Berit, men här inne har jag, Sigge och macen gosat ner oss bland kuddarna i soffan. Jag skummar artikel efter artikel i ett desperat försök att utöka min referenslista. Sigge sover och drömmer antagligen om att han jagar och äter löv. M sitter som en ostbåge framför sin dator och analyserar mätdata/surfar på Fotosidan. Jag hade tänkt gå och se Diskoteka Yugostyle, men jag ids inte. Det här det här som de kallar för Det Naturliga Åldrandet.

För övrigt den bästa dikten

2011-11-25T14:38:00.002+01:00

Kråkor flyger fritt
ibland hittar dom en pommes frites

/Mamma Mu

Jag vill lägga min hatt där

2011-11-25T11:05:00.000+01:00

I söndags, när jag fortfarande var bortrest, så var M och tittade på en lägenhet i Malmö. Han ringde direkt efteråt och var eld och lågor, sa att "den här måste du se". Den såg väldigt lovande ut på bilderna, och ligger i ett av våra favoritområden i Malmö. Vi bokade in en visning till, och den var igår kväll. Den har ingen balkong, innergården är i princip en enda stor cykelparkering och inget mer, och det finns ingen hiss. Men när jag klev in genom dörren... Man kan räkna på det hur mycket man vill, läsa prognoser och tänka rationellt, och vi har gjort hela den biten också... Men i slutändan handlar det så sjukt mycket om den känslan som man får när man kliver in i en bostad. Jag klev in, smög runt, och kände hur mitt hjärta flyttade in. Den är vacker, och den är vacker på mitt och M:s sätt. Vi passar in där. Våra grejer passar in där. Den hade så lätt, så snabbt, kunnat kännas som hemma. Jag och M tindrade med våra ögon och klämde på varandra lite i smyg, för på visningar måste man spela cool, oimponerad, sval.

Detaljerna: En 4,5:a på 98 kvm. Två badrum, tvättmaskin och diskmaskin. Huset är 50-tal, och lägenheten är varsamt renoverad. Dvs rätt detaljer finns kvar, men den är fräsch som fan och lite sådär Elle Interiör-hipp. Högt i tak, stukaturer, fiskbensparkett och annars gråvitmålade trägolv. Väggarna är vitmålade, förutom i två rum där de har splashat till med helt galna tapeter som lyckas vara supermönstrade och lugna på samma gång. Gud jag vill äga den. Jag vill bo i den. Jag vill sitta på golvet och bara ta in den.Jag förstår inte att vi har råd med den, men tack vare M:s mamma som går in med insatsen så att vi slipper topplån, så har vi det. Det är säljarens marknad och yada yada, de har svårt att få den såld, den har legat ute länge, de vill sälja så fort som möjligt för de har hittat ett hus, och de är inställda på att sänka priset. Efter helgen lägger vi ett bud. Det är helt galet.

Kärleken som växer

2011-11-23T22:44:00.000+01:00

Det är faktiskt omöjligt att inte dra paralleller mellan att skaffa valp och att skaffa bebis. Det var inte ens jag som började, det var mina kollegor. När jag pratade om hur jobbig valptiden var så berättade de anekdoter från sina småbarnsår. Klart jämförbart, även om det såklart, samtidigt, är helt olika. Men Sigges småbarnsår är nu bakom oss, och vi överlevde. Valptiden VAR inte kul. Vi njöt i princip cirka inte alls. Sigge var en liten skit, och han sög musten ur oss. Han testade oss från dag ett. Det är lätt att glömma bort nu när han är lugn, samarbetsvillig och dessutom rumsren. Nu när han inte bits längre. Nu när han är vår lilla kompis som mest ligger bredvid i soffan och sover, eller tuggar på sitt ben. Som får hundrädda människor att vilja pussa honom mitt i plytet. En tjej på bussen häromdagen sa att han såg ut som en korsning mellan en nallebjörn och ett lejon. När han sover på rygg ser han däremot ut som en kanin. Sigvard. Lilla snöret. Väldigt ofta stannar jag upp och tittar på honom, och känner sån ömhet att jag vill gråta lite. Sån tillgivenhet att jag inte vet riktigt vart jag ska ta vägen, och vill bita honom hårt hårt hårt. Det gör jag förstås inte, utan brukar istället ge honom en rejäl massage tills han sjunker ner på golvet i en överlycklig liten hög.

Allt ska rinna av mig

2011-11-22T19:16:00.000+01:00

Alltså. Är det verkligen min lott i livet att dra till mig jobbiga kvinns? Och nu pratar jag inte ens om mitt kärleksliv, utan om mitt yrkesliv. På i princip varje ställe jag jobbat på så har det funnits en äldre kvinna utan social kompetens, fylld av bitterhet eftersom "alla är idioter", som alla hoppas ska hålla käften på möten men som aldrig gör det, som inte känner av vibbar och som delar med sig alldeles för mycket av sitt privatliv. Och den kvinnan väljer alltid, ALLTID, mig som sin allierade. Det slår aldrig fel. Min approach är då oftast att försöka skrämma bort henne genom att vara brutalt ärlig och säga saker som "det är inte dom det är fel på, det är du", vilket alltid slår fel eftersom den här kvinnan är van vid att bli bemött av undvikande blickar och därför gillar min rakhet. Suck. Jag pratade med min kursare och kollega om detta, och hon sa:
"Du måste ignorera. Göd inte hennes ältande. Svara kort, artigt och ointresserat. Då letar hon snart upp någon annan."

Så enkelt! Så briljant! Varför har jag aldrig tänkt på det? Jag ska bli som teflon.

Mama I'm coming home

2011-11-20T21:09:00.004+01:00

Jag tillfrisknade något, packade min väska, tog Sigge under armen och begav mig in mot staden för att tillbringa slutet av semesterveckan i glada vänners lag. Det är något visst med vänner som man har känt länge, som man har vuxit upp tillsammans med, bott tillsammans med, långrest tillsammans med. Jag saknar att ha dem i min vardag, att finnas i deras vardag, dessa människor som kan mig utantill. Sigge har varit ett under av gullighet, gosighet och lugn, förutom hans panikartade skräck för trapphus. Men vi har övat. Och övat. Och övat. Det går nog över tills han gifter sig, eller hur talesättet nu går.

Nu är jag tillbaka i Lund, och söndagsångesten rider mig som en mara. Sigge kräktes upp hela sin middag, så jag tänker att han också tycker att det här med att komma tillbaka från semestern känns lite sådär. Jag känner mig inte utvilad, redo att kasta mig in i jobbet igen. Jag är, som alltid nuförtiden, trött ända in i märgen. Men M var på visning på en väldigt lovande lägenhet i Malmö tidigare idag, och vi ska titta på den igen nästa vecka. Den kan vara vårt nya hem, vem vet? Det är dags att bli storstadsbo igen, och det är en bra grej.

Och på tal om en helt annan grej så klippte jag ju mig ännu korthårigare. Jag tror att det blev rätt bra, men reaktionerna har varit klart blandade. Min familj var brutalt ärlig (vad är det för fel med en trevlig och snäll lögn??) och sa att de inte gillade det. Mina vänner sa att de tyckte det var modigt och snyggt. Jag tänker att jag gillar't, men att det ska få växa ut lite. Det har dock stört mig att frisyren har påmint mig om någon, och jag kunde inte komma på vem. Jag är lik någon. Sen kom jag på det, och jag är rätt lik Hillary Swank i Boy's Don't Cry. Förutom att jag inte är särskilt butch då. Jag vet inte om det är en bra grej, men jag ser faktiskt ut lite så här:

Snövit

2011-11-17T10:51:00.002+01:00

Märkligt att det kommer två filmer om Snövit samtidigt, eller hur? Det måste ju vara en av västvärldens mest uttjatade sagor. Nu gillar jag ju fantasy så det här är ju ändå right up my alley, jag kan stå ut med gamla teman och klyschor. Båda verkar dessutom erbjuda en rätt intressant tolkning av historien, på två väldigt skilda sätt. Den ena dramatisk och snygg, den andra komisk och rappkäftad. Är de båda kalkon? Är de båda sevärda? Who's the fairest of them all?

Istället för att njuta snyter jag mig

2011-11-15T17:19:00.000+01:00

Snöplig semester, helt klart. I dag har hela dagen spenderats i soffan. Förkylningen har mig i ett järngrepp. Vad lär vi oss av detta? Jo, slappna aldrig av. Ta inte semester. Så länge man kör på i 180 så är man frisk. Oberoende studier bekräftar.

Istället för att umgås med viktiga människor så har jag tittat på film. Kung Fu Panda 2 och Crazy, Stupid, Love. Jag är svag för Emma Stone och Jack Black, i övrigt vet jag inte om jag kan rekommendera någon av filmerna. Jag vill inte se kvalitetsfilm när jag är sjuk. Knappt när jag är frisk heller, när jag tänker efter. Våga vara fulkulturell.

Ute i stillheten

2011-11-14T21:17:00.000+01:00

Jag är ute på landet hos mina föräldrar. Vi tittar på Kunskapskanalen och äter äpplen. Sigge klättrar lyckligt omkring på min mamma och hon fnittrar förtjust. Kärleken är ömsesidig. Jag har tappat rösten och kan på något sätt känna att det är lite skönt.

Vackert/makabert i Lund

2011-11-13T15:19:00.003+01:00

Det syns kanske inte jättetydligt, men det är alltså en liten pojke som sitter och leker med något. Han är i naturlig storlek (dvs rätt stor), och har då ett par stora vingar som omsluter honom. Han finns på kyrkogården i centrala Lund, och hans gravplats är alltid minutiöst välskött. I förgrunden av bilden, till höger, står en liten hund gjord av granris, med ett rött sidenband runt halsen.

Ont i armhålorna

2011-11-12T10:26:00.002+01:00

Sigge har precis ägnat en lång stund åt att försiktigt lukta mig i näsan.
Det vore ju inte helt orimligt att tänka sig att hundar kan lukta sig till förkylningar.

Det är första dagen på min semester, och jag har ont i hela kroppen.
Så klart! Så typiskt!
Men skit i det, solen skiner och jag ska cykla iväg till frisören.

Jag och fröken Clementin på tu man hand

2011-11-10T14:21:00.004+01:00

Och så titta på dessa fantastiska damer:

Those Magnificent Women In Their Flying Machines

Yin och yang och det däringa

2011-11-10T09:36:00.001+01:00

Nu när jag gått med det nya korta håret några dagar, och alla verkar rörande överens om att jag alltid borde ha varit kortklippt, så har jag kommit fram till att jag ska klippa av ännu mer. Så för andra gången på en vecka ska jag till frisören, för att klippa den antagligen kortaste frisyren jag haft sen födseln. Det var ju ändå ett tag sen. Jag känner mig en aningens fåfäng och girly som klipper mig två gånger på en vecka, och kompenserar detta med att gå omkring i samma gamla gråsvarta slitna stuprörsjeans dag ut och dag in. Allting handlar om att hitta en balans.

Ceremonials

2011-11-08T09:17:00.001+01:00

Orolig ända in i själen. M sitter i krismöten på jobbet för att inte gå in i väggen. Jag är så stressad att min hjärna har förvandlats till teflon. Vad är det för tillvaro vi bygger upp just nu? Vad fan håller vi på med? Det är lite som att vi håller på att måla in oss i ett hörn samtidigt som vi intalar oss själva att livet är jävligt gött. Exakt NÄR är det gött?

Florence + The Machine har släppt nytt album. Intervju i DN:

Varför gör du så storslagen musik?
– Jag attraheras av saker som är överväldigande. Stora saker och teman, som döden och kärleken och havet och himlen. Sådant som är större än allt. Jag älskar att känna mig översköljd.
Som när man tänker på att rymden är oändlig?
– Ja, den där konstiga känslan av att allt snurrar, känslan av att dyka från en riktigt hög klippa ned i oändligt djupt vatten. Den spänningen, den rusningen.

Precis så.

Fait accompli

2011-11-06T18:48:00.002+01:00

Den där klutten längst fram i mitten var min hästsvans. Resten av håret var det som var uppe på huvudet. Jag är så jävla korthårig. Jag är i chock. Jag behöver stå några timmar framför en spegel och glo på mig själv. GAAAH. Ska jag se ut så här nu?

Lägenheten var för övrigt ridiculous på det dåliga sättet. Vi dog den stora, smärtsamma och ångestfyllda shabby chic-döden.

Roliga grejer!

2011-11-06T09:37:00.001+01:00

Jag kör min dagliga rutin av navelskådande, och inser att jomenvisst, jag är pepp! Men varför? Jo serru, det är ett hopkok av lite allt möjligt:

I dag ska jag och M gå på en visning av en lägenhet som inte kan benämnas som nåt annat än ridiculous. Stilpolisen har missat det här stället. Vi snackar guldtapet, och inte den bra sorten. En gigantisk ELDRIVEN kakelugn. Som tur är så köper man inte ägarnas inredningsstil, för jag vill nog inte ha pälsklädda plaststolar när jag tänker efter. Ej heller renhuvud på väggen. I övrigt... kan den vara helt magisk. Återstår att se.
Vi klippte hela Sigge för första gången igår. Det tog tid, han blev lite stressad, men till slut var det gjort och han blev som en helt annan hund. Borta är den knubbiga valplooken, nu ser han ut som den unghund han är! Vi glömde dock att klippa svansen, och eftersom svanstippen är vit och den nu ser rätt yvig ut i jämförelse med resten så ser han lite ut som en räv. Jag gillar i och för sig rävar.
Efter visningen ska jag klippa av mig håret. Förutom blå färg och dreads så har mitt hår fått stå ut med det mesta, så jag brukar vara rätt nonchalant inför såna här grejer, men nu har jag haft långt hår länge och jag känner lite skräckblandad förtjusning. Dags att städa undan alla hårnålar och snoddar.
Jag har beställt böcker, och hoppas de hinner komma fram innan semestern. Paket!
Om en vecka åker jag uppåt landet, till min hemstad. Inte världens mest exotiska semester kanske, men det var vad som bjöds och det finns många människor där uppe som jag vill träffa. Jenny, till exempel. Sigge ska med, men det kan bli så att han får tillbringa större delen av tiden ute på landet med mamma. Jag tror ingen av dem kommer att klaga.

Roliga grejer på gång! Och vem vet, kanske är det en fast tjänst på gång. Jag tror att det är en svår och superavancerad uppgift, det är en helt ny tjänst som skapas, men är det inte när man är nybakad och överoptimistisk som man ska ta sig an sånt?

Your head on my shoulder

2011-11-04T11:41:00.000+01:00

Jag har patienter hela dagarna. Jag pratar hela dagarna. Jag är 100% närvarande hela dagarna. Jag är snäll och artig hela dagarna. Jag kallpratar hela dagarna. När jag inte kallpratar så pratar jag om tunga saker som ångest, livskriser och döden. Jag lyssnar hela dagarna.

När jag kommer hem är jag ibland så trött att jag är tårögd. Jag är som urvriden trasa. Jag vill inte göra något ansträngande, för jag har ansträngt mig hela dagen. Jag har försökt att vara på topp i 8-10 timmar, så när jag kommer hem vill jag bara få vara. Inga krav, inga måsten. Äta mat tillsammans med M, med Sigge som en stor hårig korv på mina fötter. Jag tycker om att höra M:s röst när han pratar. Jag lyssnar inte alltid på vad han säger, det är rofyllt att bara få sitta där. Han lyssnar nog inte alltid på vad jag säger heller, det är inte det som är poängen. Det är gemenskapen, närheten. Betrakta honom, hans bleka ögon, hans fräkniga armar. Hans hår som står rakt opp efter att han har dragit fingrarna igenom det en miljon gånger på jobbet. Jag vilar i hans sällskap. Med honom behöver jag inte anstränga mig för att vara bra.

High-tech

2011-11-02T21:48:00.001+01:00

Vi har köpt en ny bil. Eller ja, ny för oss alltså. Inte ny i världen. Den har en massa fräsiga features. Helt galna nymodigheter.

Som AC. Har ni hört talats om det? Revolutionerande.

Inte nog med det. När man sitter inne i bilen så kan man.... wait for it.... prata med varandra! I normal samtalston! För man hörs!

Välkommen till framtiden. Allting är magiskt.

Hejdå håret nu ses vi aldrig mer

2011-11-01T11:07:00.000+01:00

Min vardag just nu är så jävla grinig, så jag fokuserar på de storslagna planerna jag har för mitt hår. Jag tänker kapa av skiten. Jag har inte haft så här långt hår på åratal, senast var när jag fortfarande var ihop med Fransyskan och jag hade ett långt mörkbrunt lockigt hårsvall. När vi flyttade till Malmö klippte jag mohikan. Gillade läget. Det är dags igen. Inte för mohikan, även om det var rätt snassy om jag får säga det själv. Nej nu blir det andra bullar. Mitt hår är slitet som fan, jag har det aldrig utsläppt, jag vet inte hur man stylar långt hår, jag passar inte i det, kort sagt... I'm going pixie on yo' ass.

Vill inte!

2011-10-31T13:01:00.000+01:00

Jag vet inte om jag har ett sånt yrke som det är meningen att man ska brinna för. Jag gör det i alla fall inte. Inte just nu, och framför allt inte i dag. I dag vill jag bara åka hem, stänga av telefonen, bädda ner mig i soffan och slökolla på nån dans- eller fantasyfilm från 80-talet. Kanske hetsäta något. Jag vill inte vara med, jag vill inte ha alla krav, jag vill inte prestera, jag vill ingenting. Förutom vila. Jag vill vila. I några månader. Jag skämtar inte när jag säger att jag önskar mig några månaders arbetslöshet.

Vad är du rädd för?

2011-10-30T13:49:00.003+01:00

Det går inte att alltid vara rationell, logisk och politisk korrekt. Ibland tar reptilhjärnan över, och den reagerar blixtsnabbt och är så mycket starkare än den förnuftiga delen av människan. Som det här med rädslor. Jag är helt okej med spindlar och ormar, jag trivs i trånga utrymmen (därav grottklättringen) och jag har inga problem med höjder. Däremot har jag sen jag kan minnas varit mörkrädd. Jag var livrädd för mörkret under sängen och var tvungen att kasta mig från andra sidan rummet när jag skulle lägga mig. Att gå ensam utomhus kvällstid var i princip otänkbart. Allt det där har lugnat ner sig, men det är fortfarande så att jag ibland ber om sällskap när vi är i stugan på kvällen och jag behöver gå till utedasset.

Jag tycker det är pinsamt. Jag borde ha vuxit ifrån det. Vad fan, jag är en tänkande vuxen varelse, med integritet och självständighet. Jag vill inte att någon håller mig i handen. Men det är värre än så.

Min mörkerrädsla är även rasistisk. Jag insåg det för första gången för några år sedan. Om jag är ute och går på natten och har ett gäng högljudda tonårskillar bakom mig, som pratar något arabiskt språk, så höjs min puls och jag blir stel i hela kroppen. Jag vill fly, gömma mig. Oftast stannar jag in, låter dem gå förbi. Vill inte ha dem bakom mig. Talar de däremot svenska utan brytning... ja då går jag lugnt i mina egna tankar. Känner mig trygg för att jag inte är ensam i mörkret.

Det här bygger, faktiskt, inte enbart på fördomar. Det bygger även på tidigare erfarenheter. För många år sen blev jag misshandlad av några tonårskillar med arabisk härkomst. Det var ingen grov misshandel. Det involverade visserligen blod och stygn, men det var över på några sekunder, jag hann knappt bli rädd, och jag stod upprätt hela tiden. Jag tänker på händelsen väldigt sällan. Mitt kranium är lite deformerat baktill, men i övrigt lämnade det inte några större ärr. Trodde jag. Nu har jag insett att min hjärna med tiden har byggt upp ett lager av rädslor och fördomar, som alla härstammar från den här enda isolerade händelsen. Nu jobbar jag på det. Utsätter mig. Analyserar reptilhjärnans reaktioner. Byter riktning. Det är inte så jävla lätt.

vi har vaknat

2011-10-30T09:00:00.001+01:00

Ut i skogen finns det smådjur

2011-10-29T16:53:00.001+02:00

Så ska dagar börja

2011-10-29T09:36:00.000+02:00

Sigge och jag tar en tidig morgon. Det är ett av mina favoritväder utomhus, dimmigt, stilla, en explosion av höstfärger som ändå dämpas något av dimman. Vi tar en långpromenad. Lund har inte vaknat än och gatorna är öde. Vi traskar lugnt sida vid sida. Ibland plockar han upp ett löv och bär på en stund. Vi stannar till vid ett bageri och köper lite frukostbullar. Det är en dag för Koop.

Hej till mig själv

2011-10-28T20:33:00.001+02:00

Firar fredag med att stirra på ID-kortet jag fått via jobbet. Det är en smaskande färsk bild på mig på det. För en gångs skull ser jag inte förvriden eller utomjordisk ut, utan ganska neutral. Jag måste alltså motvilligt acceptera att jo, så där ser jag faktiskt ut. När man tittar på kortet kan man konstatera tre saker:

Jag åldras. Jävlar.
Jag ser vagt lesbisk ut. Inte jävlar. Tror det är glasögonen.
Jag passar inte så bra i långt hår. The ponytail has got to go.

För övrigt kanske Qatar blir av. Yey!

Bit ihop

2011-10-27T11:55:00.000+02:00

I dag känner jag irritation inför människor som visar känslor offentligt. Som tar plats med sina känslor. Som tar över. Som bär epitetet "känslomänniska" med huvudet högt. Som måste förmedla sina känslor hela tiden. Som måste känna saker hela tiden.

Det är en ganska osympatisk irritation. I dag är jag osympatisk. (oempatisk?)

Att yngla av sig

2011-10-26T15:31:00.004+02:00

Alltså, det här med kids. Vad är det för gen som vissa har att de kan diskutera att skaffa barn utan att börja hyperventilera, eller i alla fall få lökringar under armarna? Den genen har inte jag. Jag klamrar mig fast vid min självständighet och rörelsefrihet (som i praktiken redan ofinns sen vi skaffade hund), och försöker verkligen att samtidigt spela cool. "Skaffa barn, det är väl inget! No biggy! Bara en grej man gör, liksom lite i förbifarten utan att tänka på det! Humpdidumpidump!"

Som med allting annat nuförtiden har jag svårt att se vad jag egentligen tycker. Å ena sidan har jag alltid sett mig själv som "en sån som blir förälder". Å andra sidan är min biologiska klocka knäpptyst. Den är så lättskrämd, stackarn. Jag vet inte om jag någonsin kommer komma i ett läge där jag känner "Nu, nu vill jag ha bebis." Jag säger inte att jag inte vill ha barn. Det handlar mer om känslan att vilja kliva över tröskeln.

M är lite äldre än jag. Han har jobbat några år. Han processade att skaffa barn redan med sin förra partner. Han är DÄR, han är REDO. Och det är här jag kommer in. Bromsklossen Allan. Grubblaren Berit. Jag har inga problem med förändringar, tvärtom så blomstrar jag i perioder där allt hänger i luften. Men jag HAR problem med oåterkalleliga beslut. Har inte alla det?

Vad är det för galningar där ute som inte har problem med oåterkalleliga beslut??

Godmorgon livet

2011-10-25T09:17:00.001+02:00

Ställde klockan på 06.15. Vaknade 07.40. Mitt alarm verkar ha pajat. Hasar upp. Känner av alla mina tantkrämpor på en och samma gång. Fukk. Står i duschen för länge, vill inte lämna värmen. Äter stabbig frukost fastän jag som vanligt mår illa. Morningsickness i tio års tid, and not a baby to show for it. Stressad sambo. Morgontrött hund som bara vill att alla ska gå och lägga sig i sängen och mysa några timmar till. Jag med kiddo, jag med. Tung ryggsäck idag, handledarmöte, måste ha med datorn och alla miljarders papper. Skyndar mot jobbet, sneglar upp på kyrkklockan, så jävla sen. Svär åt mig själv, svär åt mobilen som inte ringde, svär åt att semestern fortfarande är en månad bort, svär åt att jag inte ska åka utomlands på semestern.

Squeaky clean

2011-10-24T12:06:00.000+02:00

Min mamma ska komma på besök i några dagar. Min superallergiska mamma. Hon tål Sigge ganska bra, men numera är han ju dränkt i fem andra hundars saliv, hår och hudavlagringar som han sedan har spritt över lägenheten. Så igår, när jag och M egentligen bara behövde sitta framför varsin dator i tio timmar och jobba, så storstädade vi. Lägenheten har nog aldrig varit så ren förut. Sigge blev också rejält rengjord, tror han börjar gilla att bli duschad. Han sätter sig till rätta i badkaret och inväntar lugnt det varma vattnet och massagen. Framför allt tror jag att han tycker om att sen sitta i knät efteråt en lång stund och bli torkad med handduken. Han börjar dock bli lite stor för att det ska vara bekvämt att ha honom i knät, men det skiter ju han i. Ja och det var väl ungefär det. Klart slut varulvstjut.

It's all different when we kiss

2011-10-22T19:27:00.004+02:00

One foot in sea and one on shore

2011-10-21T15:19:00.000+02:00

Generellt sett, så kan man säga att det handlar mycket om konflikter just nu. På mitt arbete är det mycket konflikter. Både uttalade, och de där härliga som ligger under ytan och pyr. På hunddagiset är det väl inte riktigt konflikt, men det fungerar inte optimalt säger de. Jo tack jag vet att min hund är lite av en slyngel. Som tur är handlar det inte om aggression, rädsla eller dominans från hans sida, och inget är riktat mot människor. Och så inuti mig... ja där är det som en liten lullande, mumlande och hummande konflikt mest hela tiden. Angående allt. Det handlar om stora livsavgörande beslut, way beyond my maturity level. Men det handlar också om små vardagliga skitgrejer. Jag är i smygande konflikt med mig själv och livet. Damn you livet!

Jag är snart 30 och jag har fortfarande inte hittat någon bättre universallösning än alkohol och umgänge. Så så får det bli.

Albert Nobbs

2011-10-19T21:40:00.003+02:00

Den här filmen tänker jag se. Vem kan motstå en transsexuell Glenn Close??

All heil Björk

2011-10-19T09:52:00.002+02:00

Just nu knarkar jag Björks nya, Biophilia. Har alltid varit svag för henne och hennes musik.
"Men hon är ju så in i helvete artyfarty och pretto!?", säger ni.
"Ja just det", svarar jag. "Aj dånt sii dä pråbläm?"

Så funderar jag en stund. Sen fortsätter jag:
"Men hon är ju också en fantastiskt textförfattare. Texten till Oceania, till exempel. Det är så man blir lite gråtmild. Och sättet hon leker med dub, och rytmer överlag, är grymt. Långt ifrån allt är särskilt svårlyssnat, en hel del är ju dansant. Och jag älskar hennes bildspråk, både det auditiva och det visuella. Varje skiva är som en egen liten planet, full med nya livsformer. Hon har integritet, hon är orädd och smart och fullständigt jävla unik."

Sen orkar jag inte formulera mitt gillande mer. Jag tar en klunk te och pluggar in hörlurarna igen. Påminner mig själv om att det var journalskrivning jag höll på med. Arbetsmoral = 0.

Gårdagens roligaste sms

2011-10-18T09:12:00.000+02:00

För ett år sen öppnade Tatueraren egen studio. Hon behövde nåt på väggarna och jag hade precis målat några pannåer som jag inte visste vad jag skulle göra med. Lösningen blev att jag bar dit dem, och de skulle gå att köpa av henne. Men sen är det ju som det är när man startar upp en verksamhet, vissa saker blir liggande, och de där pannåerna kom aldrig upp utan har stått staplade, lutade mot en vägg. Jag glömde bort dem. Därför blev jag jävligt förvånad när jag igår fick följande sms:

"Hej gullet! Har du lust att sälja tavlan med en manet (el vad det nu är...)? Har en kund som VERKLIGEN vill ha den! :D"

Sjukt kul!
Men... varför just DEN? De gånger jag har sålt någonting så har det i princip aldrig varit nån av mina egna favoriter. Det är helt omöjligt att förutsäga vilka andra människor kommer gilla, det är aldrig de man tror. Just den här hade jag nästan glömt bort hur den såg ut, jag gjorde den snabbt och blev inte särskilt nöjd. Jag tror att jag tyckte att den blev för gullig. Men nu är det alltså någon nytatuerad snubbe som "VERKLIGEN" vill ha den. Jag är smickrad och förbryllad!

Mina snubbar

2011-10-17T10:47:00.002+02:00

Blev väckt av att en hårig snubbe slickade mig i pannan och en mindre hårig snubbe la huvudet på min mage. Två dudes som utgör min egen lilla familj, och som jag är väldigt kär i. Sigge för att han (obviously) är världens finaste hund, M för att vi har en nytändning på gång. Den har utlösts av alla de häringa öppna och ärliga samtalen som vi har ägnat oss åt på sistone, och det är som att jag vill torrjucka på honom mest hela tiden.

Vi har fortsatt prata om det här med att öppna upp vårt förhållande. Alla jag känner som lever i öppna relationer har hanterat det på olika sätt och har olika deals. Det måste på något sätt få växa fram långsamt, så vi hinner med att känna och tänka efter. Det måste vara en pågående dialog. Jag tror vi är något på spåren, och jag känner mig liksom typ lite stolt över oss.

Mitt utsketna djur

2011-10-16T14:10:00.005+02:00

Vi åkte och hälsade på hos några vänner som köpt hus ute i Ingenstans (men med havsutsikt). Deras treåring gjorde en sång som gick "Siggeluring, Siggeluring, Siggeluring, Siggeluuuuuring, Siggeluring". Vi åt en jävla massa god mat och helt plötsligt var det mitt i natten och ljusen hade nästan brunnit ner och treåring hade slocknat över armstödet i soffan och Sigge låg som vanligt som en vetekudde på mina fötter. Så vi sov över, och vaknade till doften av nybakat bröd och ljudet av barnpladder. Sigge var ett under av harmonisk nyfikenhet som han är mest hela tiden nuförtiden, men han hade inte tid att vila ordentligt mellan varven så nu ligger han på golvet hemma som en utsketen trasa. Jag älskar att vakna till ett hus fullt av folk man verkligen gillar, så återigen bubblar drömmarna om ett mer permanent kollektivboende upp.

Har inte hört nåt än angående det där uppdraget i Qatar. Däremot har ett anbud lämnats in på ett uppdrag på Nya Zeeland, och ett annat på ett uppdrag i UK. Nya Zeeland hade varit GULD. England är ju inte riktigt lika exotiskt, men å andra sidan hade det varit mysigt att "åka hem" ett tag och där vet jag att jag kan få jobb som det jag faktiskt har utbildat mig för. Vi får väl se...

Vad gör ni här?

2011-10-14T09:58:00.001+02:00

Den här bloggen har snart funnits i fyra år. Den har uppdaterats regelbundet, och jag har en liten skara trogna läsare.Vissa av er har följt mig i princip från början, vilket är lite mindblowing för mig så det tänker vi inte på. För en anonym, icke-vinstdrivande blogg utan tema så inbillar jag mig ändå att det är lite ovanligt, att hålla igång så länge, att fortfarande tycka att det är kul. Särskilt som jag inte har utvecklat den ett piss. Jag har bytt utseende på den två gånger. Jag har valt att inte skriva om politik, inte diskutera omvärldsfrågor eller mediala personer, utan den har alltid bara handlat om migmigmig. Mycket egocentrerat. Den här självpåtvingade anonymiteten har knölat till det lite för mig, jag kan inte skriva om allt jag egentligen vill skriva av mig om, så som jag nog gjorde mer i början, men samtidigt så värdesätter jag verkligen att skriva anonymt, så då får mina inlägg bli lite kryptiska ibland.

Jag har aldrig ansträngt mig för att utöka min läsarkrets, jag vill så klart gärna bli läst men jag är för lat. I grund och botten handlar det ändå om en möjlighet att få skriva av mig. Därför är jag ganska förvånad över att jag de senaste två månaderna har ökat min läskrets med ca 150%. Vad har hänt? Vad gör ni här? I vilket fall som helst så är det jävligt kul att ni läser, och ibland kommenterar. Hej hej!

För att ytterligare öka på känslan av självcentrering (varför ändra på ett vinnande koncept), så kommer här en Dagens:

Dagens syssla: Jobb. Hämta Sigge. Spela biljard.
Dagens låt: Bang On - The Breeders
Dagens värk: nacke och axlar
Dagens outift (ja nu jävlar gör vi modeblogg): vit farfarströja, grå gubbyxor med hög midja, röda strumpor, fjantigt tunna ljusbruna skinnskor. Onödigt stora pärlörhängen och de nya nördglasögen.
Dagens humör: Neutralt. Trött i ögat.
Dagens första ord: "godmorgon lilla bajset"
Dagens lunch: Blir antagligen geggig thai.
Dagens längtan: Semester. Alltid semester.

Bortskämda pack

2011-10-13T19:03:00.001+02:00

Jag jobbade fem år i konsultbranschen. Nu jobbar jag för Landstinget, och det är fan som två olika planeter.

Jag är van vid att jobba över. Att jobba till klockan sex är INTE att jobba över. Jag är van vid att det ses som något naturligt återkommande, flextid som man helt enkelt har till godo. Inte en fruktansvärd, inhuman och orättvis bestraffning.

Jag är van vid att sköta mig själv, skriva mina egna protokoll, ansvara för min egen administration. Så nej, jag tycker inte att det är förjävligt att inte diktera mina journaler, snarare ser jag diktering som en en bisarr relik från en tid när sekreterare gick i dräkt och serverade kaffe på möten. Jaså du "kan inte" skriva på dator? Nej men lär dig det då. It ain't brain science.

Jag är van vid att EN våning har EN skrivare, där man hämtar sin utskrift med en tag. Det är inte tortyr. Jag tycker inte att det är en mänsklig rättighet att varje person ska ha en egen skrivare inne på sitt kontor. Nej, så jobbigt är det faktiskt inte att gå till skrivaren. Jag lovar, du orkar. Jag kan hålla dig i handen om det känns läskigt.

Jag trodde att jag skulle känna mig bortskämd när jag bytte yrke, för jag gick från ett företag som bjöd på resor, gav en frukost varje dag, öste gratisprylar över en. Vi satt i ett flashigt kontor ute i västra hamnen, allt var high tech och kaffemaskinen fucking skummade riktigt mjölk. Inte för att jag tjänade några pengar där. Men jag hade vant mig vid miljön. Så jag tänkte att jag skulle komma till Landstinget och gråta blod över all förlorad överflöd. Istället visade det sig att det är fan inte jag som gnäller. Det är inte jag som ägnar en timme av ett möte åt att gnöla över hur hemskt det är att behöva dela kontor med en kollega. Istället är det jag som biter ihop käkarna, knyter nävarna, blänger ut genom fönstret och väser inombords:
Käften käften käften käften käften käften käften käften...

Drömde visst lite

2011-10-13T08:18:00.000+02:00

Drömde att jag var på tjocken. Sådär FULLSTÄNDIGT otippat som det bara är i drömmar. Allt kändes väldigt verkligt, särskilt min egen reaktion. Jävligt ambivalent. Ganska kul, men samtidigt megaångest. Ringde upp M och berättade och han blev så chockad att han råkade lägga på av misstag. Jag stod hos någon barnmorska med testet i handen och sa "var det tvunget att hända just nu".

Berättade det för M medan vi käkade frukost. Hans svar:
"Kolla på den här bilden i tidningen. Det ser ut som att han har pingisbollen i ögat!"

Nomaden klurar

2011-10-11T09:53:00.000+02:00

Jag är dålig på att stanna på ett och samma ställe någon längre tid. Jävla rastlösheten. Jag slår gärna rot, men bara lite lagom. Det är ju ändå en förbättring från tidigare år, då jag knappt ville packa upp, och definitivt inte köpa några tunga möbler. Helst inga möbler alls, blir så mycket lättare att dra då. Men nu har jag faktiskt bott i Lund i några år, till och med i samma lägenhet. Det är M:s fel, han har dålig inverkan på mig. Gör mig lugn och sånt skit. Han har ju mer eller mindre bott i samma stad hela sitt liv, och varit nöjd med det. Därför är det mer än lite förvånande att det nu är M som pratar om att flytta till Malmö. Jag pratar också om det, men det var helt klart han som tog upp det först. Nu surfar vi Hemnet. Alltså, inte nog med att vi planerar en flytt, utan vi funderar dessutom på att köpa. Eventuellt. Snacka om att binda upp sig. Läskigt.

Var ska man då bo i Malmö? Jag kan tänka mig de här områdena: Rörsjöstaden, Karlskronaplan/Nobeltorget, Slussen (kanske), Slottsstaden (eventuellt). Men helst av allt skulle jag nog vilja bo vid S:t Knut. Har alltid gillat det området, bra läge liksom.

Vårt största problem är att vi inte vill byta ner oss. Vi inser mer och mer vilket fynd vår lägenhet är, och att en likvärdig lägenhet i Malmö skulle ruinera oss. Hur mycket är man egentligen villig att betala för fiskbensparkett? Har vi månne definierat tisdagens ultimata i-landsproblem?

Nya brillor

2011-10-10T11:15:00.001+02:00

Only in Norrland...

2011-10-07T09:19:00.002+02:00

... finns det ett berg som heter Nörd-Sveneberget. Det är sant. Kolla upp det. Nörd-Sveneberget. Jag vill bestiga det.

Shake it up

2011-10-06T20:17:00.000+02:00

Jag sitter i köket och lyssnar på pastan som kokar, och jag tänker att det har blivit många stressade, ledsna och trötta inlägg på sistone. Är det viktigt att skriva ner att det bara är en bit av sanningen? Kanske. Om inte annat för att jag själv ska komma ihåg. Sen jag och M la korten på bordet och tömde våra hjärnor så har jag mått helt okej. Jag har börjat jobba heltid och försöker samtidigt skriva klart uppsatsen och ta fullt ansvar för Sigge eftersom M är ute och reser igen, så stressen är där precis som vanligt. Men det är bara stress, det går inte djupare än så. Livskrisen lugnade ner sig. Den finns där, men den småputtrar snarare än stormkokar (att skriva i köket inspirerar tydligen till nya metaforer).

I dag hade vi teambuilding på jobbet. Jag trodde att det nog skulle bli lite mystrevligt, men det blev faktiskt skitkul. Vi bowlade och lekte i en sån där spelhall med simulatorer. Jag körde rallybil, åkte motorcykel, åkte skidor och spelade lufthockey. Lufthockey är ju för övrigt det roligaste spelet. Vi borde ha ett sånt hemma. Motorcykeln var tråkigast. Hur mycket man än lutade på den där låtsashojen så svängde den inte tillräckligt och man landade i diket. Antiklimax. Jag tävlade i slalom mot vår överläkare och han kicked my butt. Visade sig att han kunde åka skidor innan han kunde gå. Typiskt läkare. Typiskt skidåkare. Det var synd att de inte hade såna där dansplattor. Då hade han fått se på fan.

Cry baby

2011-10-05T16:25:00.002+02:00

I dag har jag fått en överjordiskt vacker tjej att gråta.

Jag har ett så konstigt jobb.

Lilla håriga kräk

2011-10-04T19:47:00.000+02:00

Jag vet inte vad som hände i dag. Kanske var han trött. Kanske var han överexalterad. Kanske var han trotsig. Kanske var han skitnödig. Kanske var han hungrig. Fan vet. Men när jag hämtade Sigge på hunddagiset idag var han ett jävla monster. Slet och drog och bet och försökte tugga sönder ungefär allt han kom åt, inklusive min hud. Jag blev skitförbannad och desperat och ville knyta fast honom i ett träd och gå därifrån, ville straffa honom. Det gjorde jag inte. Jag försökte ignorera, disciplinera, och sen ignorera igen. Vi fick vänta i vad som kändes som tjugo svåra år på busshelvetet, och under tiden så alternerade han mellan att kasta sig åt olika håll i kopplet, gny och skälla. God knows why. Jag försökte ignorera honom. När vi väl kom på bussen var vi så slut att vi var nära att somna direkt, men eftersom busschauffören hanterade gaspedalen som en marackas så nöjde vi oss med att glida in i varsin hålögd stirra-ut-genom-fönstret-med-tom-blick-koma. Och det var väl ungefär där vi blev sams igen, i det tysta och trötta.

Fisken och jag sitter i möte

2011-10-04T16:27:00.001+02:00

I skogen finns det smådjur

2011-10-03T09:46:00.001+02:00

Om det bara kunde vara höst lite längre, lite oftare. Då hade jag lagt ner allt det här, tagit mitt pick och pack, och bosatt mig ute i stugan. Som i helgen. Där är det nu som att någon har kräkts ut färger, förutom på morgonen då en morgondimma lägger sig som ett täcke över den alldeles spegelblanka sjön och dämpar alla synintryck. Det enda som hörs är droppandet av daggen från träden och en och annan fågel. Vi tar med oss några kompisar dit ut. Vi eldar i kakelugnen och det immar på fönstren. Vi ror över till andra sidan sjön och plockar korgarna fulla med svamp. Hundarna får utlopp för allt det som gör dem till hundar och är överlyckliga. Det mörknar fort, vi tänder stearinljus och läser gamla serietidningar. Hundarna somnar snabbt i soffan och under bordet, intrasslade bland våra ben. Vi glömmer bort att vi alla har för mycket att göra, och så sitter vi bara där, fyllda med ro. Någon gäspar förnöjt. Brasan sprakar. Annars är det helt tyst.

ElfQuest

2011-09-30T12:33:00.002+02:00

Min syrra hängde intensivt med en kortvuxen och storbystad punkare när de både gick i högstadiet. När jag kom ut, många år senare, så haffade hon mig en gång på en klubb, drog med mig in på en toalett och tyckte jag skulle titta på medan hon slickade nån främmande brud på brösten. Jag visste inte vad som förväntades av mig, så jag sa artigt "he he" och gick ut igen.
Men i alla fall, det var inte min poäng. Poängen var att hon introducerade mig och min syrra till kultserien ElfQuest. Hon hade en nästan komplett samling, och vi slukade den, vi älskade den. Jag tror att vi dreglade en del också, alverna är trots allt lättklädda och snygga typ hela tiden. Sen har syrran försökt att under åren bygga upp en egen samling, men de är inte så lätta att hitta. Någon annan som har läst serien? Vet inte om den någonsin var så välkänd i Sverige. Härom dagen skickade hon i alla fall en länk, där de har lagt upp samtliga volymer online. How awesome is that!?

Det är sånt som händer

2011-09-29T09:17:00.003+02:00

För det första så var ryggan felsydd. Det är viktigt att få sagt. Den måste returneras, och sånt tycker jag är jobbigt. Trots den väldigt tydliga felsyningen (felsyddningen? felsyddandet? felsnyddan?) så var den precis så snygg som den var på bild. Och levererades på två dagar. Min kärleksrelation med Sandqvist fortsätter.

För det andra så stod alla mina målargrejer i vardagsrummet när jag kom hem från jobbet. Ateljén är med andra ord tömd, och nu ska allting pressas in i ett rum som redan är överbelamrat. Jag blev dock alldeles varm om hjärtat när jag gick omkring och pillade på alla tuber, penslar och halvfärdiga pannåer. I somras kom det in duvor i ateljén en helg, och några av pannåerna har fågelskit på sig. Funderar på om jag ska låta det vara kvar? Kalla det konst? Dofter har ju blivit ett trendigt inslag, som de där plattorna på Louisiana som var indränkta i testosteronsvett? Träck är det nya svarta.

För det tredje vaknade jag i morse med en väldigt speciell liten truddelutt på hjärnan. Jag visste inte ens om att den hade lagrats där. När jag var liten komponerade jag en gång en sång till min pappa på Fars dag (yes, I'm a daddy's girl). Tydligen kommer min hjärna ihåg både melodi och text, trots att jag knappast kan ha tänkt på den sen dess. För er kulturella bildning vill jag dela med mig av detta häpnadsväckande mästerverk:

God morgon pappa
du har väl inte glömt det idag?
God morgon pappa
du har väl inte glömt det idag?
Det är Fars dag i dag
Det är Fars dag i dag
presenten kommer snaaaart
presenten kommer snaaaart

En liten sång
som du kan
sjunga på
dagen lååååååång!

Och så börjar den om från början. Runt, runt, in absurdum.
Jag förstår att jag nu har trollbundit er med min talang.

Så kan man ju inte göra

2011-09-28T17:35:00.002+02:00

Nä. Jag tog mig i kragen, gav mig en örfil och lärde mig veta hut. Kommunicerade med min sambo. I timmar. Om precis allt. Eller nej inte ALLT, vi pratade ju till exempel inte om varför så många säger "pogram" när det heter "program", eller varför så många tittar på Idol. Vi pratade om oss, så klart. Och om vår respektiva mentala hälsa. Och väldigt mycket om kommunikation. Vi fegade inte ur, utan tog upp allt det där osagda. Vi pratade på allvar om monogami, hur vi tänker och hur vi vill ha det. Och var förvånansvärt överens (sjuk lättnad).

Nu kommer det lite smöriga. Jag har insett, att så länge jag och M har en öppen dialog, så klarar jag allt det här. Då kan jag andas och vara stor och stark.

Blörk. Nu är jag trött på att tänka på allt det här med relationer, framtid och identitet. Nu går jag och hämtar min rygga som kommit på posten.Sen ska jag gnida mig mot den i vällust. Tänker mig att det tar resten av kvällen.

Hell yes

2011-09-27T08:04:00.000+02:00

Inuti mig sitter det en liten ledsen drama queen och vill ut. Men jag vill verkligen inte vara den tjejen, jag vill vara tuff och hårdhudad och bruden som fixar biffen. Så jag kör stiff upper lip, undviker min sambo, håller käften, trampar på gasen och kör ända in i kaklet. Det är nog en alldeles strålande strategi. Det är nog toppen. Alltihop är nog, när jag tänker efter, helt jävla fantastiskt.

Bara det bästa är gott nog

2011-09-26T19:18:00.004+02:00

I kväll får Sigge sin korv i lyxförpackning. Cuz that's how we roll.

Here we go!

2011-09-25T13:47:00.001+02:00

Behold, the wonders of wine

2011-09-25T11:15:00.001+02:00

Ibland går en på fest med en massa snygga högljudda brudar. Där dricker en vin tills en blir lika högljudd, en äter en massa god mat, och sen går en på lokal. Där möts en av en helt annan typ av brudar, som Frun sa:
- Landskrona and Eslöv is coming to town.
En dansar och dricker de där ölen en aldrig behöver och borde låta bli, en sitter länge på dass och läser allt konstigt som folk skriver på toaväggar, en röker de där ciggen som bara kommer öka på baksmällan dagen efter men som smakar så bra. En blir alldeles överumplad och full i skratt av en mycket målmedveten, charmig och rolig raggning, och växer med cirka 40 cm. Det är något magiskt med välriktade komplimanger från främlingar. En vaknar upp morgonen därpå med två katter och en hund i sängen, solen lyser rakt in i ens skrynkliga nylle, och en vill dö lite grann. En hasar bort till köket, äter frukost med Amasonen och Frun, och känner att det var så jävla värt.

Dubbelgångare väcker minnen

2011-09-23T00:11:00.003+02:00

Vi trodde, som man gör, att vi alltid skulle finnas i varandras liv. Även när det hade tagit slut. Om inte som älskare, så som vänner, jag skulle vara din "grand soeur". Avsexualiserade, men under huden. Närmaste nära, för något annat gick inte med dig. Jag satte dig i halsen, fick klaustrofobi. Sen flyttade du från Sverige, och det räckte med en nekan från min sida så försvann du. Jag var så lättad, vågade inte tro att det kunde vara så enkelt. Jag väntade på att du skulle dyka upp igen, tränga dig på, kräva allt igen. Det gjorde du aldrig. I dag har vi sporadisk kontakt. När vi väl pratar håller jag dig på armlängds avstånd, för du är som alltid distanslös. Vi hörs väldigt sällan, och jag tror inte att du tänker mer på mig än jag tänker på dig. Men just nu ser jag dig överallt. Långhåriga blonda pygméer med grabbig gång och glasögon. De är aldrig du förstås, men de får mig att tänka tillbaka, och jag minns faktiskt de bra perioderna också.

The Sketchbook Project

2011-09-21T13:57:00.001+02:00

Jag har behövt komma igång med skapandet igen. Stressen över Allt Som Är har skjutit det helt åt sidan, mina prylar står och samlar damm i ateljén. Ateljén som för övrigt är uppsagd, så jag måste dit snart och tömma den.Lite sorg i det, men samtidigt lite likgiltighet. Vad man än väljer att kalla det så var det ju bara ett rum, trots allt. Även om jag kommer sakna de sena nätterna när jag tassade i strumplästen genom den mörka tysta korridoren för att tvätta mina penslar.

Men. Men! För att komma igång igen så har jag anmält mig till The Sketchbook Project, som jag hittade tack vare Karin Granstrand! Det här är såna grejer jag går igång på. Som fan. Sen spelar det mindre roll om det jag lyckas krysta fram kommer vara av värde. Antagligen inte. Men jag har deltagit.

Tiden går

2011-09-20T15:34:00.002+02:00

Sigge håller på att bli unghund. Börjar bli stor och tung. Han är just nu ett under av följsamhet och gos. Anpassar sig till alla nya situationer som om han inte hade gjort annat. Fin mot andra hundar, charmar alla människor han möter. Och jag känner att NU, när han lagom håller på att lämna valpstadiet, så förstår jag vad folk säger när de säger "njut av valptiden, den är så kort". När vi går tillsammans från hunddagiset och han går lugnt vid min sida och kisar i motvinden, då är han så fin att jag nästan blir tårögd.

It All Starts With One

2011-09-19T18:35:00.007+02:00

Det är en bra måndag. Jag får mycket gjort på uppsatsen, min handledare säger att jag gör ett bra jobb, det är en fantastisk höstdag (detbordejualltidvarahöstvarförärdetintedet), hon har släppt sitt nya album, när jag hämtade Sigge på hunddagiset så sa de att han i dag hade skött sig exemplariskt och jag blåste upp bröstet som en stolt hönsmamma och på fredag ska jag på fest med Amasonen och annat queert folk som jag inte har sett på evigheter. I kylen ligger en grapefrukt och väntar på att bli inhalerad.

Var är egentligen mina vattenfärger?

2011-09-19T11:52:00.001+02:00

Blöt kväll

2011-09-18T19:13:00.001+02:00